Poetisk morgonstund...

En bedårande aprilmorgon. Solen glöder. Lyckopölen ligger stilla och blank. grannens timmervältor speglar sig däri.

Nattfrosten har skänkt accentuerande vita kanter på vårlökens skirt gröna blad.

Starar och trastar i våryr högform sjunger, pratar, kvittrar i omgivande lövängar.

Huskatterna tittar förväntansfullt men lugnt och tillitsfullt på mig eftersom de är förvissade om att Husmor snart ordnar med morgonvard åt dem.

Gammelhunden Alfons snarkar vid mina fötter.

Kaffet har bryggts färdigt och sprider lockande dofter i hela köket. Jag hoppas att dofterna virvlande söker sig uppför trappan, letar sig in i sovkammarn och kittlar Husfars väderkorn så jag får nöjet att ta en kopp morgonkaffe med mitt livs mittpunkt kring vars axel allt kretsar.

Känner frid och lugn i hjärtat, tillförsikt för dagen som bräcktes varsamt och vackert med hjälp av en generös vårsol som dansade fram över nattfrusna marker.

Önskar er alla fina vänner en riktigt fin, värdefull och minnesvärd dag – ta vara på alla små och stora guldkorn, stoppa in dem i minnets vida kartotek där de blir en oersättlig skatt att botanisera i den gåtfulla framtid som är vår…

Morgonpuss,

Er Mickan 

Jag mötte VÅREN!

I morse bräckte dagen till en grå, blåsig och blöt dag.

Annat var det igår - för igår mötte jag våren här på gården!

Började dagen med att stå vid Lyckopölen och betrakta grodornas ystra kärlekslekar där hanarna slåss om att få komma honan nära och vara den som får befrukta honans ägg.

Titta här på grodorna - men missa inte att lyss till fåglarnas tjatter!!!! Jag omgavs av, som det hördes, hundratals våryra starar och trastar som i paritet med grodorna också har kärlek och reproduktion som högsta prioritet.

Jag och Tasspatrull gick en runda i den ljuvliga vårmorgonen och koltrastens bedårande mångfacetterade sång följde oss genom lövängen. Katten Grålle har precis börjat introduceras i Tasspatrullen och får följa med oss ut, så det blir inga långa rundor under introduktionstiden.

I takt med att solen steg och luften allt ljummare kom humlor, bin och brummande skalbaggar fram ur gåtfulla gömslen för att kalasa på trädgårdens vårlök, scilla och färgglada krokusar. Mitt i det hela lade sig Johanna Nöffe för att njuta av våren, det såg så gött ut.

Jag fick inspiration att börja skriva på det vårtal jag ska hålla så jag tog med mig block och penna, tog av mig strumpor och skor och satte ned fötterna i solvarmt hö och satt o jobbade nån timme i skönt sällskap.

 Gårdens mönne tuppar och höns spatserade omkring och lät vintertrötta fjäderdräkter lapa i sig vårsolens stärkande strålar. En tupp kom in till mig i Lutan och lade sig att sola i höet, sträckte lättjefullt på sina ben och fjädrar och verkligen gonade sig i solen.

Ormvråkarna for högt i skyn och skrek sina kattliknande rop, det är lite extra rörigt med ormvråkarna i år ty det är tre vuxna vråkar som slåss om samma bo, vi får se hur det utvecklas, en del av naturens gång.

Plötsligt kom fem eftersläntrande svanar flaxande och sjungande bortifrån Hille och flög över oss i riktning mot Bjurvik, sannolikt med siktet inställt på de våröversvämmande sjölanden där Emån rinner in i Tjurken.

Jag tar in dofter och ljud, gräver ned tårna i det solvarma höet, kisar mot solen och känner sådan lycka och förnöjsamhet över att få leva här och nu, i en omgivning med andningsbar luft och brukbara jordar. I ett land med fred och demokrati, tryck-, och tyckfrihet och ännu fungerande lagar och regler så att man kan känna sig hyfsat trygg och få förmånen att möta en ny dag med tillit och förtröstan. 

Och i det lilla, men ändå kanske det allra största, så känner jag en stor fröjd över att jag, som den solitär jag är, får vara ifred, långt borta från tätorter och folksamlingar för att istället umgås med alla härliga djuren - här i mitt eget lilla refugium…

Puss & Kram

Er Mickan 

Djärv katt (å gubbe)

Gomorrhår!

Det här är katten Grålle. Han har bara sex liv kvar.

För Grålle har redan varit med om en hel del och varit nära att dö tre gånger, första gången var när han var liten kissunge och hade ramlat ned i toastolen..

Sen har han varit sjuk två omgångar och varit hos Tant Doktorn. Men det har gått bra och nu har han börjat följa med i Tasspatrullen så smått om morgnarna.

Hur som helst.

I morse sa Husfar:

- Att han är inte dålig den där lille katten, och nickade åt Grålle.

- Näää, sa jag lite förstrött ty jag läste i tidningen.

- Han har legat hiskelitt högt inatt, sa Husfar.

- Öh, jaha, sa jag och fattade inte vad Husfar menade.

- Va då menar du, frågade jag.

- Jo, sa Husfar, jag menar att han är inte dålig den där lille som vågar ligga så högt!

- Öh??? 

-  Inatt hade han klättrat upp och lagt sig uppe på din mage... 

Grrrrrrrrr

Hej Hallå!

Hej Hallå på Er!

Vill bara säga att jag har kommit hem till gården och är nu här i tryggt förvar och utgör just nu ingen större fara för allmänhet och civilsamhället.

Passar även på att visa Er mitt nya passfoto...

Puss o Kram!
Er Mickan

Ps: Ni vet väl om att ni alla och envar är viktiga och värdefulla? För det är ni! Ds.

Vacker gest o vacker bild!

Gomorron!

Jag fick en sådan vacker bild av en vän!
Hon har gjort en så vacker kreation av ett fotografi av mina lika älskade som saknade hästar Tiona och Tionetta.

Jag blev sååå rörd och varm när jag fick bilden så tårarna steg i ögonen.

Nu vill jag gärna dela bilden som Maud S skapat och så generöst delat med sig av.

Ha en underbar söndag kära läsare!

Puss & Kram
Er Mickan

Det frestar på...

Det frestar på för en Lanttant att vara i civilisationen. 

Jag startade ju min resa på en tågperrong dränkt i vårsol men med kyliga vindar. Ambitionen inför själva resan till målet var solklar. Jag skulle börja skriva stolpar till vårtalet jag har lovat att hålla i min hembygd.

Nu blev det just nu inte alls något med det utan resan kom att bestå av pratglada människor som nog ansåg att även jag såg ut som just en sådan eftersom resenärerna intill mig, fast de byttes ut under resans gång, hela tiden tog kontakt och berättade generöst om och ur sina liv.

När jag sedan anlände till Staden i vilken den av mig sedan många år efterlängtade skrivarkursen ska hållas så hade jag full fokusering på att ta mig ut från Centralen, identifiera mig och sedan börja gå åt det håll där mitt hotell låg. (Jag valde det hotell som låg allra närmast kurshållningen då jag är en synnerligen förvirrad tant när jag befinner mig bland hus, gator, torg och människor istället för trädstammar, bäckar och mossbelupna stengärdsgårdar.

Okej, tog mig fram till mitt boende, fick kodkort mm och tog mig upp till den våning där mitt rum sades vara beläget, tänkte i hissen lite på skoj att ”jaha, då får jag väl som vanligt ett rum längst ned i lååååång korridor”.

Och si – visst var det så!!! Längst ned i en lååååång korridor låg ett litet rum. Hm, nu skulle jag bara ta mig in i nämnda rum. Försökte stoppa i kortet från olika håll men det fanns liksom ingen öppning. Försökte sedan hålla fram kortet framför en rund blänkande del under handtaget men inget hände. Skulle just vända mig och för att gå ned att fråga när jag i ögonvrån fick syn på en annan gäst, lååååångt upp i korridoren som gick in i sitt rum. Aha, där fick jag lösningen och genom att hålla fram kortet ovanför handtaget där en sensor fanns (faktiskt inte alls lätt att räkna ut får jag väl ändå säga till mitt försvar) kom jag så in i rummet.

Lade mest bara ifrån mig mina saker och gick sedan ut igen. Nu var fokus på att redan kvällen innan kursstart leta sig fram till platsen där kursen ska hållas. Jag frågar mannen i receptionen som lojalt visar på en karta hur jag ska gå och det sista han säger: Först vänster, sen höger och sen är du rätt på.

Tack, säger jag med ett litet nervöst leende och går ut genom dörren och på de sex metrarna hinner Först vänster, sen höger, bli till; Först höger, sen vänster vilket genererade en oerhört vimsig tant som gick och glodde överallt efter den gata jag blivit anvisad. Stannade inte mindre än tre olika människor som tappert svarade och visade hur jag skulle gå.

När jag äntligen kom fram till dörren hade jag dessvärre ådragit mig skavsår på båda fötterna! Fasen med!

Tittade på klockan och insåg att det var dags för ett telefonmöte och gick smått haltande hem till hotellet igen fast jag egentligen hade tänkt smita in på nån liten enklare krog för att kanske ta något att käka men vågade inte gå in på någon av de jag passerade.

Gick in i hotellet bistro, fann ett fönsterbord och den engelsktalande bistromannen slöt upp vid min sida med mustascher som skakade i takt med hans engelska och jag beställde en öl.

Nu satt jag trött vid ett fönsterbord med fötter som bultade i paritet med hjärta och nerver. Phu, det är jobbigt för en lanttant att vara i civilisationen, det frestar på. Hade mitt telefonmöte där vid bordet men jag var nog aningens tankspridd efter alla vedermödor.

På kockens, jo, ty han var även kocken, den mustaschprydde engelske mannen, tog jag en varm smörgås som inte gick av för hackor och plötsligt kommer han in till mig med en jättefin efterrätt och säger med ett brett leende: For you – on the house!

Jag blir smått generad men tackar snällt och frågar försiktigt hur det kom sig och fick det överraskande svaret att ”jag såg så trevlig ut – och vem vet, du kanske är en författare som är ute och ska skriva om oss, så jag vill förstås göra gott intryck”.

Jag satt med gapande mun, lyfte sen upp ena handen och tryckte upp hakan så munnen stängdes och sa, helt förbluffad: Ja, jag är faktiskt författare, varpå han slängde fram kardan och vi gjorde en jädra hård, men hjärtlig, high five där i restaurangen så att övriga gäster vände sig om och log och den lille glade kocken som flinande stod intill en sittande rund och färgglad och rodnande tant.

Nu var jag än mer nervös och på spänn, nu skulle jag inte bara låtsas vara civiliserad utan även prata svengelska och därtill äta, allt på samma gång. Svetten kröp fram i både panna och nacke och färgen steg i ansiktet, det kände jag.

Men inte kunde jag äta upp! Jag är ju ingen vän av sötsaker, kakor, tårtor, desserter eller något sånt, men det kunde ju inte den stackars kocken veta.

Beklagande försökte jag mig på att säga att jag är mätt vilket mest låter som att ”Jag är full”.  Jag tackar och bugar och bockar mig ut från restaurangen och har bara ett mål i huvudet nu, upp till mitt rum, till ensamhet och ro.

Börjar rafsa i väskan, först lugnt sedan allt mer desperat och snart stod sanningen klar för mig. INGET KORT TILL HOTELLRUMMET!

Fick generad, rödflammig, svettblank och nervös spatsera fram till hotellreceptionen och säga att jag förlorat mitt kort! Va? Redan samma kväll jag anlände! Åh, vad dum jag kände mig. Han tittar lite under lugg på mig men gör snällt ett nytt kort. Jag backar, nu med farligt hög puls, mot hissen och säger GOD NATT! 

Öh, han tittar på sin klocka och säger: Men kära nån, du kan ju inte säga gonatt nu, klockan är ju bara halvåtta.

Var det möjligt??? För mig kändes det som midnatt och jag gick uttröttade ned till mitt rum lååååångt ned i korridoren, lyckades, fast först efter vissa vedermödor, öppna min dörr bara för att mötas av hotellkortet som låg så fint här på bordet och log gäckande mot mig…

Jag klädde mödosamt av mig, borstade tanden och kröp i säng.

Det frestar på för en Lanttant att vara i civilisationen…

Nu ska jag gå iväg till skrivarkursen – om jag inte går vilse…

Puss & Kram,

0Mickan

Början på ett äventyr

En dam sitter snett framför mig och tänker nog inte på att hon syns från min vinkel. Hon petar onödigt ihärdigt i sin högra näsborre, får napp och smular, bearbetar, det i näsborren funna materialet mellan tummen och pekfingret. Jag försöker hålla igen mina klökningar och uppkastningar.
Jag är på väg till en stad i södra Sverige. På ett äventyr jag aldrig tidigare varit ute på. Jag ska tillbringa min helg på en skrivarkurs. Det har jag önskat länge, länge men först när jag faktiskt VANN halva deltagaravgiften för nån månad sedan så blev det liksom verklighet att tant M ska deltaga i en skrivarkurs.
Snett emot mig har jag två killar som sitter mitt emot varandra i enmanssäten och ett litet bord emellan. En av killarna har sin laptop på bordet, den andra har sin i knäet. Båda har snören upp i öronen från sina datorer och är förlorade från denna värld.
När vi stannade i Alvesta tänkte jag, medan det var lugnt i korridoren, i all hast försöka fly till toa för att lätta på blåsan. Hm, det var givetvis upptaget då säkert många vimsiga människor i paritet med mig själv försöker utnyttja tågets låga fart och stillastående.
Hur som helst, jag väntade stoiskt. Ut från toa klev en ganska ung kille i mörkblå sweatshirt och jeans och såg, i mina ögon, lite smått generad ut. Tro fasen det!!!! För FY FARAO va äckligt det var inne på toa. Han hade ju inte ens lyckats spola ordentligt efter att ha gjort en rejäl tvåa.
Jag klöktes kraftigt redan i dörren och fick omedelbart backa ut igen under det att jag tog upp min sjal framför munnen och näsan och andades doften av gott sköljmedel och ”hemma” för att inte kräkas rakt ut.
Nåväl. De där intimiteterna får anstå, jag kan väl inte ha så rasande lång tid kvar på tåget, nja, dryga timmen eller lite till om jag ska vara ärlig.
Damen framför har upphört sin skattkammarjakt och håller nu i en skalad mandarin i sin hand, märkt av ålder, handen alltså, inte mandarinen, som hon sakta delar upp i klyftor, mandarinen alltså, inte handen, vilka hon njutningsfullt stoppar i sin mun.
Till sällskap har hon en synnerligen snygg, ung, blond, ball kvinna. Jag får, i min generösa fantasivärld, för mig att relationen handlar om något i typ med mentor / adept och blir lite avis. Jag skulle också så gärna vilja ha en mentor men får istället bara massa frågor om att JAG ska bli deras mentor… Hm….
Oj. Nu har damen snett framför, hon som jagade skatter strax nedanför ögonen, stoppat sitt ena ben i ett rött plastband och så drar hon benet upp och ned, upp mot sitt bröst. Uppenbarligen en form av träning. Hon tittar på klockan mellan varven och beslöt sig just nu för att det fick räcka för högerbenet och börjar nu likaledes med vänsterbenet.
Hennes unga moderna modemedvetna blonderade välsminkade sällskap ska just gå på toa, hon möter min blick när hon reser sig och jag sitter ju just bakom henne så det blir ofrånkomligt att våra blickar möts.
Jag säger: Öh, det är inte jättefräscht på toa om jag säger så…
Hon spärrar upp ögonen, blinkar till med sina förstärkta fransar och säger med en tillbakahållning rysning:
Tack, jag går till nästa vagn.
Vid det här laget har jag fått höra större delen av livets skeenden hos en sedan 11 månader pensionerad Uppsalakvinna på sin väg till sex veckors vistelse i Berlin, spridda verk ur en kronobergsk beteendevetares hårda verkstad samt en resenärs vedermödor över att resa bort från lägenheten i Alvesta där krukväxterna kräver sin skötsel.
Resor är märkliga. Gåtfulla.
Jag skulle bara skriva lite stolpar till det vårtal jag ska hålla i år. Igen.
Men… Nä….
Inga stolpar.
Bara livets realiteter.
Som händer här och nu.
Och mannen snett emot mig med laptopen på bordet plockar just upp mer rödvin ur sin påse och fyller på i sitt glas och ur en blå mindre påse fyller han sin näve med salta jordnötter.
Sånt är livet.
Och resandet…

Jag bjuder DIG på exklusiv tjuvtitt!

Kära fina rara Följare!

Nu blir ni de absolut första som får se det riktiga bokomslaget till min kommande bok.

Några har fått se en arbetsvariant men ingen har ännu fått se den riktiga fram och baksidan på min åttonde bok Mickans BakGlädje!!!

Men NI får det nu!!!

Vad tror ni?

Blir detta en värdig uppföljare till Mickan MatGlädje?

Puss o Kram och ha en ljuvlig vårhelg alla!!!!

Er Mickan

Bevingat besök

Vi har för första gången (åtminstone som vi har sett den, eller "vasnat" den, som man säger på Nävelsjöitiska) fått besök av en Turkduva Streptopelia decaocto. 

Visst är den fin!

Puss o Kram
Eder Lanttant Mickan

Påskhälsning!

För det mesta går det bra...

För det mesta går det bra. Nästan jämt faktiskt. Men så händer det någon gång då och då. Vad, undrar du?

Jo, att jag glömmer stålsätta mig. Förbereda mig. Få mitt förnuftiga jag att förbereda mitt känslosamma jag. Så att jag är beredd liksom.

Beredd att när jag öppnar stalldörren möts jag inte av ett stort tungt och alldeles bedårande hästhuvud som lågt gnäggar mig välkommen och vars mule väntar på att få bli kysst efter att jag utropat ”morron-pollon” såsom traditionen påbjudit i ett kvarts sekel.

Till morgonritualen hörde sedan att de stora märrarna vände sig om och hängde ut med sina tunga huvuden ut i stallgången med full uppmärksamhet på mig och mina förehavanden. Med vidgade iakttagande ögon, spetsade öron, höjda huvuden följde de mina rörelser. Såg när jag gick gången fram och sa ”morron-pollon” till de olika djuren i boxarna fram till katthuset där hungriga katter väntar på sin matmor och den obligatoriska morgonsmekningen till var och en.

Märrarna väntar på det magiska ljudet. Det kommer när jag med ett dov, lite metallisk klang öppnar de gamla rejäla soptunnorna som jag målat i engelskt rött med vit dekor. Det ljudet signalerar MAT. 

Aldrig är de så vackra som då, stona! De tittar intensivt på mig och jag tittar leende tillbaka på dem och genomfars av sådan ömhet för de outsägligt vackra hästarna och att dessa fantastiskt fina djur faktiskt bor här hos mej! Sådan lycka. Sådan ynnest.

Detta är förstås borta nu. De är döda. Båda två. Borta. Tomma gapar boxarna. Rensopade på sitt spån. De stora grimmorna är borta från stolparna. Inga outsägligt vackra ögon följer mina rörelser.

Det är detta jag glömmer ibland. Glömmer att stålsätta mig. Förbereda mig. Få mitt förnuftiga jag att förbereda mitt känslosamma jag. Så att jag är beredd liksom.

Beredd att när jag öppnar stalldörren möts jag inte av ett stort tungt och alldeles bedårande hästhuvud som lågt gnäggar mig välkommen och vars mule väntar på att få bli kysst efter att jag utropat ”morron-pollon” såsom traditionen påbjudit i ett kvarts sekel.

När det händer, när jag är obetänksam och aningslös och glad öppnar stalldörren och i samma sekund slås av den fasansfulla insikten att där är tomt, att de är döda, då känns det som ett kraftigt slag i magen och jag kan inte värja mig mot sorgen. Saknaden.

För det mesta går det bra. Nästan jämt faktiskt. Men så händer det någon gång då och då. Idag var en sådan dag…

Flockar & Plogar

Nu kommer de!

I stora flockar.

Plogar.

Gäss. Ankor. Svanar. Änder.

Här bjuder jag på några foton från idag, uppströms i Emån vid Nävelsjö!

Väl bekomme!

Puss o Kram
Eder Lanttant

Marssolen

Gomorrhår!

Att vistas bak lagårn i marssolen är riktigt skönt när den väl kommer fram mellan luckorna i molntäcket. Solen alltså. Alla fjäderfä, hönor som ankor, njuter uppenbart av solens strålar och värme, de kacklar och galer högljutt lika intensivt som konstant.

Kanske njuter de dock allra mest av vad marssolen gör med såväl dyngan som jorden. Sakta men säkert blir det frusna mindre fruset och lika ivriga som skorviga klor kan framgångsrikt börja sprätta i mjuknande underlag som blir alltmer sprättbart.

Jag har packat med mig kontoret ut. Laptop, mobil, block, penna, kamera, dyna och filt. Skönt ska det vara. Står inte ut ibland där inne i skrivkammaren med ensamheten. När det börjar klia i kroppen och dra och tråna i själen, då är det bara att kapitulera, packa ned lite utrustning och flytta utomhus till mina två och fyrbenta kollegor bak lagårn intill dyngan!

Njuter av fåglars kvitter, tuppars galande, hönors kackel, ankors väsande, grisens gruffande, hästens tuggande och getens idisslande.

Men - plötsligt blir allt knäpptyst hos hönsen, ett hastigt vinande svischande (tyvärr inte in på bankkontot…) genljuder luften och jag hinner se hur en duvhök passerar mig i full fart i riktning bort från dyngstacken som på en sekund blir tom på varenda tupp och höna. Ankorna blir höga i huvudena som giraffer och ställer sig tätt, tätt i klunga.

Duvhöken fick tack och lov inte med sig nån höna och fortsätter sin snabba flygfärd längs ladugårdens långsida och försvinner ur mitt synfält bara för att strax återvända, nu betydligt högre upp - jagad av två arga kråkor!

Vilken syn! Kråkorna samarbetar mot duvhöken och flaxar och kraxar och lyckas köra det uppenbart ovälkomna fågelskrället på porten - himlaporten?

Kvar sitter jag intill dyngstacken med ändalykten tungt nedsutten i en gammal gisten trädgårdsstol och glor rätt ut med ögon som är lika klotrunda som anletet de är placerade i, och försöker ta in det som just utspelade sig.

Tittar litet förvirrad omkring mig och hur långt jag än glor ser jag varken höns eller ankor, endast ett par fjädrar virvlar lite översiggivet i luften och en lång rad guanoklickar på rampen in till hönshuset vittnar om graden av rädsla.

Jag hann inte ens reagera innan scenariot är över – så ni får hålla tillgodo med lite mer stillsamma fotografier.

Önskar er en UNDERBAR SOLHELG!!!

Puss o Kram,
Er Mickan

Fler ledtrådar!

Nu kära vänner.

Nu tar vi ännu ett par ledtrådar i form av fotografier för att ni ska kunna gissa vad min nästa bok kommer innehålla och visa, skildra och handla om mellan pärm till pärm!

Ni fick ju en ledtråd i förra inlägget.

Nu kommer ett par till.

Å nu tror jag nog att ni kan gissa!

Å ni får gissa högt och lågt, fram och bak...

Fniss....

Solen skiner - byt gardiner!

Puss o Kram
Er Mickan

Ny bok!

Hej mina fina vänner!

Vill så gärna få berätta en sak för er.

En liten hemlis.

Nåja, nästan i alla fall :-)

I helgen skrev jag och Isaberg Förlag på kontraktet för min ÅTTONDE bok!!! Svårt att fatta nästan men jo, där är vi nu!

Samtidigt i helgen har också varit iväg på mina första två externa gästspel inför den kommande boken.

Vad är det för bok, undrar du?

Ja, vad är det för bok egentligen???

Du får en ledtråd här :-)

Gissa gärna!

På återskrivande,
Eder Lanttant - Mickan

Betraktelser i morgonstund

Hela gården. Naturen. Allt vaknade upp helt omfamnad av frostens vita kristaller.

Jag har gått runt och lika ödmjukt som fascinerat hälsat på några av de biljoner skapelser och skulpturer som frosten skapat. Bedårande. Utsökta. Fulländade. Helt fantastiska konstverk!

Hur kan frostrosor och iskristaller vara så vackra, bilda sådana helt fabulösa mönster och skulpturer? 

På trollhasselns hängen.

Vresrosors nypon.

Älggräsets vippor.

En tappad fjäders pennor.

Längs en förlupen gren av pergolans klematis.

Ovan stenmurens mossbelupna stenar.

På vagnslidrets nedkylda fönster.

Isskulpturer och konstfärdiga mönster på de färgade glaskulorna i trädgårdslandet.

Längs farstutrappans blåmålade räcke.

På björkarnas nakna grenverk som blev till folkdräktens vackraste spetsbroderade hätta, vackert kontrasterad mot himlens blå fond.

Små, små konstnärliga alster som ser ut att vara minutiöst genomarbetade.

Jag stannade till än här, än där och betraktade det massiva nattarbetet som genomfört. Och det var inget hastverk precis. Jag kan gå i god för det.

Det var minst lika fascinerande som då man i sommarens gryningar går längs med stigar för att titta på spindelns verk, på de mest fenomenala nät som vävts av idoga och sannolikt hungriga spindlar.

På tal om hungriga spindlar så blev nu även tanten hungrig. Det blir de sedvanliga två grova knäckebröden med tomatskivor och örtsalt, men en liten detalj finns mellan brödet och tomaterna – nämligen ett par ynka ostskivor.

Men ni ska veta att jag med dessa ostskivor spelar ett oerhört högt spel. Det är nämligen inte vilken ost som helst, det är den fotsvetts-, surströmmings-, dåligunderlivshygiens- och hundfisstinkande danska osten Gamle Ole!!!

Husfar har ställt ett ultimatum. Ett helt oförhandlingsbart sådant.

Jag tvangs välja: Honom eller Gamle Ole!

Basta!

Jag sa givetvis att jag väljer Husfar. Nöjd och bevekad grymtade han, lättad över att slippa stanken av Gamle Ole.

Men som den listiga (och hungriga) kvinna jag är så har jag funnit på råd.

Jag köper osten i smyg, i en annan stad där ingen kan skvallra för Husfar.

Jag förvarar osten på hemligt ställe utomgårds i en av bodarna tills jag är ensam hemma, då hämtar jag den, lindar in den stackars Gamle Ole i fem (!) (sant!) plastpåsar och placerar honom sedan lika högtidligt som hemligt, bakom de mönne burkarna långt ned i kylen ty bland dessa botaniserar Husfar aldrig.

Sedan äter jag den bara till frukost när jag är ensam hemma, ja, bror tvilling vill förstås också ha, men han är den enda som är invigd i denna hemlighet. Osten åker aldrig fram till lunch, inte ens om jag gör soppa.

Varför undrar du kanske?

Jo, för då är jag rädd att jag inte ska hinna vädra bort lukten här i stugan innan Husfar kommer hem – jag vill ju inte väcka den björn som sover…

Puss o Kram på Er alla Lanttantlovers!

(H)ÄRLIGHET VARAR LÄNGST...

Kaffet är färdigbryggt och sprider sin hemtrevliga doft över köket, en doft som blandas med den doft som vedspisens plattor och ringar av gjutjärn ger ifrån sig när de hettas upp, också den doften är angenäm och står för hemtrevnad på något vis. I alla fall för mig.

På bänken intill mig ligger några vykort som jag fått på sistone av vänliga omtänksamma goda vänner. Det finns nästan inget bättra än att hitta handskrivna brev och vykort i posten, mitt hjärta gör alltid en extra volt och jag börjar le bara av åsynen av ett vykort eller brev.

Fast jag ser inte dem, breven och vykorten alltså, förrän på eftermiddagen/kvällningen då Husfar kommer hem från jobbet och vittjar postlådan, jag går fortfarande inte ut och vittjar postlådan själv. Det slutade jag med efter förra hösten, den overkliga, oroliga och otrevliga hösten när jag fick hatbrev i postlådan. Usch, minns onödigt exakt hur ångestklumpen slog till med full kraft när man fick syn på de tunna vita C6 kuvert innehållandes hat, skymf, skuld, skam. Kuvert som någons hatfyllda hand greppat en kulspetspenna och övertydligt spretigt textat ned mitt namn och adress.

Men nu ligger här varma vänliga rara hälsningar med glada tillrop och uppmuntrande ord. Tröstande rader efter Tionettas död och ord som vittnar och omsorg och omtankar. Jag blir så berörd. Så glad. 

Hörni, jag bara måste få berätta för er om ett brev jag fick i fredags. Fint textat med avsändarens namn prydligt på pränt på kuvertets baksida vilket genast tog bort farhågorna om att ännu ett hatbrev var i antågande. Öppnad kuvertet som var så lätt igenklistrat att det gick att öppna i sin ursprungsform och alltså inte behövde sprättas upp. I kuvertet låg ett dubbelt kort, en akvarellmålning målat och utgivet av Mun och fotmålande konstnärers förlag.

Inuti det dubbla kortet låg en femtiolapp, den ”gamla” sedeln. Jag började läsa och log bredare för varje rad.

Hej Mickan. Igår var jag och två väninnor på Vetgirig Tisdag på Kulturhuset i Nässjö och lyssnade på dig. Vi tyckte det var mycket trevligt. Vi köpte sedan några av dina fina vykort. Du sa då att du var så trött i huvudet efter föreläsningen vilket ledde till att du blev dålig på huvudräkning då vi skulle betala. Jag var inte heller bra tydligen för du fick 45 kronor för lite. Här får du pengarna på post istället. Tack för en trevlig kväll! 

Bedårande fin gest och handling!!!

Sådan ärlighet. Sådan härlighet!

Nu sitter båd brev och sedel på mitt kylskåp som för att påminna mig om all kärlek, omtanke, ärlighet och uppriktighet som finns i världen.

Trots allt…

Musse blir Mickan

Det brummar i kaffebryggaren medan dess heta vatten rinner ned över de malda kaffebönorna. Knakar och krasar borta på bänken när katterna krossar torrfodret mellan sina vassa tänder. Ett och annat knaster hörs från vedspisens eld.

Klick klick klick låter det om Alfons tassar när han går förbi mig för att utforska om Husmor lagt i frukost i matskålen ännu. När han upptäcker att så inte är fallet, lägger han sig demonstrativt framför skålarna, suckar tungt och lägger ned ett ledset huvud mellan framtassarna.

Jag suckar jag med, reser mig och hämtar hundmat i skafferiet och häller upp i skålarna. Maten landar med ett vasst klingande ljud i den rostfria stora matskålen medan det landar mjukare och dovare i Minis lilla skål av tjockt porslin.

Fåglarna kvittrar redan ihärdigt eftersom ljuset snart omfamnat båd stuga och gård.

Jag ler vid minnet av morgonrundan häromdagen. Vi, alltså jag och ett helt gäng djur, gick upp emot Fällan i ett snöfall av mjuka runda flingor. En korp kraxar ljudligt bortåt mossen. Det karaktäristiska ljudet av en flygande hackspett hörs ovan Stora Gubbalyckan.

Snöfallet ändrar karaktär och blir vass, stickig. Blenda och Mini visar plötsligt intresse för den risiga granen just vid inköret till Bläsens hage, alldeles intill diket. Jag stannar och tittar uppmärksamt in i granen. Och jodå, strax ser jag hur inte bara en ekorre utan två, klättrar uppåt i granen med rasslande ljud då deras vassa gripklor tränger in i barken medan de lika skickligt som smidigt kilar upp längs granens stam. Plötsligt verkar en av dem finna sig trygg och nöjd med avståndet han tillryggalagt mellan sig och oss för han sätter sig helt sonika på en gren och tittar ner på oss. Verkar nästan flina lite.

Han är inte den enda! Jag flinar jag med, tänker givetvis på Julaftonens högtidsprogram klockan 15 då Piff och Puff följt med i den lilla julgranen som Musse och Pluto varit ute och huggit. Fast i det här morgonscenariot har granen förbytts till en gammal och gigantisk sådan, Musse är ersatt med två små vita hundar och i Plutos roll finner vi istället en trind Husmor som lyckligt står och ler från öra till öra…

Ha en härlig fredag alla ni godingar!

Mickan

Gomorrhår!

Gomorrhår!

Fotogenlampan är tänd och sprider sitt varma mjuka sken i köket. Jag har även tänt stearinljuset invid en av tavlorna som jag målat av Tiona och Tionetta och som jag har framme på köksbänken sedan i Nettan dog. Det levande ljuset framför tavlan skänker ett flammande suggestivt ljus som rör sig vagt men vackert och ger ett slags liv åt tavlan där de båda märrarna står så fina, så starka, så friska, så levande och med spetsade öron och uppmärksam blick tittar mot samma mål.

Brasan i vedspisen sprakar rejält ty jag har rätt mycket graneved inne just nu. Älskar ljudet. Lyckoljud. Livsljud. Harmoniljud. Trösteljud.

Katterna har fått frukost och kurat ihop sig här och var. Jag har kaffe i muggen eftersom jag tog tidig fika med Husfar Göran - och den karln vill då rakt inte ha något blaskigt te att dricka. Nä, gu bevars, redigt starkt kaffe ska det vara, svart som synden. Jag måste ha gräddmjölk i min kopp för att få i mig det starka kaffet men det brukar ändå bara bli så att jag dricker endast en liten del av innehållet. Men det är varmt och gott att kupa händerna om den runda koppen! Hoppas Husfar tycker det samma om man stoppar i ett ”r” mellan k och o…

Önskar er, mina fina vänner, en riktigt bra dag!

Morgonkram, Mickan

Djuren tröstar...

Kärleken är ordlös. Trösten likaså. Det känns ändå, når fram, i sin enkla tystnad... '

Ibland när sorgen blir för svår och gråten inte hör upp kan jag gå och lägga mig en stund. Lägger mig på sidan och liksom kurar ihop mig. Genast får jag sällskap. Djuren förstår. Tror jag.

För de kommer upp till mig i sängen. I vinkeln bakom de böjda knäna lägger sig Alfons. I vinkeln ovanför låren lägger sig Blenda. I vinkeln uppe vid armbågarna lägger sig Mini. Katten Spöket lägger sig ovanpå höften och på kudden intill mig lägger sig lille Grålle i den fördjupning som ännu finns kvar i kudden efter Görans nattvila.

De säger inget. Spinner inte ens utan bara finns där. Nära. Tysta. Varma. Lilla Mini ligger alldeles intill mig, med ryggen mot mage och bröst, precis som man gör när man ligger i sked med sin käraste. Först smeker jag Minis mjuka öronsnibb mellan tummen och pekfingret. Åh, de är alldeles sammetslena. Och varma.

Sen lägger jag armen om henne och tar hennes tass i min hand och sluter varsamt handen om tassen. Den passar så fint där i min hand. Hon gör ingenting, ligger bara stilla och låter mig hålla om henne. 
Så ligger vi där tillsammans. I tystnad.

Och utan att alls tänka på det, utan någon medveten styrning av mina tankar märker jag efter en stund hur lugn jag är. Gråten har stillnat. Kinderna torkat. Djuren är tysta. Stilla. Men finns där.

Och plötsligt inser jag att jag är varm. Inuti. Varm, ända in i hjärtat. För första gången sedan Nettan dog fryser jag inte längre och ett försiktigt bolster av lugn har smugit sin in, brett ut sig, lagt sig som ett flor som verkar dämpa de svåra känslorna av sorg och saknad.

Djur tar och djur ger.

Kärleken är ordlös. Trösten likaså. Det känns ändå, når fram, i sin enkla tystnad…