lördag 19 november 2016

Fådda blomster och gubbasnark


Bänken med fådda blomster vilka samtliga av någon anledning (?) går i rosa toner, fick igår kväll ett tillskott av rött minsann! 

Husets första julstjärna hamnade i min famn igår kväll efter avslutad föreläsning ”Kura skymning med Mickan” i Bälaryd.

Kvällen blev sen och vi var inte i säng förrän efter midnatt vilket skapar lite obalans i mig eftersom jag ju är kvällstrött och annars lägger mig rätt så tidigt. 

Men trots sen nattgång går det inte att sova om morgonen. Varken valpar eller andra djur hyser någon sympati för husbondsfolkets sena gonatttimme utan kräver sitt i arla morgonstund.

Förresten måste vi upp och hoppa ändå ty idag ska vi hasta iväg för att medverka på en Julmarknad i Vänhem i Korsberga. Vi får anlända med något decimerad bokskörd ty igår sålde Husfar rackans många årstidsböcker till sockenborna i Bälarydstrakten så här finns endast en enda höstbok kvar. Men det är ju trevliga bekymmer – tycker jag ;-)



Husfar ligger på köksgolvet och har tagit morgonkelstunden med valparna idag. De blir alldeles tossiga och de små svansarna viftar så fort, så fort och de buffar och snuffar ivrigt och kan inte komma tillräckligt nära. Att se detta kniper i hjärtat!!!

Men hörni! 

Jag måste också berätta om igår. Då hände en sak som fick mig att brista i glädjegråt över en fantastiskt gullig, medmänsklig och kärleksfull gest och gåva!

Så här skrev jag igår:






Har idag jobbat intensivt och koncentrerat uppe i skrivkammaren, hade föreläsning igårkväll och har en ny föreläsning ikväll i Bälaryds föreläsarförening vilket tarvat min uppmärksamhet idag.

Men för en stund sedan gick jag ned och fann ett paket liggande på bordet i köket!!!

- Va? Ett paket?

- Till mig?

- Å du har inget sagt???

Husfar, som satt pompöst tillbakalutad i en rottingfåtölj med tre, fyra sovande valpar i knät, log i mjugg, flinade gott och sa:

- Tänkte att nöen gång sa du la kömma ner ifrå den däringa skrivakammeren - å dä ä dä la sköj um du blir lite gla när du kömmer ner.

Det blev jag!

Kastar mig som en barnunge över paketet. Sliter upp det förväntasfullt, överraskad men rysligt nyfiken.

Får fram en lapp som avsändaren skrivit, rader som uppenbart har sitt ursprung i mitt självömkansvärda inlägg häromdagen då jag stupat i dyngan och sen satt inne och värmde mig vid 
vedspisen - bara för att upptäcka att det var hål på mina favvisraggsockar...

Den som sänt mig sockarna måtte ha läst detta och i någon mening känt någon form av sympati - ty i paketet låg inte mindre än TRE PAR UNDERBARA RAGGSOCKOR i ljuvliga färger.

Dessutom ett par TORGVANTAR som matchade ett raggsockspar!

Jag börjar gråta - jag blir såååå rörd! Så glad. Så känslosam.

Vilken gest! Vilken generositet! Vilken vänlighet!




Men guuuuuuuud hörni! Nu har alla valparna somnat – PÅ HUSFAR! Å det vete sjutton om inte gubben sover mä!

Allt gott till er alla – och några av er som läser kommer jag förhoppningsvis möta idag i Korsberga, tiden för marknaden är 13 – 17!


Skatskri och Valpgny – och lite gubbasnark… 

onsdag 16 november 2016

Valpar 4 veckor

Nu är de fyra veckor. De helt underbara ljuvliga bedårande valparna.

Här är de!

Dagny. Underbar, djärv, nyfiken, tillgiven. Väger nu 1 150 gram och har gått upp 210 gram senaste veckan. 

Lilla Daisy. Forfarande kullens minsting. En minimini. Väger ny 680 gram och har gått upp 85 gram sedan förra veckans invägning. 

Doris. Har inte ökat på sig så mycket. Väger nu bara 55 gram mer sedan förra vägningen. Nu väger hon 735 gram. 

Dorthy. Har gått upp 190 gram och väger nu 1020 gram. 

Dylan är veckans vinnare vad det gäller viktuppgång (förutom mig då...) Han gar gått upp 225 gram och väger nu 1 055 gram! Sicken grabb va! Och efter nobelmiddagen väger han nog ändå mer. Men visst nej, Han kommer ju inte. Dylan....
 

En social vaccination...

Idag samlades jag och kommunens mönne pensionärer på Stadens vårdcentral. Vaccination stod på agendan. De komma från öst och väst med broddar och rullatorer, käppar och kryckor. Vissa kämpade sig uppför trappan, däribland jag, medan andra tog hissen en våning upp.

Där rådde minst sagt en osedvanlig trängsel i foajén där man ordnat med ett slags kösystem för de mönne vaccinationshågade gästerna. Där fanns ståbord och flera muggar med nyvässade blyertspennor i. Formulär skulle fyllas i och rutor kryssas.

Och att jag, som en katt bland hermelinerna, befann mig där bland alla gamla hjältar, beror på att undertecknad, med sin astma tillhör den så kallade riskgruppen. Det beror lite även på att ni, kära läsare, vid upprepade tillfällen åberopat att jag ska vara rädd om mig, ja, så jag traskade jag lydigt dit idag.

Denna vaccinationstilldragelse på Bättringsvägen i Vetlanda visade sig utvecklas till en väldigt underhållande och synnerligen social begivenhet.

Kvinnliga sköterskor skrek ut nummer från olika håll i lokalen, ibland fick de svar, ibland inte och då skrek de ännu högre:

-  SEXTIOSJUUUUU!

Inget svar. Sköterskan mumlade. Muttrade. Prövade att ropa samma nummer än en gång men fortfarande utan svar. Då muttrade hon igen. Som om hon bestämde sig. Och så tog hon i för kung 
och fosterland och skrek:

        - SEXTIOÅÅÅÅÅTTA DÅ RÅ!

Nu sken en farbror upp som ett Liljeholmens, började mödosamt resa sig varpå han med gammelmansröst skrek;
        
            -  JAAAA!

Det spred sig ett unisont fnitter längs väggar och golv, ty folk satt överallt, när den gamle mannens resoluta och uppenbart glada och överraskande ”JAAAA” samtidigt som han sträckte upp näven i luften och viftade med nummerlappen med de magiska siffrorna 68 på.

Du milde, det var så komiskt och så festligt och så gulligt på en och samma gång!

Jag kunde inte låta bli utan ropade:

- BINGO!

Vilket genererade än mer skratt och trivsamhet i det stora, varma och välfyllda rummet där folk stod och satt om varandra och väntade huller om buller i väntsal, korridorer, foajé och reception.

En gammal dam fick sitt nummer uppropat och hastade framåt med, vad jag anade, värkande höfter och knän och med något nervöst, något sökande i blicken. Det visade sig att hennes gubbe hade numret efter henne men han hann ju inte med i kaoset utan hade hamnat på efterkälken. När sköterskan förstod den äldre kvinnans bekymmer stannade hon upp och vände sig mot platsen där jag stod.

Då kom en farbror långsamt gåendes, han gick mödosamt bredvid sin rollator. Jo, bredvid! Han gick på rollatorns vänstra sida och höll sin högerhand på rollatorns vänstra handtag. Tillsammans, alltså både gubbe och rollator, utgjorde alltså ett ganska brett ekipage där de långsamt, mycket långsamt, skred fram.

Då jag själv också utgör ett ganska brett ekipage där jag stod blev krocken oundviklig, gubben körde in i mig med papper, nummerlapp o hela medevitten.

Han blev förskräckt och sa med skrovlig och lite ömkansvärd röst:

-  Men åh, förlåt!
-          - Förlåt!

Jag tog honom mjukt om ryggen och sa skämtsamt:

- Åh, inte behöver du be om förlåtelse för att du stöter på mig!
- Det blir jag bara glad över, det är så sällan som nån stöter på mig.

Han tittade lite klentroget, kanske rent av räddhågset på mig ett ögonblick men sedan skred han och hans rollator vidare mot sköterskan, sin gamla livskamrat och vaccinationssprutan.

Det var en märklig upplevelse. En speciell känsla fanns där i rummen. Tyckte jag. Folk pratade. Hur som helst och med vem som helst. Man skojade och dunkade ryggar. Ett par gubbar flinade lite och skojade lite självironiskt åt sig själva och den syn de menade på att de utgjorde där de satt uppradade längs väggarna med rollatorerna framför sig. Stämningen var så god. Så mjuk. Hjärtlig och varm.

Jag vet inte hur jag ska förklara det men det var som om det rådde ett särskilt slags tillstånd där inne. Totala främlingar struntar i normer och konventioner och folk pratar med alla. Människor bjuder till. Är varma och vänliga. Hjälps åt.

Som när det är kris av något slag. När människor söker sig till varandra. Som efter stormarna Gudrun och Per. Ni vet, då alla plötsligt, på något gåtfullt sätt, liksom blir vän med alla. Man öppnar sin dörr och famn och bjuder in de som ingen värme har, de som inget vatten har, de som ingen mat har. Delar med sig. Förbehållslöst. Därför att det är något som är annorlunda. Något som lockar fram den djupaste medmänskligheten i oss alla.  

Precis så kändes det idag på Vårdcentralen i Vetlanda!

Det var så trevligt att till och med en sådan konstig och eremitisk lanttant som jag trivdes. Njöt av att se, betrakta och iaktta. Men så har jag ju då inte så särdeles mycket annat socialt och civiliserat att jämföra med.


Å denna, för mig mycket stora, vaccinationshändelse var i allt väsentligt en trevligare upplevelse än gårdagens magplask på dyngan … 

tisdag 15 november 2016

Magplask på dyngan

Gåmidda!

Om nån stått bak lagårn i morse och dessutom påpassligt nog hade haft kamera, varför inte med videofunktionen påslagen, så hade vederbörande fångat ett fantastisk - eller helt förfärligt – scenario.

Låt mig berätta.



Här på gården råder isgata över alla vägar, lagårdsplan och uppfarter. Storstövlar på och halka omkring som stackars Bambi på is, om än i något mer välvuxet exemplar än den nämnda.

I ena handen hade tant en proppfull kasse med matrester efter helgens matrika gille där det inte gick att göra tabberas på maten ty det fanns så mycket – för mycket. Som tur är finns det många andra två- och fyrbeningar på gården som blir överlyckliga om de får vara med och dela på festmaten och äta alla resterna så att ingen mat går till spillo.

Hur som helst, halkade över partiet mellan boden och ladugården då jag hörde, och i ögonvrån såg, ett stort gäng skator och kajor som lyfte från dyngestan men tänkte inte mer på det.

Längs långväggen på lagården stöttade jag mig mot väggen och strax var jag framme vid lagårdsdörren och kunde dra en lättnadens suck över att äntligen vara inne på det halkfria lagårdsgolvet.

Ropade glatt ”Mollon-pollon” till alla djuren och möttes lika glatt av grymtningar, bräkningar, gnägganden, jamanden, galanden, kycklingpip och hönekackel.

Johanna Nöffe, som likt Vippe går lös i lagården, upptäckte direkt den av godsaker dignande påsen i min hand och slog följe med mig likt en hund som på kommando går fot.

Jag lockade på katterna också, då det bland annat låg fisk i påsen, medan gick bort mot dyngedörren för att tömma hela påsens innehållute på dyngan så att både gris, katter och höns kunde dela på godsakerna.

Så haspade jag upp dörren, svängde upp den helt och tog ett steg ut - bara för att med foten trampa ned i ett djupt hål som de där rackans skatorna och kajorna suttit åbäkat sig och illmarigt riggat åt mig som en fälla likt Emils varggrop till kommendoran som åt upp all maten för fattighjonen.

Gropen precis utanför dörren var så djup att det inte fanns en chans för mig att parera utan jag föll huvudstupa framlänges rätt ned i den blöta dyngan. Kassen i näven sprack och matrester och kladd for som ett kladdigt fyrverkeri runt huvudet på mig där jag låg platt på min stora mage mitt på en synnerligen våt dyngestad!

På telefonkabeln uppe i luften satt kajorna och skatorna på första parad. De skrattade, applåderade med vingarna och gjorde high five med sina skorviga klor så att de nästan tappade balansen och var åt att fara ned.

Där låg jag som en oformlig koloss som fallen från himlen rätt ned i en sketstack! Du milde!

Dyngsur, i sin rätta bokstavliga mening, reste jag mig mödosamt, torkade bort det värsta från anlete och hår men brydde mig inte om att försöka rengöra kläderna. Gjorde resten av lagårdssysslorna under kompakt tystnad. Till och med djuren var tysta. Som om de höll andan. Mina käkar var hårt sammanbitna, hade nog behövt bettskenan idag ute i lagårn.

Släckte sedan ljuset, stängde lagårdsdörren och gick böjd och slokörad in igen. Tog omvägen bakom maskinhallen för att vara säker på att ingen möta, vet inte om det var av omtanke om den eventuella individ som skulle fy se mig eller om det var för att jag själv kanske inte riktigt ville visa upp mig som den kompletta sketkäring jag var.

Nu sitter jag här inne i spisvärmen igen, kurar skymning likt en gammel höna som ruvar på - nånting. Frågan är om det är ägg eller hämnd? 

Har duschat men är ännu frusen efter mitt ofrivilliga, kalla och blöta dyk, hmpf, okej, magplask rätt ned i dyngan, har tagit på mig särk och raggsockar och kör just nu en omgång synnerligen sketig tvätt i maskinen. 

Dessutom är det hål i tån på mina favvisraggisar...


Säg - nog är det väl liiite synd om mig i alla fall?  

måndag 14 november 2016

Tiden springer

Ett gåtfullt ljus, ett subtilt dis vilar över nejden. Tunna slöjor av ljus och dimma som bäddar in den stormskadade granskorshorisonten så att den liknar en raffinerad akvarellmålning målad i avsikt att försköna. Locka. Förföra. Kanske skapad i avsikt att göra omgivningen trolsk. Att ge sitt konstverk en aning mystik. Gåtfullhet.

En smått nymornad sol ser ut att med möda skickar sina strålar uppåt. Framåt. De når upp till grannens hus på kullen där de ger en förnimmelse av vådliga eldsken i de båda gavelfönstren. Men då jag ju vet orsaken finns ingen anledning till oro.

Några tuppar hörs gala intensivt som vore de i en tävling om vem som galer mest och bäst. Sivert hör definitivt till dem vars galande är högt, brett och djupt. Kommer ända nedifrån magen på tuppaskrället.



Han är fin han. Tuppen Sivert från Strömslund. Lite kaxig ibland, får ibland för sig att attackera men jag vet hur man bäst råder bot på det. Jag tar då upp honom i famnen, kramar honom och håller h honom tryckt mot barmen. 

Ståendes i en sådan omfamning börjar jag gäckesamt och retfullt prata med Sivert medan jag smeker haklappar och kam och ibland tar jag tag om näbben och lekfullt skakar den litet. Efter en sådan intim kärleksstund brukar han hålla sig lugn några veckor.

Måndag idag. Igen. Tiden springer. Valparna fyller just nu på morgonen exakt fyra veckor. Tiden springer som sagt. Ja, det gör nästan valparna också. Springer alltså.  

Jag kommer mig nog och tar emot dagen med öppen famn och öppna sinnen men ännu har inte ivern, energin, suget, nyfikenheten, drivet vaknat riktigt. Inte tagit fart. Kanske en liten rekyl på helgen som varit intensiv från morgnarna till kvällarna utan någon tid för stilla stunder. Kanske unnar jag mig att stå vid vedspisen ännu en stund, blickandes bort mot valplådan och rikedomarna där i…

Ha en jättefin start på veckan!


Valpgny o Tantgäsp från oss här i köket. 

söndag 13 november 2016

Endast Husmor är vaken

Gomorrhår! Snön lyser vit på taken – endast Husmor är vaken.

Njae, inte riktigt sant för det är (har varit) femton hungriga kattmunnar att mätta och sju pusstrånande nosar att kyssa (och mätta). Nu börjar emellertid lugnet lägga sig här i köket igen, valparna har somnat om och katterna, som ju får ju frukost utomhus, har redan frukosterat färdigt och nu är skatorna här och gör tabberas på resterna.

Nu kan jag, nätt och jämt i skummet, skönja katten Grålle som går ute på isen på dammen och söker efter något.  Rufsan står på vägen och spanar in honom, kanske väntar hon skadeglatt på att han ska plurra och bli blöt om båd tassar och morrhår?

Husfar sover ännu sin välförtjänta skönhetssömn och jag, som föga förvånande har börjat tänka på vår frukost, har hämtat upp lite surdegsbröd från frysboxen i källaren och som nu ligger och tinar i den öppna ugnen på vedspisen. Ja brödet alltså, inte frysboxen.



Brödet blir nog lagom tinat och varmt till dess att han sömndrucken rundar hörnet. Till dess börjar jag rodda vidare bland skålar, grytor och slevar inför middagen här senare här idag då hela familjen samlas för att fira! Det finns alltid anledning att fira – det gäller bara att komma på några skäl J!

Nu hör jag Blenda röra sig däruppe, det betyder att Husfar är uppstigen, hon ligger nämligen alltid i husfars knäveck under täcket, tätt tryckt intill husse. Mini däremot, är inte alls morgontrött utan följer alltid med mig upp i ottan så vi kan ha små samtal på tu man hand.

Njut av din söndag! Det ska jag försöka göra!

Svansviftningar & Skatskrik!

Mickan & Co

Stundande familjemiddag

Gomorrhår Govänner!



Lördag morgon och hela helgen ligger utsträckt framför oss. En känsla jag uppskattar, känns så hoppfullt på något vis blandat med ilningar av förväntan. Glädje. Men i kroppen vilar också ett lugn. En rofylldhet som gör andningen lugnare.

Jag bär även på en slags målsättning att verkligen ta tillvara på den här helgen ty detta är sista helgen innan jul då jag inte ska ut på jobb, på föreläsningar, signeringar eller författarbesök.

I morgon kommer hela vår fyra generationer stora familj hit och jag ska bjuda på trerätters middag, skriver inte vad jag ska bjuda på ty det är en liten gissningstävling vi har inom familjerna innan vi kommer, att försöka gissa rätterna som det kommer bjudas på.

Det finns så många anledningar för oss att fira! Det är ju Fars dag och sen har vi ju Lowisa och Jockes förlovning! Och, inte minst, kan vill vi fira därför att Farfar och Farmor åter kan vara med oss runt middagsbordet då de, efter omständigheterna, mår hyfsat.

Och i morgon ska allesammans få träffa våra bedårande oemotståndliga valpar Dorthy, Dagny, Doris, Daisy och Dylan.

Livet är gott att leva! Hoppas du känner likaledes!

Randispuss o Mickankram