tisdag 2 augusti 2016

NU ÄNTLIGEN!!!


Hm. Det är svårt att finna, att leta rätt på, att identifiera rätt ord. Rätt ord för den känsla som jag nu är uppfylld av.

Först kommer ”lättnad” till mig.

Sedan förstår jag varför det är svårt att hitta rätt ord. Det är för att det är flera känslor. Många känslor. Och i någon mening, motstridiga känslor.

Efter ”lättnad” kommer ”trötthet”. Och här nånstans tar ett rysligt snabbfotat desillusionerat och kverulantiskt känslospröt chansen, rusar fram, tar plats och skakar av sig massor av vasskantade vibrationer av ”likgiltighet”. Det där rackans känslospröt tar – och ges – chansen till utrymme på grund av det förra sinnesläget, tröttheten.

Och kanske är det ändå ”trötthet” som nu är den som har övertaget av alla känslor. För det har inte varit många minuter sömn de senaste dygnen. Igår natt körde jag till 04,30. I natt tog jag paus mellan 02.30 och 05.00, till skillnad från min grafiker som fortsatte natten igenom.

Men nu, kära vänner, nu är det ett faktum. Idag 07.37 sändes tryckfilerna iväg från grafikerns dator! Till slut. Trots allt. Mot, inte alla, men många odds…

Jag vågade inte tro det förrän det faktiskt hade hänt.

Men nu är det ett faktum.Innehållet till min åttonde bok Mickans Bak & Glädje är nu på väg till tryck!!!

Mickans Bak & Glädje är nu på väg att bli verklighet!

På väg att bli en riktig bok efter att i ett års tid ha varit fragment, brottstycken av texter, förbiflimrande bilder, närda tankar och önskningar, planeringar och förhoppningar, besök, intervjuer och frågor.

Fotografande, fotograferande och åter fotograferande.

Skrivande, skrivande och åter skrivande.

Pusslande, pusslande och åter pusslande.

Korrläsning, korrläsning och åter korrläsning.

Avstämning, avstämning och åter avstämning.

Nu tycker ni kanske att jag är en tråkig, girig och otacksam tant som inte sprudlar av glädje och stolthet över förrättat värv. Tro mig, jag önskade att det är just så jag hade känt just nu. Att jag, likt Rönnedahl skrattande hade skuttat omkring på Sjösala äng med lurviga ben under fladdrande särk medan tärnan dyker i min nästan uttorkade Lyckopöl…

Och visst, kära ni, om några dagar, eller kanske bara om någon enstaka dag, när jag sovit ikapp, vilat min hjärna, släppt efter på pressens spända boja och trubbat av stressens vassa egg, när jag åter börjat andas lugnt igen – ja, då tror och hoppas jag att jag har lätt att sätta ord på de känslor jag tror och hoppas jag då är uppfylld av.

Då tror och hoppas jag att jag lyckats få energi tillbaka tillräckligt för att känna ”glädje”, ”stolthet”, ”tillförsikt” och ”förväntan”.

Fast nu, i denna morgonstund efter ännu en natt med alldeles för lite sömn, är det känslan av 
”lättnad”, ”trötthet” och så den där lille ovälkomne inkräktaren som sprider känslan av ”likgiltighet” som tar mitt inre i besittning.

Nu säger jag Gonatt till er kära vänner och ja, jag erkänner, jag hyser en liiiiten förhoppning att få vakna upp senare idag och då kanske ha förmånen att här mötas av ett eller annat glatt tillrop, kanske ett litet grattis eller förtröstansfull klapp på axeln. 

Då kommer jag nog snabbare transformeras från trött och sliten till glad och stolt…


Gonatt!

Eder sletna författarinna...