Synen som mötte mig var ett helt gäng fina djur och söta kalvar från Änga Simmental som ömsom låg, ömsom stod och idisslade "nere i Annes" som man alltid sagt här på gårn om stugan i vägskälet.
När Corona kom blev jag först bara väldigt ångestfylld och ängslig och drog mig tillbaka (mer än vanligt :-)) Men så småningom tänkte jag om, kände plötsligt en insikt om att vi som känner oss starka och friska istället får borsta upp oss och ta ansvar och hjälpa till i allt det som händer kring oss och när vården går "på knäna". Så jag kontaktade kommunens bemanningsenhet och sa helt enkelt:
- Jag vill gärna hjälpa till, använd mig där ni tror att jag kan göra nytta.
Därför har jag nu några "gå-bredvid-dagar" på kommunala boenden inplanerade och idag var den första.
Fast nu ska jag emellertid, liksom Kronblom, vila lite middag ty jag har varit vaken sedan halvtvå i natt då Husfar Göran kom hem från sitt jobb varpå hundarna skällde så att jag vaknade. Sen kunde jag inte somna om, litet spänd och nervös inför detta nya som väntade mig denna morgon.
Nu, däremot, känner jag bara lugn och förnöjsamhet, tacksam över dagens gåvor. Över positiva möten med fina kollegor och goda samtal med några av de boende. Och, förstås, den vackra synen av djur i småländsk torparmiljö här hemma i vägskälet...
