onsdag 3 oktober 2012

Pärleporten?

För en liten tid sedan var jag på en begravning.

Begravning. Ni vet. Ett sista farväl. En sista högtid tillsammans där huvudpersonen inte är närvarande men ändå är det. En vacker högtid som emellertid präglas av sorg och saknad, tårar och ifrågasättanden om livets orättvisor.

Begravning. Ni vet. Då man andäktigt sitter naken och helt ohöljd inför det faktum att livet är ändligt. Att dagarna på något vis till slut ändå är räknade. Hur vi än gör, vrider och vänder oss så är det ett obestridbart faktum.

Begravning. Ni vet. Stunderna då man sitter onödigt klarögd och klarsynt inför livets tre steg.
Födsel.
Liv.
Död.
Då man inte kan komma undan det gnagande tvivlet i magen, i märgen, i hjärtat, i själen. Tvivlet huruvida man lever den där mellandelen rätt. Livet alltså. Om man tar hand om livet. Gör det bästa av det. Ger sitt bästa. Använder livet rätt. Om man gör rätt?

Begravning.Ni vet. En avskedshögtid för någon som inte längre är kvar här, som gått vidare till något annat. Vart och vad vet jag inte, men det jag vet är att samma kväll som begravningen skedde så formerade sig himmelen så här över småländska stengärdsgårdar och stormskadad granskogshorisont.

Och jag, med lanttantens naturnaivism, tyckte mig ana den Pärleport som lyriken påbjuder ...