torsdag 9 augusti 2012

Nätad & svålad svampplockerska...


Fastän vår Husmor åtskilliga gånger anfäktades av tvivel  under vistelsen ute i skogen tyckte hon sen att det nog var värt besväret.

Värt alla myggbett, rivsår, fästingbett, älgaflugor, ja till och med den fluga hon ofrivilligt svalde eftersom den valde att flyga rätt in i Husmoderstruten just som hon företog sig något arbetsamt som att försöka förflytta sin svårmanövrerade lekamen över något gammalt sumpaktigt dike varför munnen gapade av ansträngning. Den där munnen står förvisso mer eller mindre ständigt på glänt men i det här fallet glappade den alltså lite extra.

Det var värt trampet rätt i rykande färsk älgspillning. Det var värt rädslan när det brakade till och hon skymtade rövarna på ett par vildsvin vilka kvickt som en avlöning försvann in i den täta gammelskogen.


För både kasse och korg fullkomligt bågnade av kantareller när hon kom vaggandes ut ur skogen o med anletsdragen märkligt ordnade i näranog förnöjsamma veck - en synnerligen sällsynt tilldragelse som ni vet...

Storstövlarna var förstås på, det rann lite blod från ett rivsår på armen, håret stod på ända och ansiktet, som bultade av ansträngning, var delvis belagt av ett spindelnät som fastnat i någon eller några av de många trånga trädpassagerna nånstans långt där inne i smålandsskogen.


Husfar, som i vanlig ordning muttrandes och surmulet gick och drog benen efter sig nånstans på gårdsplanen, max tolv meter från Grävaren, fick i ögonvrån syn på den vaggande Husmodern som kom ut ur skogsbrynet som ett utgammelt, förvirrat o väldigt skogsrå.


När detta väsen asat sig upp över ängarna o kom stapplandes över lagårdplanen höll hon fram båd korg och kasse, vilka båda var rågade av guldgula kantareller, och sa stolt som en klockarkatt;

- Hehe, se här de far lelle, hehe!

- Säj mäj, tror du att du kan gissa va de blir te kvällsvard?

- Hehehe, skrockade Husmor vidare o liksom fjädrade som vore hon fähusets bästa värpehöna som just lyckats prestera veckans ägg.

Vår Husmor förväntade sig ett leende o ett par beundrande utrop, nåja, kanske en grymtning eller åtminstone en liten ryckning i mungipan av gårdens Husfar.

Och jodå, den kom. Ryckningen. Ja ett helt flin faktiskt.

Husfar böjde sig fram och tittade närgånget. Inte nedåt i vare sig korg eller kasse. Inte på svampen. Utan på Husmors ansikte.

Högrött. Pussigt. Svettblankt. Täckt av ett par gråaktiga spindelväv vars rutmönster kompletterade ansiktets redan ristade rynkor.

Husfar stabligade på Husmors pulsbultande spindelvävsklädda fejs.

Flinade brett, sa;

- Kvällsvard? 

- Tja, jag tycker mest de ser ut som e välnätad julaskinka mä e redit fin o feter svål...