Att inte må bra...

Mår inte bra. Mycket smärta, yrsel och värk i både kropp, rygg, nacke, skallben och huvudvärk. Har usel balans, dels på grund av olyckan men också på grund av den hårt huvudfixerande nackkragen som gör att jag inte kan se åt sidorna eller nedåt där jag ska försöka placera mina fötter. Därför är jag väldigt rädd när jag rör mig, vimsig som jag är redan i grunden men ännu vimsigare nu av yrsel, molande värk, sömnbrist och smärtlindring.

Ledsen och trött. Tidvis förvirrad faktiskt. Vill gärna vila men det är inte så lätt att komma till ro och vila vare sig i smärtan eller i den fixerande hårda kragen.

Men jag måste få berätta att jag blir glad och tacksam över blomstergåvor, brev, vykort, telefonsamtal, meddelanden, sms och andra omsorger som ni sänder mig, önskar mig god bättring och manar mig till såväl kämpaglöd som tålamod. Det får ni gärna fortsätta med ty era hälsningar bringar ljus i mörkret, hopp i uppgivenheten och lindrar till och med smärtan för en stund.

Lev väl, ta hand om dig själv, dem omkring dig och ta hand om själva livet självt! Livet är skört…

Sänder inga omfamningar då det gör alldeles för ont i kroppen, men sänder varma, välvilliga och vänliga tankar samtidigt som jag önskar dig en fortsatt fin Thorsdag.

/Er Mickan

Smärta o Sorg

 Har så fruktansvärt ont. Är så fruktansvärt ledsen. Idag har jag gråtit mest hela dagen. ”Innanmätet” på min stela nackkrage är alldeles fuktigt av alla tårar som letat sig ned dit efter att ha runnit längs med kinderna, rundat käken och runnit ned i kragen.

Att man kan ha så många tårar att fälla. Förstår det knappast. Har en väldigt jobbig och väldigt känslosam dag, gråter mest hela tiden och är nog i någon slags chock efter det otäcka och mycket brutala fallet baklänges i trappan, ända uppifrån från övervåningen ned till nedervåningen där jag handlöst slog i bakhuvudet och nacken, sannolikt i ledstången och sedan hårt fortsatte dunsa nedåt trappsteg för trappsteg.

Tror att chocken över det skedda inte hunnit ifatt mig förrän nu efter att läkaren i fredags sa att jag hade haft tur i oturen för jag kunde likaväl förlorat livet helt eller blivit totalförlamad, nu blev det ju ”bara” några frakturer i nackkotorna - så långt vi vet nu. När jag tänker på detta och bara nu när jag skriver dessa ord så rinner tårarna igen och en märklig ångestklump vrider om i min mage och skjuter ut rädsla, smärta och ångest ut i hela kroppen.

Som alltid hjälper det mig litet att sätta ord på mina känslor, tankar, rädslor och smärtor. Att låta fingrarna fara som lärkvingar över tangenterna. Formera bokstäver till ord och ord till meningar. Då jag vet att det är så många av er som visat mig er stora varma sympati och medkänsla, och ni ska veta att det värmer, känns det helt okej att skriva. För det gör gott i själ och hjärta att veta att ni bryr er och att ni tänker på mig/oss. Tack alla fina för er välgörande empati.

Dagen inleddes på morgonen med att vi åkte till en närbelägen kyrka dit vi fått inbjudan att närvara och höra klockringning i vetskap om att prästen innan klockringningen hade tänt ett ljus och läst tacksägelse över Farmor Ingrids minne. Efter klockringningen, som vi lyssnade till utomhus i frostvit omgivning, gick vi in i kyrkan och satt där länge, bara tysta, tittade på det brinnande ljuset som prästen tänt för farmor och lyssnade på kantorns stilla orgelspel. Vi var de enda besökarna i hela den stora kyrkosalen. Efter en stund frågade jag om vi kunde få nattvard och prästen förberedde så fint denna vackra och viktiga ceremoni. Göran och jag tog emot nattvarden och efteråt då vi stod framme vid altaret, läste prästen tacksägelsen för farmor så att vi fick vara med om farmors tacksägelseläsning i verkligheten. Så glad och tacksam att prästen gjorde detta för oss fast det egentligen inte var tanken eftersom Coronarestriktionerna säger att prästen ska läsa tacksägelsen i enskildhet innan någon församlingsbo kommer till kyrkan.

När vi sedan kom hem till gården sammanföll det med att Dottir och Son körde in på ladugårdsgatan efter att de varit på rådjursjakt hela förmiddagen. Snart anlände barnbarn, svärson och svärdotter också. Jag bara grät och grät. Kramade mina barn. Smekte mina smått förfärade barnbarn över kinder och hår. Grät och kände en enorm ömhet och tacksamhet att jag lever och får uppleva detta. Tänk, allt detta kunde gått förlorat om det hade varit någon centimeter hit eller dit som varit annorlunda i det otäcka fallet.

Jag ska ta mig igenom smärtorna, kragen, gråten, chocken och allt jobbigt, för jag vill verkligen leva. Jag vill älska och älskas. Jag vill ge och jag vill få. Måtte jag få styrka att ta mig igenom den dunkla snårskog av sorg, smärta och nedstämdhet som jag hamnat i så jag istället kan se ljuset, värmen och kärleken.