Jag, i likhet med så många andra, far så illa av allt
fruktansvärt, skrämmande och okontrollerbart som sker i detta nu. Jag själv får
ångest i magen, blir kapslad i rädsla och oro och brister ut i gråt bara sådär,
än här, än där. Det bästa är att ta med sig djuren ut och vandra i skogen. En runda
i naturen bland sol, skuggor, vindar, dofter, fågelkvitter, kråkskränande,
mossor, fjolårsgräs och några spirande gröna strån här och var.
Så pratar katter och hundar med mig och jag böjer mig ned
allt som oftast och får förmånen att klappa dem, att med mina handskbeklädda
händer få smeka dem från huvudet, över ryggen, till svansroten och upp längs
svansen medan de kurrar, pratar och suckar belåtet tillbaka.
Ibland sätter jag mig på en stubbe och vänder ansiktet mot
solen, försöker närmast desperat lapa energier och D-vitamin. Försöker också,
kanske ännu mer desperat, fånga styrka, mod, och framtidstro i solstrålarnas
styrka.
Men nu är klockan halv tre på natten och här sitter jag och Husfar
på varsin sida om vår lilla köksö. Han käkar flingor o tar en kaffe. Jag, som
varit uppe sen 01.22 har ätit uppvärmda rester av ärtor, torsk och potatis. Tiden
är ur led. Nästan så att livet självt känns så.
Nu åker Husfar till sin syssla för Stadens folk som inte
vill trampa i vare sig snö eller grus. Själv ska jag nog jobba med foton ett
par timmar.
Varm hoppingivande kram till er alla!
Låt oss hålla oss ovan vattenytan…
Natthälsningar från oss i Kärr.
