fredag 10 oktober 2014

Dagen efter...





Den här bilden säger lite grann om hur jag känner mig idag.

Rörig och ofokuserad. Vet knappt vad som är upp och ned, bak och fram, himmel eller hav, sol eller skugga, verklighet eller spegelbild, ljus eller mörker.

En del av mig har fått fäste. En del av mig famlar under ytan.

Det är rörigt i tankar och rörigt i själen. Mycket snurrar. En centrifug har tagit plats i hjärnas tankecenter och en annan i själens känslocentrum.

Ömsom lättnad. Ömsom ånger. För tänk om...

Mör. Urlakad. Som om det hos mig, liksom hos den här gamla ekan, vore allting mest bedagat. Slitet. Urlakat.

För nu är det då offentligt. Nu har jag då berättat.


Vad - jo att jag fått digitala och analoga brev, fyllda med hätskhet och hat där jag kallas från allt från fet fitta, äcklig bordellmamma, jävla  hora till att jag ska flytta ifrån byn eftersom jag inte passar på landsbygden utan hos snuskiga gubbar i storstaden.

Inget om att man retat sig på mina böcker.
Inget om att man retat sig på min blogg.
Inget att man retat sig på mina artiklar.
Inget utpekande alls av något konkret som jag gjort - som kanske hade gjort att jag hade kunnat förstå något av dessa påhopp.
Nä, allt handlar bara om att någon/några hatar mig som människa. Människan och personen Mickan Thor.

Och han/hon/de gör det så mycket att de anser sig ha rätt att ta sig ton, klippa ut artiklar om mig, klippa ut bilder av mig, gå in på min blogg, leta upp mig på facebook - och stoppa ned fruktansvärt kränkande ord, hatfyllda formuleringar och uppmana mig flytta.




När jag nu i veckan kände att jag inte klarade att bära detta själv utan ville plocka upp det i dagen så kändes det på något sätt både förvånande men också betryggande att radio och tidningar tog det på allvar och gjorde fantastiskt bra arbeten kring det hela.

Så hatten av för både Johan & Petra på Hallpressen för reportage i lokaltidningarna här ikring.
TIDNINGSREPORTAGE: http://www.vetlandaposten.se/artikel/115564/tv-mickan-fick-hatbrev



Hatten av även för Pernilla & Karin på Sveriges Radio Jönköping. Ni var lugna och kloka så ni hjälpte verkligen mig på traven även i stunderna då jag var nära att brista.
RADIOREPORTAGE (kort del av)
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=91&grupp=3633&artikel=5986955

Tack till Magnus på Stiftelsen Tryggare Sverige som gav så bra förklaringar till mitt irrationella beteende den sista tiden med rädsla och otrygghet i mitt eget hem, hus och gård. Det var väldigt skönt att höra att självriktad skam och skuld samt minskad tillit till andra människor ses som fullt normala reaktioner efter att man varit utsatt för det som jag varit (är?) utsatt för. Just de orden lättade lite på trycket över bröstet.
MAGNUS PÅ STIFTELSEN TRYGGARE SVERIGE kan du lyssna till längst ned på denna sidan:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=91&grupp=3633&artikel=5986955

Tack till Maria Sveland som legitimitet åt det förtryck och härskarteknik som det här handlar om. Som gjorde den viktiga parallellen att detta ytterst handlar om ett demokratiproblem när kvinnor ska skrämmas till tystnad och reträtt.

Men mitt allra varmaste innerligaste och fullständigt tokuppriktiga TACK går till alla, alla, alla ER fina vänner och läsare som på helt förbluffande och överväldigande sätt har visat (och visar) mig ert stöd, er kärlek, er omsorg, er frustration över kloakråttor till medmänniskor som tar sig rätten att kränka, bespotta, förnedra, förminska och förtrycka med syftet att få mig att tystna, bli grå, genomskinlig och krypa ned som en gråsugga bak närmsta sten där jag resten av livet ska ligga och trycka, hålla käft och förstå min plats i samhället anno 2014.

Varför gör man fortfarande så här mot kvinnor som råkar ta något lite mer plats, dra åt sig något lite mer ljus, höras något litet mer - än vad konventionen säger?

Det är ju såååå många kvinnor som drabbats av detta. Jag är bara en av många, många, många...

Obegripligt! Sorgligt! Tragiskt!

   

Kära vänner. Jag vill bara säga tack. För allt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vad vore jag utan Er? INGENTING!!!

Ibland när och om jag känner mig ensam eller får in strängar av oro i kroppen, vilket har  hänt ganska ofta på sistone då jag ju inte gärna varit utomhus ensam ifall, ifall "dom" skulle komma hit, ja då skriver jag kanske ett inlägg och får nästan genast några svar som vips gör mig gladare till mods. Och som, framför allt, får mig att känna mig mindre ensam.

Så ni är viktiga för mig. Jag beundrar er och behöver er. Känner mig otroligt privilegierad som får ha förmånen att ha er som vänner.

Jag kan inte i ord riktigt beskriva den känsla av värme, tacksamhet och lättnad som alla era brev, sms, meddelanden, kommentarer, foton, mejl, vykort, kramar och samtal lämnar kvar inuti mig.

Er värme och omsorg liksom fyller mig, följer med blodet och pumpar runt små ilningar av kärlek och vänlighet runt om i kroppen, in i hjärtat och så runt igen, slingrar sig runt sinnelagets många stråk, in i hjärtat igen för att sedan dyka upp och värma längst ut på en frusen lilltå innan det vänder och tar en sväng in runt själens många strängar :-).

Nu ska jag samla ihop mig själv, träffa min familj och ikväll vistas i hägnet av kärlek och trygghet.

Jag tror, vill och hoppas att det ger mig ny energi och kraft för redan i morgon ska jag vara på Ica Maxi i Vetlanda och signera böcker mellan klockan 11 - 14.

Då får jag allt se till att ha släpat upp även akterdelen upp ovan vattenytan, spolat av den värsta dylukten, spacklat till de värsta sprickorna, målat över med lite miljövänlig färg och finish - åtminstone på ytan...

För nånstans sitter någon eller några med flackande ångerfulla blickar ELLER förtjusta med gnuggande händer efter gårdagens storm - och vem vet vad han/hon/de planerar att göra nästa gång...

Det lär visa sig...




torsdag 9 oktober 2014

Hudlös...

Trots min kärlek till att stapla samman bokstäver till ord och formuleringar känner jag mig rätt tom just nu. Hittar inte orden.

Är tacksam för stödet och värmen ni visar mig, fina läsare. Det lindrar och mildrar.

Men jag är ruckad ända in i själen. Förvirrad över varför jag möts av detta hat.

Varför jag får ord som fet fitta, äcklig hora, sliskig bordellmamma nedstoppat i  halsen?

Att jag anklagas för att "bara vill vältra mig i pressen som en hora".

Mest ont gör det emellertid att höra uppmaningen att jag ska flytta härifrån för att såna som jag inte hör hemma här och att jag "ändå är hatad av alla kvinnor och män i Nävelsjö". Jag som så förbehållslöst ÄLSKAR min hembygd! Jag gör verkligen det. I sanning.

Så det gör nog mest ont. Att höra att jag inte hör hit. Att jag inte passar här. Att jag är hatad av alla.

Förkrossande ord!

Här ser du dagens reportage i tidningen samt ett kort teveinslag. Reportage

Nu ska jag samla mig och göra i ordning mig för att lämna gården och åka upp till Sveriges Radio Jönköping som vill att jag ska medverka i studion i eftermiddag och prata om det som hänt...

Måtte jag hålla samman och inte börja gråta i direktsändning. Det höll jag på att göra i det korta teveinslaget du hittar på länken ovan.

F-n också att jag ska vara så berörd. Så känslosam och oskyddad.

Men det är som om det som  hänt skavt bort den hy som fanns. För så känner jag mig. Hudlös.

Hudlös. Ledsen. Uppgiven.

Om du vill och orkar vädjar jag om att du ska tänka stärkande tankar som jag kan ta till mig i bilen på väg upp till radiostudion så att jag håller samman där i studion...

/Mickan


onsdag 8 oktober 2014

Jag – en fet o sliskig hora.


Nu är det bara några skälvande timmar tills det att det offentliggörs. Att jag är en fet och sliskig hora.

För till slut fick jag på outgrundliga vägar mod att ta bladet från munnen och berätta. Erkänna. Tillkännage.

Men hallå! Va f-n! Här sitter jag i fullmånens sken hemma på gårn och våndas ändå!?!?

Jag är rädd, förvirrad, ledsen, kluven, ångestfylld, ambivalent – men också ganska arg.

Varför?

Jo, jag grubblar intensivt över vad jag gjort för att få hem anonyma och särdeles otrevliga handskrivna brev hem hit hem till min postlåda här på gården. Kommentarer i min blogg. Meddelanden i min Imessage och inlägg på min facebook.

Brev och meddelanden med utklippta artiklar på mig där man ritat dit pratbubblor och kallar mig för ”fet fitta”, ”äcklig hora” och ”sliskig bordellmamma”

Brev där man uppmanar mig flytta från bygden därför att ”alla hatar mig” och därför att jag som ”fet fitta och bordellmamma inte hör hemma på landsbygden utan ska flytta till snuskiga gubbar i stan – där jag hör hemma”.

Jag har gråtit, grubblat och ältat så mycket, så mycket, att jag är trött ända in i själen. Långt ända in i själen som inte ens hunnit ifatt mig…

I morgon kommer det ut i pressen. Måtte mitt tillfälliga mod hålla i. Om inte, vädjar jag till dig att stötta mig – jag är nämligen inte alls så särskilt stark själv…

Det enda jag ju egentligen vill och önskar är att sprida glädjens, omtankens, varsamhetens, harmonins, vardagslyckans och kärlekens budskap.

Inte att väcka hat och vrede. Jag är så ledsen för det….

Så nu innan jag lägger mig, även om jag vet att jag kommer ligga vaken och älta, grubbla, vrida och vända, så vill jag ändå försiktigt försöka vädja om att du ska orka ha överseende med mig och alla fel jag begått och begår - men tro mig - i mitt hjärta och sinne vill jag egentligen bara sprida glädje och värme. Inte hat och illvilja. Men jag har uppenbarligen misslyckats…

Nu tar jag natt.


tisdag 7 oktober 2014

Stor oro...


Hej där! Eller god natt där!


En stor häger kom innan idag och orsakade stor oro i Lyckodammen.

Gåzart skriade ängsligt, ankorna simmade oroligt runt, runt och tittade förfärade på den underliga fågeln med lång spräcklig slips.

Här hos mig, inuti mig, runt mig, är det också stor oro.

Men snart tror jag ska ut - det som värkt, gnisslat, klämt och skapat dissonans och oro en längre tid.

Så jag tror att man kan säga att hos mig, hos oss, råder lugnet före stormen - om bara modet håller i sig...

/Mickan