Mickans Tänkvärdheter...

Hm.... kanske lite extra tänkvärt så här på lördagsmorgonen...

Svampvärldens pluralism

Nu råder svamptider i skog och mark. I ena handen greppade jag favoritkorgen, tog kameran i den andra och gav mig iväg på en runda. Naturligtvis med ett gäng fyrbenta vänner kring fötterna.

Katten Spöket har börjat följa med på rundorna igen. Det är ett hösttecken, får man nog lov att säga. Hon följer nämligen inte med på mina promenader under hela sommaren. Men sedan någon vecka tillbaka slår hon alltså följe med mig och det övriga gänget och hoppar, likt Pettsons byxbeklädde Findus glatt omkring i skogarna. Fast utan byxor. Katten alltså.

Det är ingalunda säkert att man har svamplycka. Alltså svamplycka ur perspektivet god matsvamp. Vilket här i huset betyder kantareller. Någon annan svamp vägrar Husfar att äta – övertygad om att all annan svamp förutom Skogens Gula Guld är giftig. Oätbar. Han tittar således icke åt någon annan svamp då han är ute på sina svampräder vilket han, med sina långskånksben, företar sig med förbluffande effektivitet.

Men då man söker svamp i ett bildsättningsperspektiv så är chansen till svamplycka väsentligt större. Man får rentav garanterad utdelning! Man behöver inte gå många meter förrän man stöter på svamp.

Och snart blir man helt fascinerad av den pluralism och myckenhet som ryms i svamparnas värld!

I svamparnas värld bjuds en generös och variationsfull palett av färg, form, konsistens och doft bland barr och mossor långt in skogen under solsilande tallkronor eller ute bland ängskantens vajande grästuvor.

Här får du dela upplevelsen med mig!

Det finns svampar med kulliga och långt neddragna hattar...

Det finns blöta slemmiga svampar

Platta svampar son tonar i purpur

Vita bulliga svampar

Svarta krulliga svampar

Skivlade svampar

Ståtliga svampar

Månghövdade svampar

Sneda långa smala svampar

Låga bulliga clownnäselika svampar

Vämjeliga svampar

Gröna svampar

Suspekta svampar

Giftiga svampar

Och så finns, tack och lov, Skogens Gula Guld...

En korg kantareller blev dagens skörd

Nu ska här rensas

Färdigrensat! Nästa steg är att hacka, vilket skonar magen, och förvälla

Här ligger den färdighanterade svampen och får ligga här och vila över natten. Fast framåt kvällen brukar det nallas lite till en varm kantarellmacka som delikat vickning

På morgonen därpå är det dags för svampen att förpackas i lagom stora portioner för vidare förpassning till avsevärt kallare utrymmen.



Sådär! Nio små påsar med Skogens Gula Guld att lägga i frysen blev rundans resultat. Underbart!

Plus några bilder som åskådliggör svampvärldens pluralism. Och förresten, kanske kan det hela även få en liten dimension av kapitalism. Hur, undrar du kanske?

Jo, att ha mycket kantareller i frysen ger mig en liten förnimmelse om hur antagligen det känns att vara rik...

Lite höstfet...

Häromdagen var här en karl som Husfar känner. Självklart skulle Grävaren förevisas av den stolte Husfadern.

Gubbarna gick där ute i ängen i cirklar kring Grävaren. De sparkade i jorden, på grästuvor och klapperstenar emedan de då och då rättade till sina kepsar samtidigt som de rev sig i det lilla hår de har kvar likt en vemodig erinran om den hårfagra ungdom som en gång var.

Besökaren pekade plötsligt på ena märren och frågade om hon var dräktig.

- Nä, ho ä bara lite höstfet, sa Husfar.

Och igår, då jag klappade Katten Spöket, lade jag plötsligt märke till en återuppstådd omisskännlig rondör mitt på magen.

- Nä, jag tror banne mig att kattan är i kättel igen, utbrast jag bedrövad.

Husfar tittade på henne, for med handen över ryggen på katten och ordnade sina anletsdrag i enighet med den som vet allt;

- Nä, ho ä bara lite höstfet, sa han tvärsäkert.

Idag, vid frukostbordet, kom så även min frodighet på tal. Då såväl märr som katt ju av Husfar hade ursäktats med samma kommentar tyckte jag att densamma kunde appliceras på mig.

- Nä, jag är bara lite höstfet, sa jag.

Han stirrade klentroget på mig i några sekunder innan han tog till orda;

- Då har dä ju vatt höst året om i ett halvt sekel…

Mickans Tänkvärdheter...

Smått i huset igen...

Så har här blivit smått i huset igen.

Nu är vi ett gäng finfina dunbollar som bor här på köksbänken hos husfolket. Det är inte så dumt och vi har det på det hela taget riktigt skönt.

Vi tänkte berätta lite om vår tillkomst. Då ju bilder säger mer än ord och kackel visar vi historien så här:

Här nånstans runt hörnet görs vi. Bilder från det visas inte på denna sida då de väl närmast är att betrakta som barnförbjudna...

Här, i fähusets värpreden, värps vi...

Hit, till den av Husfar snickrade och husmor dekorerade, äggalådan, bärs vi...

Och här förvaras vi...

tills dess att vi i husmors favoritäggakorg, eller i den mer praktiskt orienterade husfars äggaflak, bärs in till sterbhuset...

Några av oss placeras här i äggkläckningsmaskinen...

Efter 21 dygn kläcks vi. Förhoppningsvis.

Och sen är vi tillbaka...

i Husmors favoritäggakorg

O här bor vi nu på köksbänken hos Husmor och håller henne sysselsatt hela dagarna med vårt kvitter och rop på mat och vatten.

Så småningom flyttar vi från sterbhus till fähus och ut till de stora hönsen. Det ska bli spännande. Som att gå från den lilla byskolan till högstadiet i Staden.

Men vi ska vara ännu en tid här i köket och förgylla tillvaron för kära Husmor med vårt kvitter och vår näpna uppenbarelse...