onsdag 23 maj 2018

Spännande postlådeskördar


Vissa dagar är det roligare än andra dagar, att barfota tassa fram genom solvarmt gräs och försiktigare gå över grusvägen för att inte sätta fötterna på någon vass sten. Att vara framme vid lådan som jag förväntansfullt öppnar med ett gnisslande ljud. Gnisslet härrör alltså inte från mina tänder utan från plåtlådans gångjärn mellan låda och lock.

Igår var en sådan dag då det var roligare än andra dagar. Då låg där en spännande försändelse. Redan på en nanosekund kunde jag registrera vem avsändaren är, dels på den vackra handstilen, dels på frimärkena och de övriga fina brevmärkena på paketets front. Min brevvän hade inte bara skrivit ett långt och innehållsrikt, och som alltid, vackert textat brev utan även sänt mig några söta somriga strumpor med orden:

Ps. Har på bloggen sett att du är ute och går en hel del i gympadojor – det brukar bli svettigt så jag tänkte att de skulle komma till nytta och passa Tant. Ds. /Britt-Marie

Fantastiskt gulligt och omtänksamt. Och uppmärksamt!



Förra veckan fick jag likadedes två roliga postlådevändor. Ett låååångt underbart intressant handskrivet brev från min kattvän och lanttantssyster i Hässleberg. En annan dag ett härligt vykort med så himla glada tillrop frin min vän i Högelid.

Åh, som jag älskar att få brev och kort som dessa!!!



Nu önskar jag och mitt lilla menageri, en riktigt härlig onsdag! Vi själva, dvs jag, ska plantera lite till, är inte i mål ännu med försommarens planteringar, nu ska jag peta ned några torktåliga perenner här och var där tomma ytor ropar efter grödor och blomning.

Kram o Puss,
Eder Lanttant

fredag 18 maj 2018

Jag ger Dig min morgon...


Jag har arbetat lite för hårt, lite för mycket under lite för hård press under lite lång tid - så sedan ett par veckor tillbaka håller jag mig hemmavid för att försöka komma ikapp mig själv.

Ladda batterier, finna ny kraft och livsglädje!

Det gör jag bland annat genom en morgon som denna, en morgon som bjöd på långvandring i sköna karaktäristiska efterlängtade dofter av försommar såsom dofterna av hägg och syren. Av insjö och nyss utslagna liljekonvaljer.



Genom att betrakta lekande solkatter i min barndoms sjö, följa ett par nyfikna gäss som guppar i takt med vågrörelserna medan man njuter av det härliga kluckande ljudet när vattnet slår mot solvarma stenar. Av humlor som surrande och burrande flyger från maskrosblomma till maskrosblomma.

Genom att kränga av sig skor och strumpor och doppa fötterna i sjön för att sedan sätta sig tillrätta på en gisten gammal planka, en gång för länge sedan ditlagd av någon människa som, liksom jag, insett det förnämliga i att sitta just den här platsen.

Genom att äta en krispig knäckemacka med tubost och färsk gurka. Då och då ta en klunk färdigblandat kaffe med mjölk i termoskoppen. Slänga några godsaker till vovvarna som glatt skuttar omkring bland stenar och stammars halvnakna rotben.

Genom att få uppleva ett mäktigt möte med skogens konung i ett skogsbryn.  Älgens och mina ögon möttes under nästan en minut innan älgen gjorde ett värdigt sorti in i djupskogen.

Här kommer några rader och några glimtar från min morgon om du vill vara med på ett hörn du också.



Vovvarna och jag packade ryggan med vattenflaska, några knäckebröd, skivor av färsk ekoodlad gurka, en tub räkost och en termosmugg med redan blandad kaffedrink med mjölk. En påse hundkorvar också så klart.

Vi gick över skogarna i värmen. Stannade till då och då i ett skogsbryn för vätskepåfyllnad.



En galen gök gol länge och frenetiskt, säkert i femton, tjugo minuter. Jag har aldrig hört en gök gala så länge och så ihärdigt.

Det blev som en taktpinne för min vandring, på steg tre var det Kooo-och nästa steg, steg fyra, var det det nästa Koooo för att sedan vara tyst steg ett och steg två. Och sen igen Kooo på steg tre och Kooo på steg fyra. Så gick jag och göken i symbios genom skogen ned mot sjön och komandet.

En stund följde vi Hagsjös grusväg men vek sedan upp i skogen igen och började gå mot Stubben.

Bofinkar och koltrastar stod för en närmast gudomlig ljudmatta av ekvilibristikt kvitter och kvillrande sång. Ljud som skapade glitter i min blick, gav värme i mitt blodomlopp och till ögonen och fick mungiporna att dra sig uppåt.

En hare pilade över stigen och skuttade skrämd in i snåren och dväljdes snabbt av högt gräs inunder granars låga svepande grenar.

Plötsligt fick jag syn på en älgko! Hon stod runt 100 meter från oss. Vi tittade på varandra, hon hade sett mig innan jag upptäckte henne. Hon tittade stint på mig. Vinklade sina öron bakåt en smula, som om hon funderade. Vinklade fram dem igen. Jag stod alldeles stilla. Hundarna likaså.

En liten ilning av rädsla for över mig när jag hastigt tänkte på att hon kanske just hade kalvat? Då är de inte att leka med, älgkorna. Men hon stod så stilla och bara tittade på mig. Ett mäktigt och magiskt möte. Jag ville inte ens kränga av mig ryggsäcken för att ta fram mobilen för att försöka fota. Jag ville inte riskera stunden.

Öronen spelar. Vinden måste ligga i riktning från älgkon för hon verkade inte känna någon människovittring (eller så luktar jag älg?) Efter någon minut bestämmer hon sig emellertid för att vända och gå tillbaka in i den tätare skogen. Med majestätiska rörelser travade hon elegant bort från oss på sina höga kraftiga ben.

Ett vackert och ganska ovanligt möte, i alla fall ovanligt långt möte för att vara mellan en älgko och en lanttant. Jag kände mig, nej, känner mig, priviligerad som får uppleva allt det här.

Vi vandrar vidare längs stigen. Korsar så småningom den lilla grusvägen ned till Sjölandet där Emån ringlar sig nedåt mot komanet där hon rinner in i min barndoms badsjö - Tjurken. Vi traskar vidare genom ungskogar av löv där koltrastar sjunger intensivt, jag tycker att deras tjatter och satsmelodi låter som vore det på arabiska. Jag ler åt den uppstådda ljud- och tolkningsmetaforen i mitt huvud.

Strax öppnar naturen upp sig och vi är nere vid en liten naturstrand som kringgärdas av vass på ena hållet, stenar och berg på andra sidan. Där slår vi läger för en stund. Jag släpper hundarna lösa så de kan gå ned till sjön. Men de tvekar till bad och nöjer sig med att dricka, om än ganska begärligt, av sjövattnet.

Själv kränger jag av mig mina träningsskor, nåja, gympadojer, och strumpor och går ned till sandstranden och går ut någon meter i vattnet och låter det kalla vattnet rulla in upp över fotryggen några gånger. Så svalkande och så skönt. Friskt och vederkvickande.

Ett gåspar kommer under ljudliga skrän och tutanden flygades, går in för landning i vattnet just utanför Dronningen. Hundarna och jag följde facinerat deras förehavanden. Döm om vår förvåning när de nästan genast sam bort till oss!

Jag tar fram ett Finn Crisp ur min lilla ryggsäck och delar knäckebrödet, systerligt och broderligt, med gässen. Såklart.

En bra stund sitter vi där och njuter. Andas. Är. Finns. Lever.

Sen packar jag upp den medhavda förningen. Vi njuter av den enkla frukosten i förmiddagssolen. Lite tubost på knäckebrödet och så öppnar jag den litlla burk med skivad färsk gurka som jag förberett. Sällan har väl en enkel knäckemacka smakat så gott!

Puss o Kram,
Mickan, Mini, Dagny och Gässen

Av med skorna och plocka fram lite förning ur ryggan. 

även hundar måste ju få sin egen förning 

Jag delade, systerligt och broderligt,
en Finn Chrispknäcka med gässen 

En enkel macka blir en ren delikatess i rätt milj


sämre plats kan man nog hitta för frukosten ... 

Utan spaning ingen aning

Nja Matte, måste vi verkligen bada, det är rysligt kallt!


tisdag 15 maj 2018

100 foton av moped- & traktorrally!

Idag bjuder Njutbart Blädder på 

HUNDRA FOTON AV MOPED OCH TRAKTORRALLY 

NÄVELSJÖ. Ett sextiotal mopeder och ett tjog traktorekipage kom till Nävelsjö Bygdegård som var både start och mål för söndagens moped- och traktorrally som drog stora mängder besökare som ville titta på alla veteranfordon.







Kanske var det en och annan stugägare som satte elvakaffet i halsen när det rådande söndagslugnet plötsligt bröts av motordån, rökmoln och glada tjoanden. Ljuden härrörde från många långa konvojer av variationsrika och färgglada veteranfordon som kom pluttrandes genom Nävelsjöbygden.

 Här och var gjorde man stopp för att svara på tipsfrågor som evenemangets arrangör, Nävelsjö bygdegårdsförening, hade satt upp längs moped- och traktorrallyts runda.

- Det är skitsvåra frågor ju, hur ska man ens veta sådant här, muttrade en av de yngsta mopedförarna när han stod och rev sig i huvudet vid frågestationen vid Markens vägskäl.

Vattenhål i vägskälet 

I samma vägskäl kunde både förare och medpassagerare passa på att ta en dricka om halsen blivit torr av vägdamm längs den långa färden hit på slingrande grusvägar via Nävelsjö kyrkby, Åhult, Nöbbeled och Rödja.

Vägar som kantades av skirt gröna men ännu blomsterstjälklösa liljekonvaljer som trängdes med fullt utslagna smultronblomster och på betesmarkerna lyste gyllengula maskrosor ikapp med den flödande majsolen.

- Harregu, så fint här är och så mysigt att åka genom bygden så här, utbrast en hänförd dam som åkte med på flaket bakom Rune Anderssons Grålle, en bensindriven Massey Ferguson årgång 1953.

Efter att ha släckt törsten och svarat på tipsfrågan skildes nu traktorer och mopeder åt. Den mer långsamgående traktorkolonnen drog nedåt Buggeryd och Varhester medan mopederna körde åt Mostorp och Sandsjöfors.

Så småningom förenades fordonen vid Nävelsjöås och for vidare ned över Kärr för att slutligen åter landa i Nävelsjö bygdegård.

Nostalgi och däckspark

Vid bygdegården rådde full folkfest! Kaffe och fikabröd serverades, korvar grillades och allt gick åt som smör i solsken ty mångas magar kurrade girigt efter den långa rundan. Här hade många nyfikna besökare samlats för att se och bekanta sig med såväl fordon, förare som vänner och bekanta. Och en och annan mindes svunna tider.

- Precis en sån här hade jag när jag var ung, sa en grånad herre och tittade nostalgiskt på en av de äldre mopedmodellerna medan han sparkade lite på bakdäcket på det vis som män alltid tenderar att göra när de tittar på fordon …