onsdag 19 september 2018

Duktiga Drängar

Idag har jag två små drängar som hjälper till med allehanda gårdssysslor.

De underhåller hundarna, plockar fallfrukt till hästarna, vittjar ägg (om de vågar...), leker i löven inunder den gamla asken och samlar sedan löv och matar getterna.

Därefter tar de en välförtjänt glasspaus i solen inunder sensommarfagra blomster.














Grekland nr 4


PIRATER OCH SUPERHJÄLTAR



En hund som skäller en bit bort. En knattrande moped som åker i riktning mot Tsillivii. Cikadornas spelande. Där solen snart väntas stiga upp är himmelen rosa och indikerar på så vis vad som snart kommer ske. Ett litet brummande ljud från luftvärmepumpen, i vars virvelvindar vi har placerat en stol där vi hänger våra badkläder på tork. 

Och så ljudet av vatten som spolas. Tidigt, i vargtimmen (kanske säger man gettimmen eller åsnetimmen här ty här lär inga vargar finnas) spolas alla vägar och gångstråk med vatten. 




Hela den här anläggningen ligger i en sluttning med stor nivåskillnad på de nedre husen, där vi bor, och de övre. Därför får de spola i en slags ordning ty allt vatten, från exempelvis området utanför barerna där det spills en stor mängd klibbiga drinkar, öl och läsk var kväll och natt, rinner ju vidare nedåt. Ingen idé att skölja av de hårdgjorda ytorna här nedåt innan man rengjort upptill. Överallt står varningsskyltar uppställa som varnar för halt golv. Över alla dagbrunnar som finns tätt, ligger dörrmattor så att man inte ser dagbrunnarna mer än på morgonen när de spolar.




Nya stora badleksaker, den ena större än den andra, i grälla färger flyter viljelöst omkring i den försiktiga vindens tömmar. Vilken onödigt stor mängd leksaker som säljs och blåses upp här av alla barnfamiljer som kommer hit. Många lämnar dem kvar när de reser hem men ändå går nyanlända familjer till SuperMarket på hörnet och köper nya! 

Vi har nu varit uppe och ätit frukost och det var den lugnaste morgonen sedan vi kom hit. 

Redan första morgonen här gjorde vi erfarenheten att äta så tidigt som möjligt. Den första morgonen var vi trötta och släntrade inte upp till restaurangen förrän vid nio, halvtiotiden. Det skulle vi inte gjort. Vi fick närmast en chock över den ljudnivå som rådde, den trängsel, snudd på hysteri och alla skrikande barn, fäder och mödrar. Du milde! Det knöt sig i magen på mig och jag tänkte återigen:

”Nä fy sjutton för detta väsen! Denna trängsel! Vad har vi egentligen gett oss in på? Varför åkte vi inte till Nordkap…”







Men vi har sedan tappert försökt ta reda på hur vi undviker de värsta anstormningarna. Så det första paret som står utanför restaurangen (bland trenne halvvilda kattungar som verkar leva i olivlunden intill) det är vi det! Lugnt och skönt. Svalt. Alltid superfräscha grönsaker och frukter. Ja övriga maten också förstås, men jag håller mig nästan enbart till frukt som inlagda päron och vattenmelon, fetaost, grönsallad, gurka, oliver och tomat. Göran däremot botaniserar och kalasar glatt bland det småvarma, omeletter i olika varianter, pajer, korvar, bacon, franskbröd stekt med ägg. Var och en blir salig på sitt...

Igår, tisdag, var en händelserik och spännande dag. På morgonen gick vi med packad ryggsäck ned till busshållplatsen och klev på den buss som skulle ta oss ned till Zakynthos stad och dess hamn. 
Liksom förra bussturen, stannade vi på ytterligare tre ställen i Tsillvi och hämtade upp flera som skulle med på vår utflykt. 

Till vår förvåning och glädje hoppade Fredric ombord, en dalmas i vår egen ålder som vi blev bekanta med på resan till Keri Kaiki. Vi kom att hålla ihop hela dagen igår, mysigt och avslappnat och otvunget. (Det var förresten han som hade hört mig sjunga Amazing Grace inne i grottan)



Vilka supersmala gator staden Zakynthos hade, knappt att bussen fick plats! Enkelriktade tack och lov! Det hisnade i magen i svängarna då chauffören skulle ut på en angränsande gata och ta svängen i 90 grader. Jag var övertygad om att vi körde på skyltar och stolpar men chauffören tog oss till synes enkelt och nästan nonchalant, ned till hamnen. I hamnen på den vackra och pittoreska staden låg många, läs massor, av båtar – men bara ett piratskepp!!! Och det var just det vi skulle tillbringa dagen ombord på!



För att förstärka intrycket av piratskepp spelade de dramatisk piratmusik och de som välkomnade oss och tog emot våra biljetter vid ombordstigningsrampen var klädda i piratkläder. Skeppet var svart och givetvis försett med piratflaggor än här, än där. Inredningen var pittoresk och murrig, snudd på sunkig men ändå på ett trivsamt sätt om du förstår hur jag menar. En slags bar fanns i mitten på båten där man kunde köpa glass, läsk, mackor och förstås – Mythos, det ständigt närvarande grekiska ölet.



Fredric, Göran och jag tog plats på babord sida då vi visste att det var från babord vi skulle komma att se öns kustlinje, stränder, byggnader, höjder och berg. Vi kände igen ”vår” strand, Aboula Beach, från skeppet. (på kvällen talade jag med ännu en kvinna vi blivit lite bekanta med, och hon sa att hon sett piratskeppet stäva förbi en bit utanför stranden – och att hon hade lett och vinkat ty hon visste ju att vi var ombord)

Det är synnerligen intressant att skåda kustlinjen och dess variation. Överallt, nästan, kunde stora (och mindre) hotellkomplex urskiljas. Vad vore en sådan här ö utan turismen? Allt verkar vara uppbyggt för just turismen. Bara då man reser genom samhällen och städer är det: Krog, krog, souvenirbutik, krog, krog, bil och mopeduthyrningsbutik, krog, souvenirbutik, krog, krog, souvenirbutik…





Hur som helst, vi åkte längs öns östra sida ända upp till norr där vi skådade de berömda Blue Caves (där vi på tillbakavägen sedan badade) och rundade ön och stävade vidare nedåt längs öns västkust ned till osannolika Navagio Beach – Smugglers Wreck. Detta kan jag nog inte beskriva i ord. Höga, höga vita klippväggar som i en slags halvcirkel bildar en arkad med djupt vatten ända in till stranden där ett gammalt skeppsvrak ligger kvar.

Blue Caves



Smugglers Wreck med sitt gamla skeppsvrak



Havet, som jag återigen måste säga var helt osannolikt ljust, ljust turkosfärgat, slog på i stora vågor in i viken. Så stora att många av de andra båtarna inte kunde komma intill i den höga sjögången utan fick vända och åka vidare igen. Vårt skepp var stort och tungt och hade förvånande nog mindre än tre meters underdjup, lade för ankar och fällde ut relingen i aktern där folk började gå ut och hoppa ned i havet som vid rampens slut var ungefär på en halvmeters djup.

- Äh, den landstigningen är ju bara för veklingar, för halta och lytta och gamla räddhågsna tanter (och dit räknas väl inte jag), tänkte jag kavat, klev upp på relingen och hoppade rätt ned i havet,

Göran berättade sedan, att då jag stod på relingen började några kvinnor på en annan båt i viken att skrika: Mickan, Mickan, Mickan… Det visade sig vara de tre mulliga brittiskorna som i söndags utmanade mig att hoppa i Keri Cave!!!! Hahaha, vad är sannolikheten för att stöta ihop med dem igen i en annan vik men på helt olika resor och helt osynkroniserade agendor?

Nåväl. Med ett jätteplask landade jag djupt ned i havet för att sakta föras upp till ytan igen. Och jädrar i min låda vilken kraft de var i vågorna!!!!! Jag simmade mot stranden och vågornas kraft gjorde att man helt obarmhärtigt kastades upp på land som en strandad valross. Har aldrig känt sådana krafter förr. När jag skrattande kravlat mig runt och satte mig på rumpan i sanden kom en ny våg som kastade omkull mig och förde mig ännu längre på stranden så jag återigen transformerades till en strandad valross. Så där höll det på och jag fullkomligt skrek av skratt!!! Tjöt! Vred mig inte bara av vågornas kraft utan av skrattsalvor. Tårarna rann inte bara av det salta vattnet utan av min oförblommerade glädje.

Snart kom Fredric och Göran vadandes, de hade stått i kö till att gå iland via rampen för att kunna ta med sig sina ryggsäckar för att kunna fota mm. Men de gav upp och anammade mitt sätt att ta sig iland och hoppade i havet de också.

Foto Fredrc Åslund


Badpojken fotograferad av Fredric Åslund


Efter att ha vistats på stranden som bestod av vita små stenar försökte jag ta mig ut i havet igen. Det tog några försök eftersom de höga vågorna kastade en tillbaka. Så man fick lära sig att bedöma vågens tillbakadragande och kasta sig i då och följa med ut.

Länge, länge (för länge faktiskt) sam och flöt jag i vågorna. Det tog en hel del kraft eftersom vågorna var starka och höga, det skilde fyra meter från vågrygg till dalgång. Jag blev faktiskt helt betagen. Jag kunde inte sluta att vara där i vågtumultet. När jag var på vågens rygg kunde jag se horisonten som var alldeles purpur (fast det var mitt på dagen) och flera privata segelbåtar som låg till ankars i viken.

När jag befann mig nere i vågens lägsta punkt kunde jag bara se de nämnda båtarnas segelfria master betänkligt vaja med stora pendelutslag från sida till sida. Jag såg till att försöka befinna mig en femton tjugo meter från vårt pampiga svarta piratskepp så att jag skulle kunna ta mig dit.

Tiden gick utan att jag tänkte på det. Jag njöt. Var uppfylld. Upprymd. Kände mig tacksam och ödmjuk för de upplevelser jag nu får erfara. Precis som i grottan då jag flytandes på rygg sjöng Amazing Grace, tänkte jag nu igen att det här som jag nu upplever kommer jag aldrig, aldrig att glömma utan stoppa som ett vackert och värdefullt ögonblick uti minnets gåtfulla katakomber.

Men så började jag frysa och sam mödosamt mot skeppet med sikte på en lodrät stege för att försöka klättra ombord. Men det var lättare sagt än gjort med de höga vågorna och skeppet som krängde av och an. Ena stunden var stegens understa steg högt upp i luften, nästa stund nere i havet. Jag lyckades till slut få grepp om en ledstång och lyckades i nästa krängning få upp foten på trappsteget och med en stor ansträngning lyckades jag ta mig upp ett par steg. Men herregud, benen var darriga och svaga och ville inte göra som jag ville. En av ”piraterna” kom emellertid till undsättning och räckte mig sin starka hand och arm och hjälpte mig upp.

Det visade sig att jag badat och ”slagits” med vågorna i över en timme! Inte undra på att benen skakade. Jag smet in på toa och bytte baddräkt. Hahaha, jag hade nog tre deciliter små vita stenar i behåkuporna efter alla vådligheter på stranden.



Vi gjorde ett par badstopp till och jag badade då med, givetvis hoppade jag från däck, men kände mig lite försiktig för jag kände av en matthet i kroppen så jag tog det lugnt – och gick ombord via relingen sedan. Ibland får man inse sina begränsningar…

Här utförde Göran en manöver som gjorde honom, i sitt tycke, till superhjälte. 

Det var när en välnärd och alltför baktung dam i 70-årsåldern inte lyckades ta sig upp på rampen, trots att hennes gubbe gjorde allt han kunde nerifrån havet där han befann sig då han mödosamt försökte ”skjuta på” damen bakifrån genom att stånkandes och stönandes trycka på i ändalykten. Jag hann tänka att måtte hon inte ätit massa bruna bönor....

Trots makens åthävor fick han inte upp tanten ur havet. Då fick Göran, som redan tagit sig upp på rampen, syn på hur det förhöll sig och tog rejält tag i damen och drog resolut upp henne. 

- Oh, what a wonderful young man, utbrast damen förtjust.

Hennes trötte make såg utomordentligt lättad ut där nere i vattnet att äntligen fått ombord sin tant på båten så hon inte blev akterseglad i Blue Cave...

Göran i sin tur spände bröstet och vände sig till mig och sa:

- Du hörde väl detta nu Mickan? Att jag är en ”wonderful young man"

Å visst är han det!!!


måndag 17 september 2018

Grekland nr 3


JORDBÄVNING och FISKSPA



Tragiki tidig tisdag morgon 11 september

Solen har ännu inte stigit upp. Inte Husfar heller. Jag sitter emellertid på vår balkong och njuter av stillheten som råder här på området i arla morgonstund. 



Himlen ut över havet blir allt rödare för var stund jag tittar ut över det lugna havet. Det röda ljuset skiktar sig i horisontella linjer med mer blå molnslöjor. Horisonten där hav och himmel möts dväljes i ett gråblått dis så att det nästan blir svårt att avgöra vad som är himmel och vad som är hav. Inga båtar syns utan stillhet verkar råda även på havet. Cikadorna spelar förbluffande högt i de knappt vajande palmbladen, ibland så högt att de nästan låter som vore du uppretade liksom. Jag kan inte låta bli att le.

Poolerna nedanför ligger stilla, i stort sett tömda på alla sina flytande barnleksaker som är väldans många och väldans stora. En plastkrokodil hänger sorgesamt med halva kroppen uppe på poolkanten och resten hänger slokande ned över muren. En man vaknade just och sitter på sin balkong snett emot och röker sin morgoncigarett, hostar och harklar sig ljudligt med morgontjock röst.




Balkongerna är täckta med badkläder och handdukar på tork. Så även vår, även om det är i sparsammare omfattning hos oss som ju inte har flera barn också vilket de flesta ju har här. Jag har dock lagt märke till att det finns en och annan äldre gäst utan barn, förutom oss då alltså. Speciellt en mager kvinna med blont hår och glasögon har jag betraktat några gånger. Säkert i sextiofemårsåldern med rökarens karaktäristiskt rynkpräglade ansiktshy. 

Hon är nämligen stamkund i All-inclusivebaren där hon verkar barrikadera sig på en väldigt näraliggande stol så fort baren öppnar klockan 11 på förmiddagen.
Man passerar där när man går till restaurangen så vi ser henne jämt sitta på samma plats i skuggan med ett par drinkar framför sig och en rykande cigarett inklämd mellan höger hands pekfinger och långfinger. Hon ler dock vänligt och nickar hälsande var gång våra ögon möts. Hon ser inte sunkig ut, tvärtom, hon är välklädd och välmanikyrerad men man kan ändå ana hennes målsättning med resan…

Jag har för andra natten sovit dåligt. Vet inte varför egentligen för jag grubblar inte särskilt mycket om dagarna utan har det ju bra, både inuti och utanpå. Kanske är det värmen, fast det inte alls är varmt i rummet. Tvärtom. Rummets AC, som är placerat ovanför min sovplats, är effektiv och gör sitt jobb och håller rummet svalt. Den susar ständigt och låter som en susande skog som viner kring huset i starka höstvindar. Kanske minner ljudet även om ett hav där vågorna gungar rytmiskt och nästan sövande. Men jag är vaken. Mellan två och fem ungefär om nätterna, precis som hemma när jag grubblar hit och dit om nätterna.

Här grubblar jag emellertid inte utan tänker glatt igenom dagens gjorda upplevelser och skeenden och skådar även framåt mot den kommande dagens äventyr. Idag ska vi ju på heldagstur till sjöss ombord på ett piratskepp och gissa om jag ser fram emot detta. Att få bada på öns legendariska badparadis i Smugglers Wreck och i de ökända Blue Caves vid Zakynthos norra spets! Åh…

Gårdagen var en mellandag där vi var här ”hemma” och gick den branta vägen ned till Ambuola Beach med ryggsäcken packad med frukt och vatten (och böcker). Denna gången var vi mer informerade och visste att man kunde hyra solstolar istället för att ligga i sanden som hamnar i allt! Allt, i kläder, handduk, skor, böcker, ja, jag har till och med sand i öronen – hm, en kan just undra om säkerhetskontrollen på flygplatsen reagerar och larmar på sand i öronen? 

Fast Göran lade sig i alla fall i sanden som du ser....



Vi gick därför till en annan del av stranden än sist och slog oss ned på varsin solstol inunder ett parasoll av bunden bambu, exotiskt värre. 

Efter en stund kom en man i femtioårsåldern som genom vissa yttre attribut såsom ring i örat, slingor i håret som var snaggat på sidorna och längre på hjässan, tajta vita shorts och vita converse, och tog betalt, 10 euro. Inget konstigt med det. 

Vi betalade givetvis utan protester.

Men strax därefter kom en rysk familj med två barn. Strax kom den övervintrade tuffingen och avkrävde även den ryska familjen på tio euro. Ryssen spände den redan runda buken, upp i tuppfäktningsläge och började argumentera med tuffingen på bruten engelska.

- Inte fan skulle han betala några pengar, han var ju här på semester som han har betalat dyrt för.

Tuffingen sa att han inte har med något hotell att göra, han drev en taverna och tillhörande uthyrning av solstolar vid tavernans fot och det var hans levebröd. Passade det inte kunde de gå igen, menade tuffingen på.

Ryssen, vars ansikte hade tagit samma röda färg som hans solsvedda mage, fick ge med sig ty modern och de två barnen hade redan barrikaderat sig i stolarna.

-Okej, here is your fucking ten euro, but I shall have a receipt, sa han lika butter och trumpen som en 
försmådd barnunge.

Tuffingen blev skitsur, vände på klacken och rusade uppför alla trappor upp till tavernans bar (säkert femton meter upp) och kom strax därpå ned med en flaxande liten lapp som han tjurigt överlämnade till den trinde ryssen med drypande indignerat tonfall;

Here is your receipt – but next time you had to pay full tax!

Onekligen väldigt underhållande! Haha.



Göran försökte sig på att snorkla med sin just nyinhandlade utrustning. Men han höll snarare på att dö, tyckte jag som betraktade smålänningen på lite distans. Det var alldeles för höga vågor för detta tilltag och bäst han snorklade och girigt drog in luft i snorkeln vars ände var uppe i den begärliga syresatta luften, kom en våg och istället för luft drog han in en stor dos saltvatten. Stackarn, han hostade och spottade och blinkade hårt flera gånger.



Efter en stund gav han upp och kom besviket vadande upp ur havet med utrustningen i ena handen och slängde den intill solsängen och sa:

- Äh, det funkade ju inte, den där jävla skiten.

Jag var tvungen att vända mig bort så han inte skulle se mitt leende….

Efter en stund föreslog jag att vi skulle gå upp på tavernan och ta något kallt att dricka. Göran sken upp och vi tog oss upp för alla trapporna och beställde varsin Mythos – det ständigt närvarande grekiska ölet. 



Servitrisen kom fram med sejdlar av tjockt glas som var alldeles vita av imma, de förvarar dem i frysen för att gästerna ska få så stor behållning av ölet som möjligt. 

Ölflaskorna var alldeles våta utanpå efter att ha tagit direkt ur en kall kyl. 



Det var en härlig upplevelse att dricka några begärliga klunkar av iskallt grekiskt öl på en mysig taverna med det skvalpande havet nedanför.

Jag kom att tänka på Galenskaparnas ”De sa va gött å leva – annars kan de kvetta”…

Vi beställde något litet att äta, spröda vitlöksbröd  med tomater och feta. 

Mums. 



Då jag inte direkt gillar öl satt Göran med i stort sett två fulla flaskor Mythos. 

Jag ville gå tillbaka men han pekade bestört på ölen och utbrast mycket indignerad: 
För bövelen, vi kan ju inte lämna så här möe öl!

Jag sa att det nog var okej att ta med dem ned till stranden men vi satt ändå kvar där på ordentligt laglydigt svenskt manér och vågade inte ta med någon öl utanför staketet. 

Men så djärvade sig Göran till och frågade om det var okej om han tog med sig ölen ned till solstolen.

Servitrisen stirrade på honom som om han vore från yttre rymden, eller nåja, åtminstone mindre vetande. Hon gjorde stora ögon och höll upp handen teatraliskt framför hjärtat och utbrast:

- Of course!!! You do what ever you want to do!  This is Greece, Mister!

Då kom jag på att kanske jag skulle köpa med mig ett glas rosé och ta med ned till stranden och läppja på där under parasollet i riktig semesteranda. Jag gick fram till baren och frågade om det fanns rosé.

Hon viftade med mig till vinkylen och jag valde den sort som var minst söt. Jag köpte även lite salt snacks och betalade. Men när jag stod där och väntade in mitt glas rosé viftade hon bort mig och sa.

- I come down to you with your things, go down to the beach and enjoy.

Jag tittade klentroget på henne och undrade om jag hört rätt. Men hon viftade leendes bort mig och föste mig mot dörren och pekade mot stranden dit Göran redan tagit sig ned. 



Döm om vår förvåning när hon strax därefter kom ned med en stor vacker zinkhink fylld med isbitar, två vinglas och en hel flaska rosé, en porslinskål i vilken hon hällde upp chipsen och log rart och sa:

- Have a nice time here on the beach.

Vilken service! Och detta kostade bara 14 euro.

När Göran sedan  badade kom plötsligt ett par riktigt stora vågor. 

Jag satt på stranden och såg hur vågorna tog med sig badskor, solhattar och gamla äppelskrutt ut i vågorna när de drog sig tillbaka medan damer skrek och jagade sina skor och hattar. 

Vi tänkte väl inte mer på det men när vi kom upp till hotellet senare visade det sig att det var en liten jordbävning som i sin tur orsakade ett par mindre tsunamivågor. På hotellet hade däremot skalvet varit mer kännbart och folk hade skrikande rusat ut ur sina lägenheter i rädsla för ras. Där ser man vad fort saker sker och hur liten man är inför naturen.



På eftermiddagen, läs tidig kväll, unnade vi oss fiskspa! Vi satt där intill varandra på en bänk och hade fötterna ned i vattnet där massor av hungriga fiskar åt på våra gamla fötter. De lär ha blivit mätta…

Nu ska jag sluta, kränga på mig baddräkten och strandklänningen ovanpå, sticka fötterna i badsandalerna och kröna min grånande hjässa med min solhatt – sen bär det iväg mot nya äventyr.

De bästa Greklandshälsningarna till dig från mig!

Mickan