torsdag 23 mars 2017

Vårlig afton


Suttit på trappan en lång stund i hägnet av en vänlig men obevekligt nedåtdanande sol. Strålarna skapade glitter i den äntligen påfyllda Lyckopölen och gräsvipporna som växer i hålrummet i den gamla askens stubbe på andra sidan dammen, lyser vita mot en allt dunklare himmel.

Allra längst upp i lönnen vid knuten av Boa, har en stare positionerat sig. Jag förbluffas över att grenen ens bär honom. Där sitter han och spelar för mig – och sannolikt andra, lite mindre och mer fjäderbeklädda madamer. Fantastiskt att se hans kroppsspråk när han spelar. Fantastiskt att höra alla hans mönne ljud när han kurtiserar och markerar.



Kalvarna uppe i granngården råmar hungrigt och längtar efter sin kvällsmjölk. Några tranor hörs långt borta. Postflyget har passerat med det efterföljande dånet som ligger kvar och dovt och monotont fyller upp tomrummet mellan skogarna.

De flesta hönsen har gått in men flera tuppar sprätter ännu omkring på ladugårdsgatan och hoppas på att få en liten söt hönefröken på kroken. 

Getterna bräker på mig och plötsligt hör jag ponnyn Rockys låga murrande gnägg. Grisen Johanna grymtar missnöjt. Djuren vill komma in. Få kvällsmat och en stunds kärlek en stund innan den långa nattvilan tar vid.

Jag drar ett djupt andetag. Suger girigt i mig alla dofterna. Vågar ändå försiktigt konstatera att det är dofter av våren. Mättade mustiga dofter. Ännu anar jag murkna mörka dofter. Förmultning. Ruttnande växter. Trött jord. Mossa. Väta.

Men jag vet att våren väntar. Ler åt solkatterna en sista gång. Berättar för hundar och katter att jag går ut till lagårn för att ta in, och ta hand om djuren. Några följer med mig, andra inte. En gröngöling skriker uppbragt när jag går över grusvägen. Några kajor i en flock lyfter unisont från dyngstacken och flyr ned mot Ängen. Staren tystnar.


Aftonen är här. 

tisdag 21 mars 2017

Trösteböcker

Har just kommit in efter att ha suttit ute på trappen en liten stund. Ett fårskinn under ändalykten gjorde stunden såväl uthärdlig som sjukdomsriskminimerande.

Vinden dånade i de kringgärdande skogarna. Solen skänkte hundratals solkatter som så gärna lekte i Lyckopölen. Trädgårdens vindspel klingade och slog oupphörligt i blåsten.

De tappra pärlhyacinterna i farstutrappans arrangemang, darrade förskräckt i den missbelåtna vinden. Blomsterarrangemangets lilla dekor i form av en citronfjäril hade redan stulits av en girig kastvind.   

Stora virvlar av årsgamla löv drog fram över gården. Vinden slet och drog i maskinhallens stora dörrar som hålls på plats av haspar och gångjärn. Tupparnas galanden drunknade i vinden.

Hundarna lekte obekymrade av kastvindar och blåst. Några katter positionerade sig nära mig och vi följde allesammans hundarnas busande ute på gärdet.

Jag reste mig och plockade samman persedlarna jag burit med mig ut, vek vördnadsfullt samman det fina fårskinnet och gick in. Kände doften från ugnen där jag har ett långkok på fläskkarré som står och bakar till sig.



Blickade mot köksbänken och genomfors av en varm ilning genom torson. Där stod så många hedersbetygelser från släkt och vänner som sänts oss efter farfars bortgång. Små böcker och vykort.

Den allra senaste boken som posten just lämnat i min låda, den heter ”Snöflingan – En tröstebok”, skriven av min ganska nyfunna författarvän Gudrid Hansen.

Det är också Gudrid som haft den stora vänligheten och omsorgen att sända mig sin bok. Alldeles alldeles underbar. Både boken och Gudrid…

Önskar er alla en fortsatt fin tisdag!

Solkattglitter och vindspelsklang,

Er Mickan   

måndag 20 mars 2017

Återuppväcka lystnad

Under de mönne fågelmatsbehållarna ligger på backen ett par decimeter tjockt täcke av frön och skal. Där spekar koltrastar, gulsparvar, pilfinkar, gråsparvar och en och annan bofink faktiskt. Uppe i träden och grenverken sitter domherrar och domfruar, blåmesar, talgoxar, entita, två hackspettar, stenknäck, kajor och skator.

Än är de inte så många. De har inte mornat sig fullt ut och dagen är heller inte ännu helt ljus. Men de mest begivna är redan framme vid restaurangen och förser sig av den förplägnad som där bjuds i form av olika fröer, nötter och talg.

När man, som jag, börjar arbeta tidigt och sänt iväg flera mejl med frågor, förslag och andra ärenden, långt innan gryningen, ja då börjar men bli otålig och tänker lite överilat och irriterat: ”Men varför svarar inte folk??? Det är ju flera timmar sen jag skickade mitt brev”.

Men så glider min blick ned i hörnet på datorns skärm och där visar siffrorna att klockan är 07.09. Hm, tänker jag då, genast lite förbindligare; ”Okej då, kanske har de flesta människor, företag, myndigheter och redaktioner inte börjat jobba ännu.”

Arbetet med min tillkommande skrivkammare har stått helt still i flera veckor ty andra saker har hänt i vår familj och vår tillvaro som tagit all vår tid och kraft i anspråk. Det gör ingenting, om saker ska bli riktigt bra bör de ibland processas och skyndas långsamt. Inte alltid men i det här fallet tror jag det. Jag vill ju så otroligt gärna att vi ska få till en atmosfär där uppe i skrivkammaren så att jag trivs. Tycker om att vara där. Vistas där. Så pass att jag kan vara kreativ och att jag kan känna skaparkraft och skrivarflöde där i kammaren. Jag hoppas. Men är inte säker.

Jag har inte skapat ett endaste dugg där uppe sedan de många jobbiga veckorna i somras då jag satt där uppe från morgon till kväll och färdigställde boken Mickans Bakglädje bakom en tjock svart rullgardin medan sommaren och livet pågick där utanför – men det hann jag inte ta del av. Kunde inte. Fick inte. Ty det var alltför mycket arbete som kvarstod innan deadline som redan var framflyttad och därför obeveklig.

Hua, det var en jobbig tid och min skrivarglädje och skaparglädje och göra-bok-lystnad fick sig en sådan törn, ett sådant avbräck att jag ännu inte återfått något av dem. Varken skrivarglädjen. Skaparglädjen eller göra-bok-lystnaden.

Men jag hoppas och tror att våren och allt vad den för med sig i form av livskraft, växtkraft, ljus, värme, grönska, liv och glädje ska göra underverk med mig, i mig, runt mig. Att jag ska genomgå en slags metamorfos och bli begiven igen. På att skriva och skapa och återfå lusten och suget efter att göra en ny bok…

Bjuder dig idag på några bilder som jag tog i morse ute på trappen. Den uppmärksamme kan redan där ute på trappen se att ”här bor någon som gör vad man kan för att få till de rätta vårkänslorna”.
Jo, för det är ju det där med metamorfosen. Den kommer inte av sig själv utan jag måste själv aktivt vara med och skapa förutsättningarna för att återfå, återuppväcka ett harmoniskt, kreativt och skaparlystet inre.

En välkomnande korg med pärlhyacinter, narcisser, murgröna och en liten dekoration i form av en citronfjäril är en god start - även om Dagny verkar vilja äta upp liljorna…







söndag 19 mars 2017

En stunds stillhet

Jag tror mig veta att i alla fall några av er skulle gilla om ni kunde se mig nu. Situationen. Stunden. Ögonblicket. För just nu har jag det ganska gott. Trots sinande krafter och rödgråtna ögon.

Jag sitter alldeles ensam. 



Sitter inne ”i rummet”, som man sagt om det här rummet ända sedan stugan byggdes. Finrummet, sa man först men sen, för några decennier sedan, började man överge ”fin” och använde mer och mer endast ”rummet” för att benämna det här lite större rummet här på nedervåningen. Huvudvåningen kan man säga.

Det här våningsplanet är husets hjärta. Husets själ. Här är vi jämt. Men inte här inne ”i rummet” utan i köket. Alltid. I köket är vi alltid. Husfar och jag.

Men nu, nu har jag satt mig i soffan, samma soffa som jag satt i för några timmar sedan, under natten då sömnen fattades mig.

Nu mår jag mycket bättre än jag gjorde då. I natt. Då när oron och maran red mig och förvägrade mig ro och vila.

Nu sitter jag i soffan och vilar mina raggsocksbeklädda fötter på det underbara fårskinnet jag fått av min mycket goda vän, fåraherden Annika. I skinnfåtöljen snett emot ligger ännu ett fårskinn och gör allting mjukare. Mer inbjudande. Varmare. Några stearinljus brinner och gör atmosfären än mer varm och skön.

Allt känns avslappnat. Skönt. Mjukt. Behagligt. Jag tror att jag nästan njuter. Nästan.

Vid mina fötter ligger Katten Spöket. Hon spinner medan hon kloar hårt och trånande på det långhåriga fårskinnet. De båda hundarna ligger på det korthåriga fårskinnet i skinnfåtöljen.  De småkivas med varandra. Hundarna.

Jag sitter alldeles stilla och tittar på mina djur. En våg av ömhet far igenom mig. Jag blir varm. Närmast lycklig. Trots allt.

Plötsligt ser jag från min plats i soffan, att det rör sig i flaggstångens linor. Inser att det är Husfar som halar flaggan. Vi har haft den i topp hela dagen. Givetvis.

För farfar.

Vi har fått uppleva en vacker tacksägelsegudstjänst i Nävelsjö Kyrka idag. Tre ljus tändes för tre gamla, mycket gamla, åldermän och odalmän som lämnat jordelivet.

Ännu en gång, fast jag satt så tryggt där i kyrkbänken, så krackelerade mitt skydd och jag grät tyst i insikten av att farfar är borta. För alltid. För alltid är han borta. Älskade älskade farfar.

Vi sjöng psalmer, firade nattvard och efter mässan fick vi njuta av ett avslappnat och gemenskapsfyllt kyrkkaffe inne i kyrkan i den ”gamla” delen. Jag tittade på det stora vackra ljuset som brann framför kyrkans mäktiga spröjsade fönster där solen svulstigt vällde in och slogs av insikten av den mäktighet och estetik som ljusspeglandet ägde och gav. 

Sedan åkte vi hit där vi har vi delat på mat och dryck här hemma. Kött, sås, potatisgratäng, kokta morötter, ärtor, svartvinbärsgelé, inlagd gurka. På redit bonnavis liksom.

Alla som vill, har också fått med sig mat hem till allas olika arbetsdagar som väntar i morgon.

Själv har jag nu gått in ”i rummet” och satt mig en stund. Baxat upp mig i en soffa. Tänt ljus. Serverat mig själv några droppar svalt vitt vin i ett behagligt tulpanformat transparent glas. Placerat datorn i mitt knä ovan två kuddar som skiftar i gröna nyanser. Har skrivit begravningsreferat och tackannons. Sorterat namn och givare.

Nu sitter jag här och vilar. Vilar lekamen och fötter. Vilar sinnen och själ. Mår bättre. Mår bra. Tacksam att jag klarat de här veckorna. Att vi klarat de här veckorna. Trött men tacksam.

Jag tror mig veta att i alla fall några av er skulle gilla om ni kunde se mig nu. Situationen. Stunden. Ögonblicket.

För just nu har jag det ganska gott. Trots sinande krafter och rödgråtna ögon.


Tack alla ni godingar! Tack! Ha en jättefin avslutning på denna vackra vårhelg!!! 

Månen. Masten. Mickan

Månen. Masten. Mickan. Det är vi tre som är uppe om natten.

Månen och Masten lyser. Det gör inte jag. Möjligen fryser. Och ryser. Inte myser. Inte alls faktiskt. Huvudet fullt av tankar. Själen darrar. Käkarna värker av tandpressande. Kroppen är grinig. Trött.

Halvsitter i en soffa på nedervåningen, en soffa som inte ens är skön, definitivt inte att sova i. Men uppe ligger Husfar med lungor fulla av slem som genererar höga rosslingar och ideliga hostanfall. Jag ligger sömnlös intill. Inte bara sömnlös utan även hjälplös, ty det är inte mycket jag kan göra för att hjälpa. Lindra.

Om några timmar ska vi vara framme i vår kyrka här i Nävelsjö där det idag hålls tacksägelse över farfar. Det görs annars första gudstjänstfirandet efter själaringningen men eftersom kyrkolivet förändras i takt med sviktande besökarantal (däribland jag) sammanslagningar av kyrkor och pastorat, så alternerar söndagarnas mässor mellan olika kyrkor.

Efteråt ska bjuda hela klanen på middag här i Kärr. Måtte nu våra krafter räcka till dessa sysslor denna söndag uti nådens år 2017. Är ganska övertygad om att vi båda två, efter tacksägelse och middagsbjudning, uttröttade kommer vackla till soffa och säng för att VILA. Åh, hur gott låter inte detta ord. Hm.... och ändå sitter jag vaken mitt i natten...

Nåja. Allt har sin tid, heter det ju, och jag lutar mig just nu mot det ordspråket. Jag försöker lindra och stilla själens oroliga darrningar genom att lyfta blick och tanke och blicka uppåt, framåt. Fram emot den ljuvliga vårtiden som i detta nu står för dörren. 

Se fram emot all växtkraft, allt liv som väcks och föds i takt med vårens ljus och värme famnar oss. Försöker tänka och tro att allt lugnar sig, lägger sig, landar. Och att vi därför snart har återfått både hälsa och kraft.

Månen. Masten. Mickan. Det är vi tre som är uppe om natten. 

lördag 18 mars 2017

Snart


Sovit den utmattades sömn. Djupt. Tungt. Baddat upp svullna igenklistrade ögon, ett jobb som hundarna påbörjade redan i sängen för att få mig att vakna.

Tacksam över att gårdagen är över. Tacksam över att det var vacker. Tacksam över att det bar. Tacksam över att jag höll ihop. Tacksam över att vi höll ihop.

Om ett tag är gårdagens svåra, om än värdiga och vackra, sista avsked av lille Farfar, förvandlad till ett ljust och kärleksfullt minne. Snart. Jag längtar dit.

Så mycket kärlek och omsorg som visas oss. Om man släpper efter, sänker axlarna och dämpar andningen och låter sig omfamnas av allas omsorg och värme, blir man till den slumrande harpalten i frökorgen som bärs av den sjungande odalmannen uti Setterlinds dikt.

Strax börjar jag åka upp mot Huskvarna, trots att orken inte riktigt finns. Där ska jag medverka vid Smålands Författarsällskaps Årsmöte då jag har förtroendet att bli ledamot i dess styrelse. Klockan 12.30 är det öppet möte för allmänheten, dit du och dina vänner är välkomna, då kommer jag högläsa delar ur min novell som finns med i Sällskapets senaste antologi Resa i Småland.

Tack ALLA ni för ALLT gott ni ger mig och de mina!!! Åh, om ni visste vad det värmer, stärker och genererar kärlek inuti.



Hälsning från köksbänken,

Mickan, Dagny o Grålle  

fredag 17 mars 2017

Hit-o-dit. Upp-o-ned. Bak-o-fram. Ut-o-in.Beskriver rätt bra mig själv denna morgon.

Igår slog krokusen ut här i slänten ned mot dammen. Hoppfullt och trösterikt!!!


När dagens ljus fyllt gården kommer vi hissa flaggan i topp, för att sedan sänka den igen. Har kommit överens med Bror Tvilling att han kommer åka till både Kärr och Thorshill just efter begravningen för att hissa upp våra flaggor i topp. En ritual och tradition som är nog så viktig, kanske extra viktig för oss landsbygdsbor, jag vet inte. 

Programbladen till akten i kyrkan har kommit. De blev så fina som jag hoppades på när jag arbetade med dem. Om en stund smyckas kyrkan med blomster och stearinljus. Bygdegården förbereddes igår kväll så där är det dukat och dekorerat. Kläder är framlagda och skor är putsade. Flaggan ligger också framme i väntan på dagsljus.

Nu är det bara det inre känsloregistrets mönne strängar som ska klara vindarna. Sinnets spända trådar som ska hålla fast i sina fästen även om det blåser. Kanske storm. Kanske bara en eller annan kastvind. Kanske bara några ljumma fläktar. Eller en enda kraftig vindilning eller tuff snålblåst. Vindar hit-o-dit. Upp-o-ned. Bak-o-fram. Ut-o-in.

Snart är ljuset här och då går vi ut på gården och hissar med stor vördnad upp flaggan en allra sista gång för allas vår lille farfar, John Alvar Karlsson.


Hit-o-dit. Upp-o-ned. Bak-o-fram. Ut-o-in, Beskriver rätt bra mig själv denna morgon.

Igår såg jag vårens första fjäril. Även det hoppfullt och trösterikt...

tisdag 14 mars 2017

Refugium – den sista hållplatsen

På lördag, den 18 mars, håller Smålands Författarsällskap årsmöte på Huskvarna Stadsbibliotek. Alla är välkomna klockan 12.30. Du också!

Då kommer sällskapets senaste antologi "Resa i Småland" att presenteras och jag har av författarsällskapet ombetts att läsa upp min novell. 

Så för en stund sedan plockade jag därför fram min text och läste den. När jag kom mot slutet började tårarna rinna! Så märkligt. Jag har ju själv skrivit den. Berättelsen. Raderna. Jag grät inte då. Inte vad jag kan minnas. 

Men kanske är det så att på något märkligt sätt har berättelsen fått en ny innebörd för mig. 

Eller så är det jag själv som förändrats och därför tar emot orden och meningarna på ett annorlunda vis. 

Märkligt är det hur som helst. Hur bokstäver, ord, meningar och budskap tilltalar oss olika beroende när vi läser, hur vi läser och kanske, var vi läser dem.  

Vill du läsa min berättelse "Refugium - den sista hållplatsen",  så bjuder jag på den här. Men kom gärna till Huskvarna Stadsbibliotek på lördag också, då har jag med mig mina böcker också.... 

Här kommer min novell som ingår i Smålands Författarsällskaps antologi RESA I SMÅLAND 






Refugium – den sista hållplatsen


Inga-Ruts gråt hörs redan ute på farstutrappen. Jag öppnar dörren och finner henne sittandes på en pall framför vedspisen. Hon vaggar fram och tillbaka och tårarna rinner. Så lyfter hon huvudet mot taket och skriker.

Taket är som vanligt fullt av flugor som går upp och ned. Som skiter, både bokstavligt och i gravitationslagen. Inga-Rut bankar med sina händer mot utsidan av låren. Slår med knutna nävar och jag tänker att hon kommer få blåmärken av de hårda slagen.

Så tystnar hon och sänker huvudet mot knäna, nästan ned mellan benen. Precis så som man ser folk göra för att inte svimma. Så börjar hon lågt, nästan gutturalt, mumla på en monoton ramsa av svordomar.

- Fan, helvetes, förbannade skit.
 
Inga-Rut märkte inte min närvaro. Eller så struntade hon helt enkelt i att jag fanns där. Men jag tror knappt att hon hörde mig gå över tröskeln. En tröskel jag har trampat på tusentals gånger genom åren. Fast det var länge sedan jag möttes av snyftningar här. Istället brukar här vara bullrigt glatt. Nästan alltid är någon i färd med att laga mat med ett glas rödvin intill vedspisen och köket fullt av surrande flugor.

Jag går fram och försöker famna henne men hon stöter bort mig. Så jag sätter mig på huk intill henne och smeker hennes kind med fingerryggarna på min lätt kupade hand.

- Men älskade gumman min. 
- Inga-Rut, varför är du så ledsen?

Jag försöker låta lugn och trygg fast jag är rätt perplex. Överrumplad. Så starka känslor vibrerar i köket och jag kan inte värja mig. Som vanligt. Min stora svaghet. Avsaknaden av skyddande hudhöljen som borde filtrera känslor och nyanser i min närhet, istället är mina känselspröt onödigt receptiva och absorberar alla schatteringar som kringgärdar mig.

- Såja, såja, säger jag och börjar hyscha melodiskt som vore hon ett litet barn.

Försiktigt hör hon upp att rabbla sitt svordomsmantra. Slutar gunga med kroppen. Andas lugnare. Hon höjer sitt ansikte och möter min blick. Som alltid slås jag av kraften i hennes blick. Fast hon nu är alldeles svullen och rödgråten, äger hennes ögon en alldeles speciell kraft och aura. Åldern och hennes brokiga, stundtals skymningsbenägna liv har satt sin prägel i anletsdragen. Inte nödvändigtvis till det sämre. Kanske är det snarare så att det ger hennes ansikte mer karaktär. Mer personlighet.

Men jag är förstås subjektiv i min bedömning. Inga-Rut står mig mycket nära och jag hyser stor ömhet för denna kvinna som varit min vän ända sedan vi var små och gick över åkrarna till varandra. Det fanns en liten träbro över diket som skilde socknarna åt. Diket där det växte massor av vackra kaveldun. Just där vid träbron brukade vi mötas för att sen bestämma vad vi skulle fylla vår dag eller kväll med. Där i sockengränsen har skratt porlat, tårar fällts, idéer fötts och tillkortakommanden ältats.

Vi hade ett namn på vår mötesplats vid bron. Ett lite konstigt namn som närmast tarvar en förklaring.
Mötesplatsen kallade vi för ”Klocka-Åtta” och ska uttalas så, på redig småländska. Det var Inga-Ruts roliga farfar, Douglas, som inspirerade oss till det underliga namnet.

För farfar Douglas angav alltid allting i klockslag. Platser, riktningar och hänvisningar av alla de slag. Fast ibland blev det lite tokigt med hans klockslag. Jag minns speciellt en morgon då jag kom till Inga-Rut och han satt i sina blåkläder på en pinnstol under äppelträdet. Med yviga gester gjorde han klart att han ville att jag skulle komma. Han plirade med sina små och djupt liggande ögon, skrockade lite och sa på bred och bonnig småländska; 

- Ja, si du Linnéa lilla, här sitter ja o tar igen mi lite. Ja ä rysligt trött ida, si du, dä ble så sent med mjölket igår. Ja kunde inte börja förrän klocka tjugotre.

- Å så ble klocka tjugofem, näsan tjugosex, innan jag va färdig mä mjölket.

Men nu var det ju namnet ”Klocka-Åtta”. Det kommer sig av en gång då både jag och Inga-Rut hörde farfar Douglas prata med en tant som kom åkandes längs byvägen i en främmande bil. Den stannade vid gårdsplanen där farfar Douglas och vi flickor befann oss.

Tanten, som satt på passagerarsidan, vevade ned rutan och lutade sig ut. Så ropade hon till Inga-Ruts farfar och frågade om han visste var det växte kaveldun. 

- Ja, si dä, fina frun, dä, dä vet ja.

- Dä växer fina brunborrar intill broa vid bortersta träa i riktning klocka-åtta ifrå västra lagårdsgavla, sa han och pekade med stora rörelser mot lagårdsgaveln. 

Idag finns inte bron kvar. Inte diket heller. Den nye arrendatorn lade i dräneringsslang och grävde sen igen diket. Inte heller finns farfar Douglas kvar, mjölkkorna är också ett minne blott. 

Jag har bott kvar här i byn hela tiden medan Inga-Rut varit ute på flera turnéer i livet. Turné. Det är vad Inga-Rut själv kallar sina många livserfarenheter genom åren. Men hon säger att allt hon gjort ändå bara var en resa, en livsresa som både började och, som det snart skulle visa sig, slutade i Småland.

Inga-Rut såg varken yngre eller äldre ut än sina fyrtiotre. Kanske vägde hon några kilo för mycket men hellre det än det utmagrade benrangel hon var för några år sedan då hon genomgick en slags livskris. En av dem. För hon har levt ett turbulent och känslofyllt liv. Ibland har jag varit orolig. Jag vet att hon vandrat en hel del på livets skuggsida. 

Men Inga-Ruts liv och leverne har faktiskt aldrig förvånat mig. Hon har alltid tagit för sig av livet. Varit nyfiken på vad som fanns bak nästa krök. Redan när vi var små var Inga-Rut den som försökte, utforskade och vågade. Tog sats och hoppade över diket medan jag tog det säkra före det osäkra och använde bron.

Plötsligt harklar hon till och jag återförs genast till dramatiken i köket.

- Jag är så fruktansvärt ledsen, Linnéa.

Rösten är hes och grötig. Hon hostar och lutar sig trött mot vedspisens båge där eldkroken hänger varpå jag inser att hon inte eldat idag. Fastän Inga-Rut hade vedeldad panna i källaren, som gott och väl värmde hela huset, så brukade hon envisas med att elda en stund i vedspisen. Tidigt på morgonen eldade hon för att få värme in i kroppen och höja mysfaktorn, menade hon på. Ibland eldade hon på kvällen och brukade leendes säga att det gjorde rödvinet mjukt och ännu godare. Men bara efter någon halvtimmes eldande brukade hon pusta och oja sig över att det var alldeles för varmt och slängde hon upp både fönster och dörrar på vid gavel.

- Rejält tvärdrag är bra för husets atmosfär, frustade hon.

De många fönster och dörrar som stod öppna var nog skälet till att hon alltid hade så många flugor i sitt kök. Och katter. Flera stora lugna katter låg och dåsade på olika platser inne hos Inga-Rut och Gertrud.

Gertrud ja. Gertrud var Inga-Ruts stora kärlek. Hennes ryggrad och livsnerv. Sedan Gertrud kom in i Inga-Ruts liv förändrades hon. Blev lugn och harmonisk.

De två kvinnorna var bra för varandra.  Här i Inga-Ruts barndomshem i Småland hade de två tillsammans lyckats bygga ett grönt och skönt refugium. Ett livets refugium.  Något som gjort min vän så gott. Som om det skänkte henne en inre mognad. Hennes inre stormiga hav med oberäkneliga strömmar och hastigt uppstådda virvlar verkade snarare transformerats till en liten insjö med behagfullt stiltje och glittrande solkatter.     
    
Hennes mentala krockar av våldsamt rött, iskallt blått, kletigt brunt, chockerande rosa och ynkligt gult förbyttes till en samstämd färgskala som mjukt tonar in i varandras fält. Ja, de sista åren hade jag fått se Inga-Rut lycklig.

Fina Inga-Rut med sitt blodfyllda hjärta som pulserar varmt för allt och alla. Sitt varma sätt och generösa sinne.

Härliga Inga-Rut med sin sköna humor. Alltid redo att fyra av pricksäkra och slagfärdiga kommentarer. Som frustar när hon skrattar.

Sköra Inga-Rut som har så nära till skratt men lika nära till gråt. Som älskar djur och inte ens kan slå ihjäl en fluga.

Osäkra Inga-Rut som trevar och söker. Prövar om isen håller. Väger och vågar.

Lyckliga Inga-Rut som nu äntligen har hittat rätt.

Som byggt sitt livs refugium.

Inga-Rut tar ett djupt andetag, viftar bort en fluga från näsan och säger tonlöst.

- Jag fick besked idag. Jag har fått tillbaka min cancer och den har spridit sig - de säger att det inget finns att göra…

Förstummad sitter jag kvar på huk intill henne, framför den alldeles för kalla vedspisen. Bedövad. Ordlös. Mina händer får tala åt mig. Jag lägger dem på hennes och smeker, nästan masserar, dem med mina händer som, ovanligt nog, är varmare än hennes. Vi sitter så en lång stund. Nära varandra. Tillitsfullt och ordlöst, men ändå inte utan kommunikation för våra väsen verkar på något gåtfullt vis ändå stå i förbindelse med varandra.

Plötsligt ser vi upp mot taket samtidigt när ett intensivt surrande propsar på vår uppmärksamhet. Tre par flugor kopulerar under eftertryckligt brummande.

- Där du Inga-Rut, där kan vi smälla två flugor i en smäll, hör jag mig själv säga, varpå Inga-Rut frustar till som bara Inga-Rut gör.

- Och göra sex sexande flugor på smällen, utbrister hon. 

Så reser hon sig. Hastigt. Resolut. Bestämt. Hon rufsar mig i håret och utbrister med förvånansvärt stark röst. 

- Nä, vet du vad Linnéa, här kan vi inte sitta och lipa som ena barnsliga fruntimmer när Gertrud kommer hem. Kom, nu gör vi något vettigt.

Hon försvinner ned i källaren och jag börjar göra upp eld i vedspisen. Strax är Inga-Rut tillbaka med flera frusna påsar klämda mot magen under armarna, i vardera handen håller hon en flaska rödvin, nickar gillande mot mig när hon ser att jag tänder i vedspisen och på köksbänken gör hon sig fri ifrån sina många frusna persedlar, älgfilé, kantareller, ärtor, broccoli, smördeg och en påse räkor.

Inga-Rut vänder sig mot mig och jag genomfars av en våg av värme och ömhet för min vän som nu står framför mig med ett alldeles bedårande leende som lagt sig tillrätta i alla anletsdrag, till och med i de rödgråtna ögonen.

- Från och med nu ska jag leva livet fullt ut, göra det absolut bästa av varje ögonblick, varje stund och dag. 

- Nu jädrar ska här levas livet!  

Det löftet höll hon. Ända ifrån den stunden i köket och de knappa fem månader som livet fanns kvar i henne. Hos henne.

En gråtung tisdag valde hennes varma hjärta att sluta slå. Hemmets trygga refugium blev den sista hållplatsen. Med Gertrud intill, som med händer som fulla av omsorg baddade Inga-Ruts bleka kallsvettiga panna, med katter som tysta och allvarliga låg på köksstolarna, med flugor som obekymrat sprang upp och ned i taket och med en stillsam brasa i vedspisen samtidigt som fönstret, förstås, stod på glänt.

Tillräckligt mycket för att Inga-Ruts själ kunde smita ut genom dess springa och sväva iväg på en ny outgrundlig resa. Först trevande och osäkert bort mot äppelträdet där salig farfar Douglas brukade sitta, för att vid västra ladugårdgaveln sväva vidare i riktning ”klocka åtta” mot det forna diket i sockengränsen där det en gång växte så fagra kaveldun. 

Och just där, vid vännernas gamla mötesplats, dröjde Inga-Ruts väsen sig kvar ett ögonblick innan vinden tog henne med på en rafflande resa högt ovan Smålands stormskadade granskogshorisont.

En resa som ingen vet någonting om …   

Tankar vid en jordkällare


Stannade till en stund vid jordkällarn på morgonrundan. Dagen var ännu inte riktigt bräckt. Ett skeende som går fortare och fortare och tidigare och tidigare för var dag. Lyckliggörande!

Står en stund vid jordkällarn och känner inget annat än vördnad. Sådant arbete med att skapa den. Alldeles nödvändigt var det emellertid att bygga en bra jordkällare. Det var gården husbondfolks säkerhet för att klara vintrarna. Jordkällarn med sin innehållandes skatt av rovor och potatis som tillsammans med hönsens ägg och kornas mjölk skulle hålla svälten från dörren.

Vilka vedermödor och umbäranden levde de inte under på de två gårdarna här i vår lilla by, för bara hundra år sedan. Och här går jag och har det helt fantastiskt ofattbart välordnat bekvämt liv, traskar lite som jag vill i fred och frihet, lugn och harmoni - och ändå kan jag ibland känna otillfredsställelse och uppgivenhet, sorg och vemod, oro och tvivel. Å andra sidan känner jag ofta stor lycka, hopp. tillit och harmoni.

Antar att det hör konstnärssjälen till - att ha ett kraftigt pendelutslag i känslornas register. Att ha tunn, närmast perforerad hud, som lätt, alltför lätt, absorberar nyanser och vibrationer. Att ha nära till gråt men även till skratt. Att ha nära till ihålighet i skapandeförmågan för att i en kommande stund få förmånen att kringgärdas av kreativitetens fantastiska flöde. 

Antar att allt detta hör Livet till.

Så låt oss leva det – Livet!

lördag 11 mars 2017

Morgonyr fantasi

Solen steg ovanligt raskt och beslutsamt upp ovan granskogshorisonten och klättrade allt högre upp på en helt klar ljusblå himmel.

En sol som kastade sina allra första strålar längst upp i trädens toppar där skator och domherrar skickligt fångade solen med sina trinda bukar som tacksamt tog emot de varma strålarna. Skatans frackklädsel fick än skarpare konturer och domherrens buk blev lysande röd som ett blankpolerat juläpple.

Jag fnissar åt min fantasi. Leker vidare. Ser hur solen gör koltrastens näbb till en förgylld pilspets medan stenknäckens näbb blir en svulstig mandarinklyfta. Solen gör blåmesens huvud till en skimrande hockeyhjälm i metalliclack och gulsparvens buk till en oskalad klementin.

När ändå fantasin flödar låter jag solens magiska strålar göra min midja getingsmal, mitt morgonrufs till en tjusig uppsättning, min noppriga nattsärk till balklänning och mina ludna raggsockar till ett par gyllene klackskor…


Jag önskar er alla en helt underbar lördag med massor av lekfull fantasi!

Solkyssar,
Eder Lanttant 

fredag 10 mars 2017

Äntligen hemmamorgon

Har ÄNTLIGEN en lugn morgon hemmavid. Älskar dessa morgnar men den senaste tiden har det inte blivit några alls. Sysslor, jobb, åtaganden har inneburit tidig avfärd från gården. Vi har även en hel del syssel som följer i kölvattnet på farfars död. Men, på något underligt vis, så finner jag tröst i dessa göromål.

Att få planera för ett vacker och värdigt sista avsked i kyrkan, lyssna på musikstycken, välja psalmer, finna vackra och passande ord och meningar, symboler och bilder. Att planera för en vacker och värdig minnesstund där vi vill att ljus och värme ska prägla stunden vi samlas till minne av vår älskade ålderman som nu gått vidare.



Finner även stor värme och stor tröst i de omsorger som visas oss, genom kondoleanser, blomster, fina kort med varma ord. Inte minst i den dina fina boken om sorg som vi fick på posten av raraste Berit. I den vackra ringen jag fick av godhjärtade Maha. Vilka fantastiskt fina gester som visas oss! Ni är fantastiska och ni gör skillnad!



Och så en sådan här underbar lugn hemmamorgon ovanpå det, med sprakade vedspis, fladdrande ljus, bedårande blommor, mäktig musik, gott kaffe, med kelsjuka hundar och katter. Livet är gott.


Önskar er alla en riktigt fin och innehållsrik fredag! 

torsdag 9 mars 2017

Reaktioner på min klädsel




Bjuder här på en rolig anekdot från gårdagen som ni måste få ta del av. 

Jag åkte från en, vad jag tror och hoppas, ganska lyckad manifestation på Ädelfors Folkhögskola med anledning av Internationella Kvinnodagen, till ett ”litterärt möte” ovanför Vetlanda Stadsbibliotek.

Parkerade ganska centralt och stegade med stora och, för att vara jag, alerta steg fram emot bibliotekets dörrar. Ser på långt håll en man med toppluva som var lika mycket på sned som han själv var, liksom hans kroppshållning. Det enda som karln höll någorlunda rakt var den ölburk med Norrlands Guld som han balanserade förbluffande bra i näven.

Han stabligade på mig, inte klentroget, inte beundrande utan… ja, skrämd liksom. Spärrade upp ögon och näsborrar och tog demonstrativt ett par steg bakåt medan han ropade.

Men herregud kvinna, hur fan är du klädd – du ser ju för jävvli ut!

Jag firade av ett leende mot vederbörande medan jag närmade mig honom – och Bibliotekets dörrar. Men mitt leende hade emellertid ingen lugnande effekt ty han skrek igen. 

Man blir ju för fan mörkrädd

Nu var jag framme hos honom och lutade mig fram och sa roat. 

Mörkrädd kanske, men du får trösta dig med att du inte är färgblind.

När jag ett par timmar senare stegade ut igen efter genomfört möte och började gå tillbaka mot parkerad bil ser jag en annan man som också hade börjat fira lite tidigt uti denna dag (Stadens systembolag ligger alldeles intill) 

I ena handen hade han en cigg på vilken han drog djupa halsbloss medan han följde mig med blicken.
När jag närmade mig honom tog han ett steg åt sidan, pekade på mig med sitt pekfinger, ty han höll ciggen mellan tumme och långfinger.

Med sitt finger svepte han liksom över mig uppifrån och ned och utbrast spontant. 

Fan vilka fina kläder du har, man blir ju bara jävligt glad när man ser dig!

Jag skrattade och sa.

 Åh, det var ju roligt att höra, jag mötte en annan snubbe här innan – det var nog förresten en kompis till dig – som sa att jag såg för jävlig ut.

Han blinkade till med sina väldigt vackra, men stissiga och påverkade ögon och sa:

Va???

 Inte fan sa han det?

Jag skrattade igen och sa att jodå, han sa det.

Så tänkte han till och ropade efter mig.

Du tjejen, vänta lite. Hade han grå jacka och en toppluva, den som sa det dära till dej?

Jag svarade att jodå, det hade han.

Den ögonfagre mannen utbrast, närmast indignerad. 

 Äh, jaså DEN jäveln, ja den ska du inte bry dig om, han är helt dum i huvvet.

Jag skrattade och sa. 

Dum i huvvet måhända, men han var i alla fall inte färgblind… 

tisdag 7 mars 2017

SJÄLARINGNING.




Jag lämnade gården tidigt i morse. En föreläsning, signeringsstund och många snöiga jobbiga körmil senare, är jag åter hemma. 

Kändes vemodigt och märkligt att åka bort just denna förmiddag ty då var det själaringning i Nävelsjö Kyrka för lille farfar.

Jag hade så gärna velat stå alldeles stilla någonstans på en kulle bortåt kyrkbyn och lyssnat till de mäktiga tonerna från kyrkklockorna som rullade fram genom socknen till ära och minne för farfar Alvar. 

Jag hoppas att många andra i nejden hörde själaringningen och tog en stund att reflektera över livet och döden som ju går hand i hand, trots att döden till slut alltid vinner över livet genom att avsluta vår jordevandring.

Man blir så medveten om vikten att verkligen LEVA alla dagar, stunder och ögonblick och gärna strö många, många frö av kärlek, omsorg och vänlighet längs livets stig … 




måndag 6 mars 2017

Finner tröst


Jag finner på tröst i sorgedagarna som råder.

Finner konstigt nog tröst i sysslorna i kölvattnet på farfars bortgång. Att vi tillsamamns väljer psalmer. Texter. Symboler. Mat. Musik. Planering. Upplägg.

Finner tröst i att försöka göra det sista avskedet fint och värdigt.

Finner tröst i fina kort och blommor från underbara  fina och omtänksamma vänner.

Finner tröst i möten och gemenskapen med familjen.

Finner tröst i att laga mat och alla sysslorna i köket.

Finner tröst i att förbereda morgondagens föreläsning där jag ska göra precis allt jag kan för att sprida glädje, hopp, kärlek och värme.

Finner tröst i ljusen, vedspisens eld och sällskapet av djuren.

Finner tröst i min älskade älskade lille Husfar!

Jag finner på tröst i sorgedagarna som råder.






















söndag 5 mars 2017

Ett lugn har lägrat sig

Fått varma kramar och fina blommor från goda grannar och vänner. Värmer så gott.

Nu känns allt lugnare. Varit hos farmor ett par timmar, hon var också ganska lugn, om än trött, precis som vi.

Igår eftermiddag skar Husfar ned nästan fyra kilo fint älgkött till grytbitar, jag har brynt dem och lade allt eftersom över dem i en jättestor gryta. Lök, morötter, lagerblad, enbär, vitlök, rödvin och massor av gula kantareller har tillförts och nu puttrar allt detta.

Denna stora gryta ska vi ha i eftermiddag då hela stora klanen, utökad med Husfars bror med sin familj, ska träffas på uppe hos Ludwig och Johanna på deras ljuvliga Thorshill.

Där strålar vi samman allesammans för att umgås och känna värmen, styrkan och tacksamheten över att ha varandra och att få vara tillsammans. Men vi ska även resonera och planera inför allt det praktiska som följer i kölvattnet av lille farfars bortgång.

Hörni, jag vill passa på att säga en sak till er! TACK!!! Tack för alla fantastiska ord, tillrop, kondoleanser, böner, meddelanden och hälsningar från er alla!!! Åh, om ni visste vad det värmer och stärker oss, vi läser dessa högt för varandra och igår läste jag även upp en hel del för farmor, även om jag fick sluta efter en stund ty hon blev så rörd att hon brast. Men hon brast av värme och glädje över all omsorg som visas henne - och oss.

 TACK, ni gör skillnad med er omsorg och omtanke!

fredag 3 mars 2017

Minnen & Hopp


Några katter, två hundar och jag var just ute och halade flaggan, fast först efter att först ha hissat upp den från läget på halv stång, ända upp i toppen. Där behöll jag den medan jag ropade rätt upp i himlen:

- Nu är flaggan i topp farfar – å det är du med!

Sakta halade jag sedan ned flaggan medan två katter förtjusta lekte med flaggstångslinorna. Efter att ha vikt samman flaggan till ett litet paket, höll jag den tryckt mot mitt bröst medan vi gick vi runt Lyckopölen, djuren och jag.

Då kom plötsligt ett minne ifatt mig som fick anletsdragens att äntligen bryta de alltför strama formationerna till att istället ordna sig i ett gott leende.

Jag såg den så tydligt – minnesbilden av när lille farfar simmade runt i Lyckopölen en gång för flera år sedan. Det var allra första gången han badade i dammen som grävdes i en äng där det tidigare var gammal våtmark.  Detta område kallades rätt och slätt för Ängen, eller rättare sagt ”Ännga” med mjukt ”g” och betoning på sista a:et.  

Då, när barnbarnen Lowisa och Ludwig, lockat farfar ut i vattnet och de tre sam och lekte där ute i vattnet, utropade farfar:

- Tänk, dä kunne en la allri tro – att en sulle SIMMA ute i ännga….

Och ikväll, när jag och djuren gick där ute runt dammen inunder en skärva till måne, fick jag och valpen Dagny syn på några snödroppar – det bådar gott och man genomfars av en liten ilning av tillförsikt och hopp om pånyttfött liv, ljusare tider och en spirande vår.


Trots allt. 

FÖRLÅT


Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Att jag varken roar eller underhåller. Att jag inte visar några vackra bilder.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Om saker som varken roar eller underhåller. Avsaknaden av vackra bilder. Men jag ska vara uppriktig, nu skriver jag helt för min egen skull. Helt för min egen. Kalla det egoistiskt om du vill. Kanske är det just det som jag är - egoistisk.

Men jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva.

För jag blir inte hjälpt av piller och tabletter. Av sprit eller sprutor. Inte heller av jointar, cigaretter eller cigariller. Av sockerfrossa eller shoppingyra. Av fest och fylla, folk och firande. Det hjälper mig inte alls.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men det är det som hjälper mig. Orden. Skrivandet. Att få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Men inte några fiktiva. Utan verkligheten. Sanningen. Tillståndet. Nuet. Måhända skriver jag naket och avklätt men förhoppningsvis även respektfullt och värdigt. Kanske går svärtan och smärtan igenom, men jag önskar i så fall också att du kan känna att också kärleken och ömheten finns där, inbäddade bland de staplade bokstäverna.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men om jag väcker jag din irritation, om jag slår an på dina egna känsliga sorgesträngar, om jag väcker ett obehag i ditt hjärta, om jag får dig att sucka och bli sammanbiten, om jag tränger in i dina tillstängda rum i minnets katakomber – snälla, klicka bort mig. Ta bort mina texter. Mina inlägg.  

För jag ska vara helt uppriktig – nu, medan jag, ensam här hemma, famlar omkring i kölvattnet av en älskad familjemedlems död - så skriver jag, skamlöst nog, helt egoistiskt. Jag skriver för min egen skull. För att det får mig att må bättre. För att det får mig att fokusera. Fungera.

Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva. Få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. 

Odalmannen är hemma

Ett armbandsur ligger översiggivet på ett främmande sängbord. En klocka som i många, många år suttit på strävsam odalmans sällan vilande handled. Visat riktningen för arbete och vila, mat och kaffestund, gryning och afton.



Ett par glasögon ligger prydligt hopvikta. De har tjänat färdigt. Kommer aldrig mer vila längst ut på den nästipp som under den sista tiden blev skarpare markerad. Kommer inte agera förstoringsglas åt två plirande ögon som gärna sökte sig fram över ord och meningar.



En blågul fana vajar på halv stång i flaggstången på gården där odalmannen hör hemma. En fana till heder och minne över klanens högt älskade ålderman. Vinden drar och sliter i fanan, men den hålls tillbaka, bunden av snören och fästen.

Men åldermannens och odalmannens själ, den hålls inte tillbaka av något. Inte av något alls. Den flyger lätt och fri i vinden ovan gården han brukat och bott under många långa decennier.

Odalmannen är hemma. 

onsdag 1 mars 2017

Livet...

Har just varit ute i och gått i mörkret med hundarna. Gick endast i linne, det blåste och regnade men det var skönt. Jag frös inte. Jag VILLE verkligen känna vinden och regnet mot armarnas hud. I ansiktet. Jag ville liksom ruskas om. Bli närvarande. Här och nu.

Kan bara inte greppa den fruktansvärda händelsen igår kväll då tre män ur samma familj gick genom isen. Mot det svarta och iskalla vattnet förlorade de alla tre. Tre män är borta. Det är inget annat än en tragedi. En fruktansvärd tragedi.

Så små och fullkomligt oskyddade vi är inför livets skeenden. Inför naturen. Inför det oväntade. Oönskade.

Kände mig närmast utmattad när jag kom hem efter en känslosam dag i skolan. 

Jag orkade inte åka till Farfar. Jag hade nerverna utanpå och visste med mig att jag inte skulle hålla ihop om jag åkte till honom. 

Ögonen värkte av sömnbrist och tårar.

Vilade. Somnade.  Sov.

Längtar nu efter att Husfar ska komma hem. I morgon ska vi två gå på begravning. Vår närmaste granne har också lämnat jordelivet. I morgon tar vi ett sista farväl.

Livet går inte alltid i dur.

Allt vi kan göra är att försöka famna livet och göra det bästa av våra värdefulla stunder medan vi fortfarande har förmånen att vara mitt i det - livet.  

tisdag 28 februari 2017

Halvvägs över bron...

En högt och innerligt älskad familjemedlem är redo att gå. Är halvvägs över bron.

Jag försöker känna tacksamhet och tillit till skeendet men kan inte värja mig mot vemodet som svävar genom rummen som dansande älvor, som tunna svepande transparenta dimslöjor.

Den ligger ständigt på lut. Gråten. Då kryper hundarna upp i min famn, trängs om att vara mig närmast. Buffar uppmuntrande, slickar tårarna.

Vi kurar vid spisen. Intill lågorna. Värmen. Ljusen.  

Ett andetag i taget.

En dag i taget.