lördag 25 februari 2017

Som sprickor i isen...

Isen på Lyckopölen har råmat ödesmättat idag. Klagande. Ett par rejäla smällar har genljudit gården ett par gånger när det förändrade vattentrycket underifrån värkte fram nya sprickor som sköt iväg längs isen.

På liknande vis känns det inuti. Att nya sprickor har värkts fram.

Klanens Farfar är dålig och ligger sedan snart två veckor på lasarettet. Han mår inte alls bra. Och – det värsta av allt - han kommer inte heller att bli bra. Beskedet gavs igår. Utan omsvep. Nedräkningen har börjat.

Så smärtsamt och så sorgligt. Outsägligt sorgligt. Älskade, älskade, älskade lilla farfar.  

Gårdagens svåra gråt har klingat av. Idag är vi mest tysta och gör, en aning tankspridda, var och en våra sysslor. Vi möts ibland, kramas ibland. En och annan tår tränger fram. Orden är få. De behövs inte. Orden. Man kan liksom luta sig mot, vila, i invand tvåsamhet. Som är fin i medgång men i motgång är den helt ovärderlig. Samhörigheten.

Men sorgen har redan slagit sitt fäste i oss. Som sprickor i isen. Vemodet har lägrat oss. Som dimma och dis. 

Det enda "goda" som vemod och sorg för med sig är att man blir så oerhört medveten om vikten av att ta tillvara på livets gåvor, ta vara på varenda dag, varenda stund och - varandra…

måndag 20 februari 2017

Söndag i köket




Söndagen tillbringades till stor del i köket. LillDräng var där med. Mest hela tiden för Måfa var mycket borta och då är det gott att sitta i köket hos Måmå.

Han fick önska den frukost han ville, förra söndagen valde han ju skrädmjölsplättar men igår ville han ha våfflor. 





Därefter kände jag för att göra en stor gryta som skulle stå och puttra hela dagen i köket och sprida förföriska dofter! 

Rotade runt i frysen och tjoade av förtjusning då jag hittade en påse grytbitar av älgkalv och mindes ju att det inte var så väldans länge sedan vi stod och skar ned älgkött i dessa grytbitar. 

Tog upp en påse rödgul trumpetsvamp också. 

Sen skred jag till verket, skalade ett tiotal små steklökar, morötter, färska skogschampinjoner och paprika. Brynte köttet i het stekpanna, bara några åt gången så det blir en bra yta. I grytan fräste jag lök, trumpetsvamp, champinjoner, vitlök och fyllde sedan på i grytan med det brynta älgköttet efter hand. 

Snart hade jag en ljuvlig gryta, vackra färger och fina smaker. Kryddade lite, ville ha lite kalops smak på grytan så jag mortlade några kryddpepparkorn och lade i. Lagerblad likaså samt lite andra kryddor. 

Upptäckte att jag hade väldigt mycket paprika och insåg att det skulle bli för mycket i grytan, att det liksom skulle "ta över" och dominera i smakerna. Så istället bestämde jag mig för att göra en improviserad Lök&Paprikapickles. 

Hade ett par tre rödlökar och gula lökar, halverade dem och skar i tunna halvmåneformade skivor som jag smulade isär när jag lade ned dem mellan varven på de strimlade paprikorna som lyste så vackert i sina olika färger. 

När skålen var full hällde jag kokande vatten över alltsammans och lät stå i tio minuter, därefter silade jag ifrån vattnet och lade över lök och paprikaröran i en rymlig kastrull. Över röran hällde jag nu 1,5 dl socker, 1,5 dl ättika (12%,) och 2 dl vatten. Lät blandningen koka upp och sedan fick den sjuda i 20 minuter under lock. 

Medan den fortfarande var varm skedade jag upp den i en ren burk med lag ända upp till kanten. 

LillDräng såg misstänksamt på och sa att han nog inte trodde att han skulle gilla det. 

Men jag gillade det - så de så! 

Trevlig vecka på er alla! 

Kram o sånt där... 

Mickan 



















Själv ska jag avlägga Författarbesök på Landsbro Bibliotek i kväll där jag ska kåsera, berätta, visa bilder och, förhoppningsvis, signera någon bok... 


lördag 18 februari 2017

LillDräng å ja...

Igår eftermiddag och kväll var vi ensamma hemma, jag och LillDräng eftersom Måfa jobbade.


Men vi hade det så bra, så bra och dessutom är ju valpen Dagny totalt tokkär i barn så LillDräng hade gott sällskap mest hela tiden.

Vovvemamma Mini var givetvis med oss, liksom katten Oscar, som ett slag lade sig mitt på matbordet i korgen med servetter... Hm. Tog bort dem och använde de två översta servetterna som hushållspapper. Buskatt!

Vi lagade också mat. Hade köpt en färsk, stor hel majskyckling som vi helstekte i ugnen. Var tionde minut ungefär, tog vi ut den och penslade den med en sås/marinad.

Den, såsen alltså, bestod av smält smör, honung, citron, salt, svartpeppar och fint hackade jordnötter. Den gav kycklingen en god smak och en fin färg. Till det gjorde vi hederligt gott, lent och fluffigt potatismos.

LillDräng å jag hade en kväll god som någon.

Vi hann gå och lägga oss innan Måfa kom hem. LillDräng i Måfas säng - å jag i min. Och - såklart - ett gäng djur i sängen ...























fredag 17 februari 2017

VÅNDOR O VEDERMÖDOR!

Herregud, nu har jag gråtit, skrattat, hoppats, tvivlat och efter att jag fann henne, har jag gråtit och skrattat igen. Och så har jag tvättat henne.

Jag talar om valpen Dagny som ju blir fyra månader gammal just idag.

Vi var ute och gick som vanligt, plötsligt, när jag är en bit framför dem, ser jag över axeln både Mini och Dagny hoppar upp på och strax därefter försvinner bak stenmuren uppe vid jordkällaren. Det gillar jag verkligen inte för där uppe i svängen är den farligaste platsen med trafiken, vare sig den kommer uppifrån eller nedifrån, trafiken alltså. Där uppe i svängen är noll sikt.

Så jag bara rundande stenmuren här nere vid huset, ty jag hade hunnit ned dit när de skuttande försvann över muren där uppe vid jordkällaren, och istället stegade jag upp mot jordkällaren via vägen. Däruppe såg jag Mini som sprang omkring runt jordkällaren men ingen Dagny.

Jag ropade och visslade. Ingen Dagny. Jag öppnade till jordkällaren och ropade, men inte ett ljud. Jag gick runt den och tittade ned i hålet där den nyplockade potatisen ”ravvlades” ned inför vinterförvaringen. Men inte ett ljud. Jag hade ingen telefon, inget lyse och som vanligt inga vettiga skor.

Gick några rundor till, skickade in Mini i jordkällaren för att eventuellt hon skulle kunna markera något men inte ett pip. Själv får jag total klaustrofobi i den otäcka källaren så jag vågar ABSOLUT INTE gå in där i mörker.

Stegade hem och bytte till storstövlar, tog med både mobil och pannlampa och klev med bestämda steg tvärs över åkern tillbaka upp till källarn. Ropade igen genom hålet, ingen Dagny. Lyste in under de gamla vindskivorna och fram längs källaren men ingen Dagny.

Sen gick jag ned igen, framför källaren och öppnade dörren, ropade in med allt mer panik och gråt i rösten, såg framför mig att hon kanske klämts fast i hålet och inte fått luft. Eller spetsats på några av de gamla reglarna som en gång var potatislårar. Jag snörvlade medan jag slogs med mina farhågor.

Hon svarade ju inte! Hade hon varit där inne skulle hon ju svarat mig, pipit, gnällt, gnytt, skällt. Men det var absolut tyst och det var det som fick mig att bli riktigt riktigt orolig och rädd.

Nu lyste jag in i källaren, lockade på hunden men det var totalt tyst. Då tvingade mig in genom den trånga gången som man måste gå igenom för att komma in i källaren. Lyste runt och DÄR!!!

Där inne i hörnet stod en livrädd och jättesmutsig liten valp, upptryckt mot väggen. Den lilla stackaren hade ramlat genom den gamla "ravvelgången" och slagit i jordgolvet där nere där total mörker rådde. Inte undra på att hon var livrädd!!!

Hon sa inte ett knyst, inte ett enda. Var närmast som paralyserad av skräck. Hon rörde sig heller ur fläcken. Jag började prata med henne och när hon vant sig vid ljuset, eller var det min röst, så började hon gny lite gran, oroligt, ömkligt, hjälplöst.

Mitt hjärta svämmande över av ömhet och tacksamhet för att hon levde. Att hon faktiskt stod där i mörkret, om än liten, rädd och jättesmutsig.

Fast jag blev lite ängslig att hon var skadad eftersom hon inte rörde sig men när jag fått tag i henne och vi kommit ut i dagsljuset så gick hon som vanligt. Om än med mycket större tvekan och försiktighet.

Nu är hon duschad och schamponerad, torkad och masserad och har nu somnat i en hammock här vid det varma sköna trygga elementet, alldeles intill sin varma sköna trygga mamma och bara en meter från varma sköna trygga matmor.


Nämnda matmor har emellertid ännu hög puls och klappande hjärta men hon är oerhört, oerhört glad och tacksam för det lilla pyret som ligger hopkurad strax intill... 


onsdag 15 februari 2017

HÄSTGLÄDJE i SOLEN!!!

Solsken.

Dagsmeja.

Tuppar som galer, getter som vandrar runt.

Katter njuter i solen.

Valpen Dagny tittar på hästarna Rocky o Vippe som dansar som tokiga, brallar och springer, rullar sig och skakar sig.

Hunden Mini är inte sen att hänga med att rusa runt

Vederkvickande att se!

Jodå, jag njöt också!!!

Hoppas du njuter av bilderna du också!

Puss o Kram från oss alla!