tisdag 25 september 2018

Vackert men vemodigt...


Igår var det nog Den Stora Tranflyttardagen ty jag tror att hela Smålands, ja det var nog även delar av Östergötlands, tranbestånd som samlades högt, högt i skyn för att resonera lite innan resan söderut vidtogs.

Vackert men vemodigt...




Idag är det en kallkrispig morgon. Vit gräsmatta. Glöd i skogsbrynet. Höjd i himlavalvet.

Vackert men vemodigt...

lördag 22 september 2018

Nattoro och Morgonlugn


Stormen Knud, som inte var så farlig i jämförelse med svunna stormar som Gudrun och Per, börjar bedarra.

Trädens löv, som nu skiftar i rött, ockragult och orange, far omkring, ibland på tvärs i luften. 

Gryningstimmen är förbi och solens bleka strålar träffar då och då träd och grenverk.

Grannens ungdjur, vars päls vuxit till sig och liksom tar sats inför kommande kyla, betar stoiskt av det korta gräset.

Natten har varit sömnfattig och jag har lyssnat till den vinande vinden som vresigt sliter i det halvöppna sovkammarfönstret får fönsterhaken att ideligen slå med metalliska ljud. 

När jag då och då slumrar till väcks jag abrupt av mardrömmar. Första drömmen satt jag i ett stort skepp som plötsligt kantrade och vände sig upp och ned och allt blev svart. Det var så verkligt och jag kände fysiskt rädslan och skräcken i kroppen.

Nästa dröm var fordonet utbytt mot ett flygplan och vi störtade. Det ilade och sög otäckt i magen på ett så verkligt vis som om det faktiskt verkligen hände, jag minns hur jag i drömmen tänkte: "Nu händer det på riktigt, det som jag brukar drömma om" och återigen vaknade jag skräckslagen. Varför drömmer man så här? 



Nu råder emellertid lugnet här i köket. En liten sömnig gråskala famnar kökets interiör. Jag eldar i spisen som sprakar så hemtrevligt och ger en känsla av trygghet. Ljusen flämtar, också de sprider en varm atmosfär.

En liten stickling av Mårbackapelargonen ståtar ensam i den lilla vasen jag fått av min vän och journalistkollega Karin Pilqvist. Intill står morfar Douglas tunga malmljusstake.

Sakta klingar oro och mardrömmar av, löses upp i stearinljuslågor och vedspissprak.

Frid råder.

Carpe Diem.  



torsdag 20 september 2018

Grekland nr 6


Del 6 KLIPPRAS OCH KORTBEDRÄGERIER



Tragiki fredag morgon klockan 05.46

Vår sista morgon här på Caretta Paradise i Tragiki. Väskorna är packade och necessärerna står öppna och väntar endast på de allra sista persedlarna som tandborsten och tandkrämen som vi i all hast kommer knöla ned efter en snabb frukost.

Därefter är det transfer kl 08.40 till Zakynthos flygplats som är väsentligt mindre än Landvetter så vi får hoppas att det blir en lugnare incheckningsprocess idag jämfört med den för en vecka sedan. Kanske är det också mer moment som sker manuellt och med service här. 

Det är ju så här att till och med när man stannar till för att tanka, så kommer en trött kvinna i en solkig och för stor t-shirt hasandes med släpande tofflor och uttråkad frågar om man vill ha full tank!

Idag mår jag inte riktigt bra, är lätt illamående och har ont i halsen och är rosslig ända ned i lungorna. Säkert kombinationen av värme och kall AC samt att man, läs jag, sitter länge i blöta badkläder. Men det är tur att detta inte visat sig tidigare under veckan, idag är en resdag och då kan jag nog stå ut med min rosslande hals.

rolig infotavla va? Haha


Måtte illamåendet klinga av, minns en skräckresa då jag flög hem från Grönland och hade magsjuka och var tvungen att spy i påse bland folket. Minns en annan skräckresa med tåg upp till Madrid från Cordoba där jag varit och föreläst om svensk landsbygdsutveckling och fick magsjuka på natten efteråt. Då, på tåget, hann jag inte få fatt på någon påse utan fick i all hast fram den plastficka där jag förvarade mina handlingar och fick spy i den. Hua. 

Kommer också ihåg att jag började må illa då jag flög till Beijing i Kina och flög över Kazakstan, Uzbekistan och, vad det kändes som, alla -stan som finns och väl framkommen till hotellet tvangs tacka nej till välkomstlunchen på typ 78:e våningen för att istället lägga mig på rummet.



Om du tittar noga bakom vinkande Göran, så syns piratskeppet stäva fram


Gårdagen tillbringade vi till stor del på stranden. Vågorna var ganska höga så man fick hålla sig en bit upp, annars tog vågorna med sig både solhatt och badtofflor ut tillbaka uti det böljande blå. Jag börjar så smått lära mig hur man äntrar en solstol med någorlunda värdighet...

Efter ett par timmar gick vi upp till tavernan vid vars fot vi hyr våra solstolar. 



Kvinnan som serverade oss förra gången hälsade glatt och igenkännande på oss och sa att hon saknat oss ett par dagar. Vi berättade då att vi utforskat ön både med bil och båt och hon nickade inkännande och sa att det hade vi gjort rätt i. Så berättade hon att ”de flesta kommer hit och tar sina solstolar i besittning och sitter sedan där på samma stol på samma plats hela veckan och sen säger de att de har varit på Zakynthos – men de har ju inte sett nånting av ön, bara en och samma plats på en strand.”



Hon är så rar! Servitrisen vars namn jag redan glömt. Liten och nätt, mycket mörkt hår och kolsvarta plockade ögonbryn. Jämna fina regelbundna drag och mycket vackra ögon, brungröna med vackra ögonfransar och smilgropar i kinderna. Ovanför hennes leende mun syns mörka partier som indikerade att hon har stark hårväxt även här och måste raka sig för att hålla den ovälkomna mustaschen stången. Av någon anledning fattade hon liksom tycke för oss och kom till och med och satte sig bredvid mig ett par gånger. Hon gav oss den bästa service man kan önska sig. Det var så mysigt där på tavernan att jag gnuggade händerna av förtjusning.



Plötsligt kom hon-vars-namn-jag-redan-glömt fram till oss och sa: 

”Har ni hört, det har skett ett klippras i Smugglers wreck! Det orsakade en stor våg och båtar slog runt och flera personer är saknade. Sökhundar är på väg dit”.

Det kändes så himla overkligt! För bara två dagar sedan låg jag där och flöt i de enorma vågorna i över en timme! Tänk om… Usch…. Nä….

Hon-vars-namn-jag-redan-glömt kom sedan till oss flera gånger så fort hon hade mer uppgifter och fler nyheter om det som hänt. Det visade sig att brodern till han som äger tavernan vi var på, var kapten på den båt som vält och där man fortfarande saknade personer. Det rådde stor förstämning på tavernan och vi var också skakade.

Man tror att det var tisdagens jordbävning som kan ha orsakat klippraset i Smugglers wreck. Nu visade det sig dessbättre att ingen längre är saknad, sju är skadade varav en mycket allvarligt enligt rapporteringarna.

Vi åt lunch på tavernan, varsin rätt som servitrisen rekommenderade oss. Jag åt kyckling - förstås. Göran drack Mythos - förstås. 




När vi satt där på tavernan fick jag plötsligt ett sms från Länsförsäkringar Bank som berättade att mitt bankkort blivit spärrat då det varit utsatt för bedrägeri! Va? Jag har knappt använt det här nere, bara på ett par ställen – men det räckte tydligen. Hm. Men tacksam ändå att banken är så uppmärksammad på bedrägeriförsök och ingriper snabbt innan skadan är skedd.

Just nu råder här ett sällsamt rosa ljus över mig och balkongen orsakad av den snart uppstigande solen. Jag säger snart tack och farväl till detta äventyr men känner mig inte särskilt vemodig faktiskt. En vecka känns tillräckligt på något vis och nu längtar jag bara hem! 



Det har varit en sådan händelserik vecka, både i verkliga livet men även inombords. Jag har känt mig så avslappnad och lugn, nästan lite lojt lättjefull på ett vis jag inte man påminna mig att jag tidigare känt på många år.

Gjort saker jag aldrig trott mig om, som att hoppa från övre däck och ligga och flyta i jättevågor. Visa mig i baddräkt inför andra människor, ligga på en solstol i baddräkt bland andra, bada i en pool bland andra. 



Släntra omkring i en ärmlös klänning bland andra utan att bry mig om hur jag ser ut, inget smink, inga smycken, inget fixande med kläder och hår utan bara ta närmsta plagg och gå ut. Ingen som vet vem man är, ingen som frågar vad jag gör nu, om jag snart kommer ut med en ny bok eller om jag har ”ett riktigt jobb” nu. 

Vilken underbart befriande känsla – detta behövde jag verkligen erfara. 

Ocn nu börjar hemfärden!

Ps. Nu har vi checkat in, tagit oss genom säkerhetskontrollen (som gick bra idag) och har satt oss ned i lugn och ro. Så skönt.

Intill mig sitter en äldre man med telefonen i högtalarläge och pratar med sin vårdcentral hemma. Han sitter helt obekymrat och oblygt och har en intimt redogörande diskussion om sin prostata, om hur många gånger om natten han måste gå upp och kissa, att avföringen är fast och fin, hur kissandet fungerar om dagen och om smärtan i penis och pung när han går emot något… Öh??? 

”Det finns folk till allt”, som Göran brukar säga när han ser något apart.

Vi är tacksamma att vi nu kommit så här långt i processen och ”bara” har flygbussen och flygresan hem. Denna gång kan vi ju sitta här och lugna oss litet innan avfärd, till skillnad från hur vi hade det på Landvetter. Men så var här också en helt annan service, riktiga människor av kött och blod (tack Airtours gulliga reseledare för all hjälp) som talade om för oss förvirrade lantisar var vi skulle checka in och där var det folk som tog emot vårt bagage, märkte upp det och som gav oss boardingkorten.

Till vår glädje mötte vi festartjejerna Titti & Marie som underhöll oss på flyget ned, på flygplatsen. De såg så pigga och glada ut och var så nöjda med sin semester. De hade redan bokat in nästa resa! I maj månad flyger dessa härliga glada spralliga töser på nya äventyr. 

Och jodå, det blev en Pure Poison till slut för tant!!!
Nu längtar jag hem till Kärr, till att kunna dricka av vårt goda - och numera efter brunnsgrävningen i somras - rikliga vattenbestånd av klart gott underbart vatten. Här kan man inte dricka vatten ur kranen utan måste leva på ”köpevatten”. En annan sak men inte får göra här är att spola ned papper i toaletten utan det står en liten behållare intill där toapappret ska slängas. Kul jobb att gå runt och tömma dessa om dagarna när gästerna är ute och förlustar sig…

Nej, nu börjar det bli rörigt och tjockt med folk här så nu ska jag stoppa ned min dator. Tack för att du, genom att läsa mina skildringar, inspirerat mig att skriva. Det har varit så roligt att försöka berätta om våra äventyr.

Snipp Snapp Snut – och nu är sagan slut…



Grekland nr 5


GETSTIGAR OCH "DIRTY ROADS"



Åter dags för min egen högst privata lilla hedersstund då jag unnar mig en stunds skrivande som är så befrämjande för sinnet. Jag skriver helt oförberett och oplanerat och när jag då och då får en respons läser jag, nästan häpen, texten jag skrev på morgonen med helt andra ögon och förvånas ibland så till den milda grad att jag tänker: Har jag skrivit detta? Haha. Så är det när man är i flödet.

Denna morgon har för mig nya inslag av ljud. Nämligen tuppar som gal, om än lite avlägset men helt tillräckligt för att det når mina öron (nu utan sand) här på balkongen. Det, tupparnas galanden, får mig att tänka på Kärr och ett litet sting av dåligt samvete för att jag lämnat djuren vind för våg i så många dagar. Fast jag har faktiskt inte lämnat dem vind för våg. Hundarna bor hos Lowisa, Jocke och barnen och både Farmor och Ludwig och Johanna är hemma på gården och ser om djuren morgon och kväll. 

Jag funderar på om tupparnas galande ändå inte funnits som inslag tidigare, bara det att jag inte noterat det eftersom jag alltid, hela dagarna, året om, hör mina egna tuppar som gal?



Idag randas torsdagen här på Zakynthos östkust, än har inte solen aviserat sin ankomst och nattens lugn lägrar ännu hotellanläggningen Caretta Paradise. Alla solsängar, bord och parasoll står i perfekta rader utmed de många poolerna. Varje kväll kommer ett par män och ställer allt i ordning efter dagens bad. En man går slumpmässigt bland poolerna och tar vattenprover i en liten behållare – oklart varför. Kollar kanske bakteriemängden, klormängden eller kanske mäter hur många ungar som kissat i vattnet.

Efter gårdagens bilfärder kan vi nu konstatera att vi i stort sett har åkte hela ön runt. Delvis med båt och delvis med bil. Men att lita på Googlemaps väghänvisningar hade sina sidor…

Vi har ju köpt en karta, om än inte tillräckligt uppdaterad (blev vi varse!) och inte tillräckligt detaljerad, vilket vi också med all tydlighet blev varse, så efter någons timme irrfärder hit och dit plockade jag fram mobilen som ganska snart visade oss var vi befann oss. Jag skrev in en ort på andra sidan bergskedjan och den började omedelbart tala om för oss hur vi skulle köra.



På kartan fanns förklaringar till de röda, vita och gula vägmarkeringarna och de vita vägarna förklarades som ”Dirty road”. Haha. 

Även den reseledare vi talade med sa varnande till oss;

”Don’t go on the dirty roads! No no!”

Detta var emellertid Googgle maps helt ovetande om. Det fick vi minsann uppleva! Det var inte bara en gång vi tvingades vända – vilket i sig var ett mycket stort spänningsmoment – då den mycket lilla och illa medfarna grusvägen blev så liten, utrunnen och smal att endast en get kunde ta sig fram där. Brant som attan var det också och stundtals var jag faktiskt rädd ty det stupade rakt ned alldeles intill. Men äventyr var det, inte tu tal om annat. Och vyerna oslagbara. Fantastiska.

här är bergskedjan vi ska ta oss över...

detta är det som på kartan utmålas som "Dirty roads"





Ett möte med en annan bil var inte att tänka på...

Black Cave lååååångt upp i bergen

Vy från Black Cave

Öh....hur ska vi kunna fortsätta, halvmeter djupa urrinningar i vägen

Man ville INTE  köra  i diket på en Dirty road...... Gulp!


Vi for genom små gamla byar med murade hus, en del övergivna och skräpiga medan andra såg välmående ut. Män och kvinnor plockade vindruvor på odlingarna och en man stod och penslade på något på sina olivträd. 

Vi for genom eldhärjade trakter där nakna svedda stammar stod kvar som påminnelser om eldens framfart.






Limnionas Beach på Zakynthos bergiga västkust

Cypresser växte vilt överallt och stod som stoiska monument i naturen









Här och var såg man nyanlagda olivlundar vilket på något vis kändes förtröstansfullt, som ett bevis för tillit och framtidstro. I nästa stund såg man så gamla olivträd med gamla knotiga stammar och vridna rotben, enorma i omfång. Här och var såg man att nederdelen av stammarna var vitkalkade, också det kändes som en indikation på omsorg om såväl träd som skörd.

Det som är mest slående beträffande arkitektur och byggnader är den stora mängd byggnader som står halvfärdiga. Stora betongskal. Sorgliga reliker om stora planer och höga ambitioner men så stannade allt av.

Antar att det var i Greklands stora ekonomiska kris som alla dessa hus och hotellanläggningar avstannade och bara övergavs. Ser så vemodigt ut att se alla dessa. 

Lika vemodigt som att se de på landsbygden övergivna mycket illa medfarna husen. Stängda fönsterluckor och söndervittrande murar.






Djuren man ser, gör en heller inte glad. I en sönderbränd ”trädgård” stod tre tjurar tjudrade med korta kedjor intill varsitt träd. Intet fanns att äta. 

Här och var sprang några höns och tuppar medan en get förskräckt sprang bort från vår fyrhjulsdrivna skumpande lilla Jeep så långt som getens kedja tillät. 

En ljus mjölkko stod bunden i en sluttning med hyfsat stort juver vilket säkert var den familjens lycka. På en sönderbränd plätt mellan två hus stod ett vackert mörkbrunt halvblodssto kedjad. Hon såg emellertid välnärd ut, men ändå, man är inte van att se tjudrade hästar och kor.

Vi stannade på en taverna som låg långt upp i bergen som därmed hade en fascinerande utsikt där man satt. Maten var inget särskilt (där heller) men servicen god och vyer som heter duga. Det visade sig vara en taverna som låg längs ett mycket känt turiststråk så därför var väl maten ordinär och turistanpassad. 









Jag får nog lov att säga att vi nog inte en enda gång ätit riktigt klassiskt grekisk mat men det är väl smällar man får ta. Vi bor ju all-inclusive så det känns nästan lite dumt att ränna ut i byn och köpa mat. Här är maten tillrättalagd för att passa barnfamiljerna och man är försiktig med kryddor och smaker, inte ens restaurangens tzatziki smakar tzatziki. 

Men nu ska jag inte klaga. Vi har haft så många roliga och härliga upplevelser så det överbygger nackdelarna med råge.



Jeepen var skumpig, liten och trång och Göran, som glatt rattade den med stort adrenalinpåslag ”on the dirty roads” fick ont i höften på grund av att han fick sitta så ihopkrupen, så vi åkte hem vid tretiden redan, steg lättade ur bilen och sträckte på leder och lemmar. 

Därefter tog vi ett dopp i poolen och satt en stund i varsin stol, men det är inte så bekvämt att sitta där bland alla människor och lekande plaskande barn så vi traskade upp till vår egen lilla balkong som ligger i skugga på eftermiddagen.

Idag väntar oss vår sista dag som vi planerat tillbringa på stranden och – faktiskt – att äta lunch på någon taverna vid stranden. Vi hoppas att det blir en skön och vilsam, gärna stillsam, sista dag...

Kram om dig!
Mickan o Göran