fredag 16 september 2016

Ut o Njut - Skjut Salut!


Mörkret utanför sovkammarens vidöppna fönster är kompakt. Tätt. Omslutande. Loja sensomriga vindar skapar ett vagt rassel o prassel i lövängens mönne asplövkronor.

Vovven Mini ligger intill mig på kudden. Blenda vid knäna och vid mina fötter ligger Alfons. Själv ligger jag alldeles stilla inunder vidöppna fönster. Tid för tankar. Tid att reflektera. Tid att ta in ljud, dofter o skeenden.

Funderar lite på var månen håller hus? Har är full och galen nu, det vet jag ju ty igår kväll satt jag ute i helt ofattbart ljum septemberkväll. Satt där närmast andäktigt i mörkret och begrundade och beundrade honom. Mångubben. Han glodde tillbaka på mig. Tyckte sig se en like mellan mitt anlete och månens runda klot måntro?

Kommer plötsligt att tänka på vykortet jag fick igår i min låda. Så underbara rader från en underbar, helt helt bedårande gammal dam.

Jag har bara träffat henne en enda gång, precis för ett år sedan då jag var och föreläste i hennes trakter.

Men hon är en dam man minns. Alltid minns. Och alltid, alltid ler jag och genomfars av en värme när jag tänker på underbara Britta. Och nu ler jag igen när jag tänker på vykortet jag fick igår.

Bara titulerandet gör mig glad ju! ”Författaren Glädjespridaren mm. mm. Mickan… ” Du fattar va? Klart man blir glad när man ser den titeln. För att inte tala om texten, hon är så unik i sitt sätt att vara, att prata, att skriva. Härliga kvinna!

Opps, nu är mörkret utanför inte lika kompakt längre utan börjar gå över i något mer gråkornigt som skvallrar om att en ny dag är i antågande. Nu kan jag inte hålla mig längre utan måste upp och möta den. Den nya dagen. Fredagen den 16 september uti denna ofattbart ljumna månad.

Låt oss göra den här dagen minnesvärd och innehållsrik – den kommer aldrig igen…

Ut o Njut - skjut Salut!

Sensommarpuss!

torsdag 15 september 2016

Fragilitetens utsatthet



Vad har hänt vår lilla vän, påfågelsfjärilen? Vad har den varit utför? Hur och varför är dess vackra men fragila vingar så sargade, så söndrade? Det kommer vi aldrig att få veta ty den hemligheten kommer den själv ta med sig till en annan dimension, bortom det liv vi lever här.

Jag känner ett slags symbios med den tilltufsade fjärilen. Det gör vi nog allesammans efter att ha vandrat ett tag på livets stig. Ty det är ofrånkomligt längs livets resa att ibland bli riven av vassa törnen, stiga ned i förrädiska våtmarker, gå vilse i tät ungskog som med skira och nyutslagna lövverk. förföriskt lockat in oss, bort från vägen vi hade tänkt gå.

Det är ofrånkomligt att bli tilltufsad av tillkortakommanden, motgångar, svek, sorger och förluster. Av felaktiga beslut och dumdristiga skeenden.

Men - så läker vi och bygger vi upp oss snart igen när vi kommer ut från vandringsstunder i livets skuggsida och åter får vistas i solbelysta gläntor. När vi får uppleva kärlek och gemenskap. Trygghet.

Då kan vi slappna av i visshet att vi är rätt. Gör rätt. Får vara givmilda med gåvor av känslor. Får ta emot gåvor av känslor.

Då kan vi stärka oss. Bygga upp vår skadade fragilitet. Våra tilltufsade vingar. Läkas. Utifrån och in. Inifrån och ut.

En dag kommer emellertid nya vindar igen. Förändringens vindar är sällan i stiltje. Och så långt är det väl i någon mening rätt och riktigt. Men vad är det de för med sig?

Oftast både av godo och ondo. Av glädje och sorg. Av hälsa och sjukdom. Av liv och död. Av harmoni och disharmoni.

Jag känner av dessa vindar nu. Befinner mitt i dess vinddrag och kan, om jag vinnlägger mig riktigt, höra de vinande ljuden som uppstår mellan gårdens bodar och fähus när nordan ligger på.

Så mycket roligt, stort, glädjefullt och vackert har hänt mig på sistone. Som gör mig varm, glad, tacksam och lycklig.

Och så mycket tråkigt som genast följer i glädjens kölvatten. Som gör mig kall, ledsen, orolig och olycklig.

Sjukdomsbesked hos närstående, visserligen den äldre generationen men ack så bedrövliga besked. 

Och igår fick en annan vän, blott 41 år och som stormande lycklig gifte sig i somras, ge upp kampen mot samma sjukdom och lämna detta jordeliv.

Det är inte alltid lätt att hålla balansen i livet. Att gå någorlunda upprätt mellan skugga och sol, skurar och uppehåll, värme och kyla, stormar och stiltje.

Inte konstigt att vi blir en aning tilltufsade. Liksom vår vän här, den sargade påfågelsfjärilen vars vingar söndrats av livet och tillvaron den levt.

Men när jag betraktat fjärilen en stund, sett dess iver med vibrerande antenner och arbetande sugsnabel ovan de rundande kullarna på rudbeckiornas mitt, ja då inser jag att den lever och jobbar på med samma intensitet och frenesi som de kringgärdande fjärilarna på blommorna runt omkring. De vars vingar ännu är hela.  

Detta får mig att le en smula. Och jag inser att det är nog lika för oss som för fjärilarna, vi fungerar lika bra, ja, rent av kanske ännu bättre, fast man är kantstött, tilltufsad och på olika sätt märkt av livets gjorda erfarenheter.

Jag rätar på mig, tittar en stund till på fjärilarna och känner mig med ens bättre till mods. Så önskar fjärilarna en riktigt fin septemberdag med fjärilsvänlig värme och hanterbara vindar – vare sig det är förändringarnas vindar eller ”bara” mjuka septembervindar – och så går jag därifrån, redo att möta min dag. En helt ny dag.

Så nu önskar jag även dig en fin septemberdag med fjärilsvänlig värme och hanterbara vindar. Vi ses och hörs!
'
Kram,

Mickan