För det mesta går det bra. Nästan jämt faktiskt. Men så
händer det någon gång då och då. Vad, undrar du?
Jo, att jag glömmer stålsätta mig. Förbereda mig. Få mitt
förnuftiga jag att förbereda mitt känslosamma jag. Så att jag är beredd liksom.
Beredd att när jag öppnar stalldörren möts jag inte av ett
stort tungt och alldeles bedårande hästhuvud som lågt gnäggar mig välkommen och
vars mule väntar på att få bli kysst efter att jag utropat ”morron-pollon” såsom
traditionen påbjudit i ett kvarts sekel.
Till morgonritualen hörde sedan att de stora märrarna vände
sig om och hängde ut med sina tunga huvuden ut i stallgången med full
uppmärksamhet på mig och mina förehavanden. Med vidgade iakttagande ögon,
spetsade öron, höjda huvuden följde de mina rörelser. Såg när jag gick gången
fram och sa ”morron-pollon” till de olika djuren i boxarna fram till katthuset
där hungriga katter väntar på sin matmor och den obligatoriska morgonsmekningen
till var och en.
Märrarna väntar på det magiska ljudet. Det kommer när jag
med ett dov, lite metallisk klang öppnar de gamla rejäla soptunnorna som jag
målat i engelskt rött med vit dekor. Det ljudet signalerar MAT.
Aldrig är de så
vackra som då, stona! De tittar intensivt på mig och jag tittar leende tillbaka
på dem och genomfars av sådan ömhet för de outsägligt vackra hästarna och att
dessa fantastiskt fina djur faktiskt bor här hos mej! Sådan lycka. Sådan ynnest.
Detta är förstås borta nu. De är döda. Båda två. Borta.
Tomma gapar boxarna. Rensopade på sitt spån. De stora grimmorna är borta från
stolparna. Inga outsägligt vackra ögon följer mina rörelser.
Det är detta jag glömmer ibland. Glömmer att stålsätta mig.
Förbereda mig. Få mitt förnuftiga jag att förbereda mitt känslosamma jag. Så
att jag är beredd liksom.
Beredd att när jag öppnar stalldörren möts jag inte av ett
stort tungt och alldeles bedårande hästhuvud som lågt gnäggar mig välkommen och
vars mule väntar på att få bli kysst efter att jag utropat ”morron-pollon” såsom
traditionen påbjudit i ett kvarts sekel.
När det händer, när jag är obetänksam och aningslös och glad
öppnar stalldörren och i samma sekund slås av den fasansfulla insikten att där
är tomt, att de är döda, då känns det som ett kraftigt slag i magen och jag kan
inte värja mig mot sorgen. Saknaden.
För det mesta går det bra. Nästan jämt faktiskt. Men så
händer det någon gång då och då. Idag var en sådan dag…