Mörkret lägrar gården - o mig...

 

Fredagen har gått mot natt och dagen har alldeles obevekligt tvingats ta farväl av dagsljuset. Nu är det mörker som råder i många långa timmar ytterligare. Nattens svärta har redan krupit sig nära, trängt in i minsta vrå, vagnslider, selkammare och runt husknutarna på gårdens bodar, in i håligheterna i gårdens stengärdesgårdar, famnat ladugård, hus och hem i sitt nattsvarta mörker. 

Nävelsjö socken, ja, hela nejden med sina ljuspudrade stammar och grenverk, trädor, buskar och skogens gläntor, dungar och stigar, är så vackert vita av nyfallen snö. I dagens ljus gnistrade och glimmade naturens många kurvor och konturer vackert, nästan förföriskt, och liksom ropade till mig; ”kom ut, kom ut!”

Men jag vågar inte gå ut. Är så otroligt rädd och väldigt osäker på min kropps motorik, på min balans och min egen fysiska och psykiska förmåga att parera hastiga rörelser – såsom då man kanske halkar till och tappar balansen. Jag ramlar så lätt, så lätt, alldeles för lätt. Jag är ständigt rädd. Ständigt spänd. Ständigt orolig. Ständigt ledsen.

Men nu försöker jag skjuta undan de mest negativa tankarna och känslorna. Sov ända till klockan 13 idag, vilket aldrig har hänt någonsin tidigare i mitt liv. Har sedan ägnat mig åt husets växter, blomster och jularrangemang. Plockat bort en del av det mer juliga pyntet och ersatt med mer vårligt. Eldar massa stearinljus och eldar i min vedspis. Försöker bli varm även inuti. För jag är inte bara trasig i kroppen utan även inuti. I själ, hjärta, tankar och känslor.

Det är ganska jobbigt. Både psyke och kropp är sköra av det trauma jag hamnat i. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, smärta och dessemellan lite lugnare stunder.

Här kommer en nyss tagen ögonblicksbild från vårt gamla lantkök där det eldas flitigt i den gamla gjutjärnsspisen och massa ljus därikring.

Jag, Husfar och djuren önskar en fin afton!

Om jag bara...

Jag står med huvudet framskjutet mellan de stora adventsljusstakarna och det stora och höga julgruppen som är en av de tiotal blomsterarrangemang som Husfar och jag gjorde under decembermånaden. Nåja, jag pekade mest och komponerade medan Husfar stod för det jordnära, dvs själva planterandet, det var också han som drog till skogs och plockade grönmossa. 

På det lindblomsgröna fatet på fot ligger ärtskidor från sommarens luktärtor och ger såväl längtan som förhoppning om en kommande sommar med nya färgglada och väldoftande luktärtor. På andra sidan ligger tre katter i keramik i olika poser, en trio som jag fick av en granne efter att jag vigt henne och hennes man i en vacker miljö i en sommarhage i augustiskrud. Hon har gjort dem själv, konstnär som hon är. 

På hyllan ovanför står massor av filmer, VHS och DVD från det att våra barn var små. Kanske vill de ha dem en dag? Hursomhelst, i det varma ljusskenet från ljusstakarna står jag och glor stint ut genom fönstret och följer de vintriga förehavandena som pågår ute i trädgården och ute på Stuvegärdet. Där leker barn, barnbarn i snön med skratt och bus. Snön yr runt bobens skidor. Det är en härlig syn. Vackert. Viktigt. Vintrigt. 

Men medan jag står där i det adventpyntade fönster och tittar på lekarna ute på åkern, blir jag så medveten om mina tudelade tudelade känslor av det jag ser och upplever där ute på åkern.

Halva hjärtat har liksom ett litet tomtebloss som gnistrar av glädje och sinnesrörelse över det jag bevittnar. Lyckan och tacksamheten att ha en familj med friska glada människor som ser och tar för sig av Livets Goda. Att de tar sig tid att komma hit hem till gården och leka i den vinter som äntligen nått oss.

En besynnerlig tanke far genom mig då jag tänker på att den här skaran av människor till stor del finns därför att jag finns. Därför att Husfar finns. Därför att Husfar och jag fann varandra och fick livets största gåvor i ett flickebarn och ett gossebarn. Och att dessa barn är gott och väl vuxna och båda har funnit kärleken och i sin tur fått tilldelats förmånen av att fägnas av livets största gåvor – barn.

Plötsligt slår det mig återigen att det, sedan Lillafarmors bortgång för några veckor sedan, är jag som är klanens Äldstemor – något jag känner tvehågsenhet till och tvivel inför. Kommer jag verkligen klara att vara en någorlunda vettig och omtänksam äldstemor till alla i familjen? Jag har så många fel och brister och vet att jag är otillräcklig på många plan. 

Jag gör val i livet som kanske inte är de klokaste och jag far ibland iväg i tvåhundra knyck, jobbar alldeles för mycket, tar på mig massa ansvar och uppdrag, lyssnar inte på varken på vad min familj säger eller på vad min egen kropp varningssignaler. Och så kraschar jag, det har hänt mer än en gång.

Men jag vet också att jag bär på mycket kärlek och omsorg inom mig som jag mer än gärna vill famna de mina med. Om jag bara räcker till. Om jag bara blir frisk. Om jag bara får leva kvar. Om jag bara inte ger upp. Om jag bara kan höja blicken och lämna mörkret, rädslan, smärtan och oron. Om jag bara får fortsätta älska – och älskas…  

Men på det hela är det ändå en lycklig Äldstemor som står i det adventspyntade fönstret och låter tårar av ömsom glädje, ömsom vemod rulla nedför kinderna för att efter käkens rundning landa och absorberas av nackkragens vaddering…

Ensam är inte stark...

Hej alla vänner som kontaktat mig, pm, sms, kort och samtal där ni uttrycker att ni är oroliga över min tystnad på sociala medier. Men varken orken eller viljan att engagera sig vill infinna sig. Jag vilar mycket, är så rädd att ramla, speciellt när jag är ensam hemma.

För ramlat har jag. Igen. Härom natten ramlade jag ur sängen! Jag har oroliga nätter och oroliga drömmar så jag rör mig ganska mycket i sängen har jag förstått. Det ser jag på bäddmadrassen som på morgonen kan ha glidit iväg så mycket som drygt trettio (!) centimeter från sängens mitt ut på kanten vid mitt nattduksbord.

Har inte tänkt så mycket på vilken fara det egentligen kunde innebära men det blev jag varse häromnatten när jag handlöst föll ur sängen och slog i golvet med full kraft. Landade mest på min vänstra sida för där är jag helt blåslagen, vaden, båda knäna fast värst på vänster, bäckenet, armen och axeln och så ett knytnävsstort blåmärke på min vänstra kind som troligtvis uppstod då jag slog i nattduksbordet.

Chockad, omtöcknad, totalt förvirrad skrek jag bara rakt ut, i smärta och chock. Kände mig helt oförmögen att ta mig upp, insnodd i täcket och helt förvirrad över vad som hade hänt. Fick nog lite panik ärligt talat och en ovälkommen slash-back till det förfärliga fallet i trappen som nära nog ändade mitt liv. Hann också tänka på Lillafarmor som just råkade ut för det, att ramla ur sängen och var oförmögen att ta sig upp och nådde inte sitt larm. Först på förmiddagen upptäcktes hon och ambulans tillkallades. Sedan kom hon aldrig mera hem igen…

Husfar var snabbt vid min sida och hjälpte mig upp från golvet, ledde mig fram till en stol där han satte mig, gav mig lite vatten att dricka medan han ordnade med sängen. Rättade till madrassen som mycket riktigt låg alldeles för långt ut över kanten.

Jag grät så jag hulkade och sa att jag inte vågade lägga mig igen. Sa att jag vill ligga direkt på golvet. Men Husfar lugnade mig och visste på råd. Hämtade garderobens samtliga kuddar, täcken och filtar och la på golvet intill min säng och flyttade sängbordet minst en meter bort. Sedan praktiskt taget bäddade han ner mig, sa att jag skulle ligga alldeles, alldeles intill honom.

-          Du kan hålla mig om magen precis som du gör när vi kör fyrhjuling…

Jag log genom tårarna och tänkte att det måste ju ordna sig det här med. Nångång. Men det har satt ned mig både fysiskt och psykiskt. Jag har väldigt ont i kroppen och jag känner mig gammal, sjuk och otillräcklig som inte klarar mig själv. Inte klarar av något på egen hand. Jag låser in mig om dagarna och är allmänt introvert och ofta väldigt ledsen. Det känns so att jag hela tiden tappar så mycket. Tappar muskler, tappar kondition, tappar självförtroende, tappar framtidstro. Men det kunde varit värre, får jag hela tiden säga till mig själv, det kunde varit värre.

Och jag vantrivs ju inte här i mitt kök, jag eldar i min spis och eldar mina ljus, pratar med mina djur, sitter och tittar ut på den vitpudrade gården och tittar på småfåglar och hackspettar som äter av godsakerna som bjuds dem. Klarar tyvärr inte av att kolla på teve eller läsa böcker, men att någon gång då och då sätta ord på mina känslor och tankar fungerar fortfarande. Rent av hjälper till i läkningen, känns det nästan som.

Jaha, mina vänner. Detta var min krönika i det här nya decenniet vi växlade över till häromdagen. Visst var det ett riktigt piggt, glatt, livgivande, färgsprakande och glädjestrålande inlägg! Inte det? Nä, du har så rätt. Men det är alla fall en uppriktig Mickankrönika om livets och tillvarons olika sidor, just denna gång nog skildrat ur perspektivet av en litet grådisig skuggsida…

ÖNSKAR ER ALLA ETT BÄTTRE 2021!!!

Va rädda om er och ta hand om er själva - och varandra! 

Kramar från mig och djuren