Trötta

Gomorrhår!

Idag blir det en kort liten hälsning från oss - ty idag är vi sjusovare.

Både tant o valpar.

Snark.....

Gråvit morgon

Gårdagen var rosa. Men det var inte dagens morgonstund. Den var mest gråkornig för att under morgonpromenadens gång övergå i mjölkvitt. 

Blenda, Mini och valparna Dagny och Dylan var med och från kattkvoten medverkade Esaias Tegnér, Grålle, Fin-Dos och HC Andersén. På hemvägen anslöt både Randis, Miss Mi och Rufsan. Alla sprang kors och tvärs och hit och dit över gärdet, med både små och stora hundar efter sig, och en o annan katt for upp i träden. Allt såg så roligt ut att jag föll i skratt. 

Alla djur har fått sitt, mat, dryck, klapp och kyss, så det återstår bara lite tantvård. Det är emellertid inte så kilahånket med det, jag tar lite överblivet kaffe från förstafrukosten och kokar mig ett par ägg på en varm vedspis som inte bara skänker värme till min lekamen utan även inuti. Något som behövs efter alla dessa obehagliga och onödigt detaljerade drömmar som lika fräckt som oinbjudet kommer till mig om nätterna.

Det är torsdagen den 29 december idag. Snart är decembermånaden slut. Snart är 2016 slut. Väcker många tankar och känslor. Summerande sådana. Men även planerande sådana. Fast för vart år som går blir planerna för framtiden mer modesta och man är glad för varje dag man får vakna och sätter ett stort värde bara i en sådan ynnest.

Nu önskar jag oss en fortsatt fin, verkningsfull och värdig dag där harmoni och mildhet går hand i hand med oss under vandringen genom dagen. 

RÄTT ELLER FEL???

Men, men men!!??!!??

Får man ens göra så här???

Under senhösten hade jag nöjet att flera gånger få indikationer från många av er att ni röstat på Mickans Bak & Glädje i Akademibokhandelns tävling "Läsarnas val".

Jag har varit stolt och rörd över alla era röster och har i hemlighet, närt ett litet, litet, litet hopp om att kanske i alla fall få boken omnämnd i ett sådant här, för mig, viktigt och åtråvärt sammanhang.

När jag nu sökte efter resultatet så finner jag det här! Har klentroget blinkat och stirrat men det står verkligen så här:

"Vi har besviket konstaterat att det var färre röstande än vi hade hoppats och räknat med. Det har till och med varit så få röster att det inte går att utse någon vinnare"... 

Öh? Okej?

Vadå, inte går att utse någon vinnare?

Det spelar väl ingen roll om det är tiotusen, tusen eller hundra eller tio röster men det måste väl ändå NÅGON stackars bok som fått flest röster - om än få???

Kan man verkligen bara ställa in tävlingen så här i efterhand för att man är besviken på antalet röster?
Får det verkligen gå till så här i ett utlyst röstningsförfarande - vare sig det är böcker, upplevelser, bilar, maskiner eller vad tusen det vara månde?

Vad tror och tycker du???
undrar
en frustrerad, förvirrad och lite nedslagen själ...

Rosa början - rosa slut...

Dagen började i rosa. Och nu slutar den i rosa.

Då menar jag inte i sinnet som vore jag svävande på några rosa moln, för så är det inte, inte alls faktiskt. Nej, jag menar ljuset utomhus. Skenet. Himmelen. Horisonten.

Det förvånande med morgondagens rosa sken var att det inte var i öster i samband med solens antågande vilket ju gärna låter sig ske med rosa, röda och orange himmelsspel. Nej, det rosa skenet befann sig i väster. Ovan horisonten och sträckte sig en bra bit upp på himlavalvet.

Jag var ute på gärdet med hundarna. Hörde två skott i fjärran, nordost ifrån. Efter en stund hördes ånyo två skott.

Marken var kysst av kylan. Mina fötter lämnade abrupta avtryck i form av bryskt avtrampat frostnupet gräs. Valparna var till synes obekymrade av kylan och kalla trampdynor. Jag vände och började gå hemåt igen. Snart sprang de runt benen igen. Glada och ystra med bedårande nyfikna blickar och viftande svansar.

Fyllde på mat till småfåglarna. Log lite med tanke på synen på näthinnan av de sju domherrar som satt uppe i den hamlade asken och liksom blängde in på mig genom fönstret. Nu gick jag dem till mötes och fyllde på, trots att det inte var tomt, men de är bortskämda och vill ha fullproppade automater vilket gör att de kan sitta och äta på många olika ”våningar” längs den stora nätade tuben.

Fick plötsligt ett mms, det var Bror Tvilling som sände mig ett foto från sin morgonpromenad, jag såg genast var han var och insåg budskapet. Flinade och skickade ett hjärta som svar, gick in och satte på kaffet och började duka fram lite andrefrukost till oss.

Han hade hört skotten likaledes, precis som jag. Lustigt, där befann vi oss båda, tvillingarna Thor, helt ovetande om varandra, på olika platser och olika marker men upplevde samma sak och ljud i samma ögonblick. Intressant och mäktigt på samma gång.

Ett pratsamt fika hade vi idag, ett fika som titt som tätt avbröts av busiga ihärdiga valpar som gnager på saker som de inte ska gnaga på eller tar sig för andra initiativ och störningsmoment som tarvar en matmors uppmärksamhet.

Dagen som följde har bjudit på mycket välkommet och välbehövligt ljus. Solljus. Jag har försökt lapa en del medan vi varit ute, jag och djuren. Känns gott för själen. Och sinnena.

Men nu går dagen mot sitt slut och ljuset flyr bort över horisonten i ett magiskt ljus som målar himlavalvet rosa... 

En spännande värld!

Valparna Dagny och Dylan utforskar livet allt mer vidlyftigt!

Tillryggalägger sig allt större områden, utforskar nya skogar, nya områden.

Möter nya djur och nya miljöer.

Hälsar på grisar. Getter. Hästar. Tuppar. Katter.

Luktar. Smakar. Ryggar. Går framåt igen. Tvekar. Leker. Undersöker.

Fick vara vid katthuset medan jag gjorde lagårn, är lite rädd för getterna. Ja, jag alltså, rädd att de ska stånga till valparna.

Bjuder här på lite glimtar från både inifrån och utanför lagårn. Från skogen och från trädgården.

Alla glimtar under en bedårande sol och blå himmel. Ett underbart väder! Vi var ute över en timme och utforskade världen. Tasspatrullen och jag.

Behöver jag säga att valparna sover nu?

Nä, tänkte väl det...

Här får du följa med oss!

Puss o Kram,
Tass & Tantpatrullen

Normal eller ej

Klockan är snart fyra. Vargtimmen går mot sitt slut. Vardagen är här igen. Och tiden är normal igen. Om än med något onormala vindar.

Den hårda vinden drar och sliter i flaggstångens lina som slår och slår mot stången med hårda smattrande ljud.

Stormhaspen i fönstret håller tappert fast det öppna fönstret men vinden ger sig inte utan vill slita fönstret med sig. En till höres ändlös kamp mellan stormhaspen och vinden pågår med hårda metalliska ljud när fönstret slår och hålles fast, slår och hålles fast.

Vindspelet på verandan spelar oavbrutet när vindbyarna sliter och drar i dess olika klockor.

Själv har jag tänt massa trösteljus i köket. Kallar dem så idag för det är så det känns. De värmer och tröstar och gör vargtimmen mindre ”vargig”. Vad nu det betyder…

Elden i vedspisen påverkas också av vinden. Draget blir annorlunda och ibland viner och dånar det extra när draget blir intensivt.

Kaffebryggaren, den tappre, står i sitt hörn och gör som vanligt sitt arbete med att brygga kaffe så det är varmt och smakrikt när Husfar kommer nedstapplandes för att få sig lite kaffe innan arbetet i Staden väntar.

Det händer ibland att kaffebryggaren inte får göra sitt jobb på det vis den plägar. Och att den inte gör det beror helt och hållet på handhavandefel – av mig.

Ibland är jag så förvirrad, disträ, kanske stressad och lite trött ovanpå det, så att jag ibland glömmer att sätta in själva karaffen under brygghuset. Ibland glömmer jag att föra tillbaka armen ur vilket det varma vattnet kommer. Nån gång har jag glömt lägga i bönor och andra gånger att fylla på vatten. Idag verkar emellertid allt ha blivit rätt. Tack o lov. Fast jag är trött. Och längtar efter ro. Lugn. Frid. Vardagsfrid.

Lite musik har jag också fått på. Även det gör vargtimmen mindre ”vargig” och jag kan sitta här vid mitt köksbord bland tända ljus, vedspissprak och strålvärmen från densamma, kaffedoft och skön musik – och så kan jag tänka att timmen är en helt normal timme för en normal lanttant att vara uppe bland ivriga leksugna valpar och hungriga påstridiga katter.

Men nu är klockan snart fyra och vargtimmen går mot sitt slut. Och det ÄR snart en helt normal tid för en normal lanttant – till och med för en onormal dito - att vara uppe…

Kära ni! Nu är vardagen här igen. Njut av en helt vanlig normal dag – om än med något onormala vindar…

Jag önskar er ALLA en jättefin tisdag!   

Er Mickan 

Urd

Stormen Urd är på väg in. Vi är ju hyfsat vana vid det här laget så vi ser över gården, stänger och haspar allt som stänga och haspas kan. 

Ser så att det bensindrivna elverket är i funktion, diskar ur den rostfria hinken och fyller den med dricksvatten. Laddar upp med batterier, ficklampor. ljus, ved och tändstickor. 

Valparna Dagny och Dylan hjälper till i den mån de kan...

Inte så många ljus kanske men i alla fall nårra... 

Nu kan vi intet mer göra, kanske lägga ett pussel eller slika ting.  

Att sitta på soffbordet...

GOD FORTSÄTTNING ALLA NI!!! 

Nu är det Annandag jul här i stugan! 

Har mina nya julklappsraggsockar på mig, sockor som klanens Farmor stickat. Alla fick varsitt par, liten som stor i allsköns färger och former. Fina Farmor! 

Hyacinterna doftar i hela huset - som sig bör i rådande tider. Jag tittar då och då belåtet på den fina kokbokshållaren jag fick i julklapp av Dottir! Så fin! Nu står den på vedspisen ty min köksbänk är ju som ett stilleben av julens vackra ting, blomster, ljus, blomgrupper och adventsljus.  

Här tuggar vi tappert det som finns över sedan julbordens överdåd till såväl frukost som lunch och middag. Och en o annan nattvickning.

På tal om mat och att äta. Jag överhörde nyss en konversation mellan Minstedräng och Måfa.

Konversationen föranleddes av att Minstedräng ville titta på någon av julklappsfilmerna varpå Måfa satte sig på soffbordet för att mecka med dosor och annat för att få igång nämnda film.

Minstedräng tittar storögt på Måfa, frågar, klentroget och förvånat:

Måfa!

Ja?

Får du verkligen sitta på soffbordet?

Ja, Måfa får det, skrockar Måfa tillbaka.

En kort liten tystnad. En begrundande sådan.

Så sa Minstedräng.

Men inte Måmå - hon är för tjock.

Då spricker ju hela bordet! 

Juletid

Hej!

Snor åt mig en liten stund så här på morgonkvisten innan allt kör igång igen för idag ska vi hålla julbord här i huset åt nära och kära.

Juldagarna har varit lika intensiva som dagarna innan. Mycket folk som kommit och gått. Julhälsningar som utdelats i form av kramar, julgrupper, presenter, glögg och annat trevligt. Vi bjöd på nystekta julköttbullar till gästernas behag.

Alla valpar är sålda nu, utan Dagny som vi ska behålla själva. Så det har varit mycket administration, besök - och avsked... Många tårar....Många... Dessa avsked... Men varje gång jag gråtit har lilla Dagny slickat mitt ansikte rent från dess salta tårar...

Men jag är GLAD också. Glad över att mina älskade valpar hittat så fina nya hem där de nu är älskade familjemedlemmar. Må livet gå väl för både två och fyrbent i de nya familjerna!

Dylan kommer stanna kvar litet längre hos oss innan han flyttar till Vikbolandet i februari till en högt älskad vän, en vän som redan har en liten Klara, som också är uppfödd här hos oss!

Julafton var lite lugnare för vår del, vi var bjudna till vår enfödde son och hans lagvigda på julfrukost i det vackra hemmet på Thorshill.

Resten av dagen var vi hemma här på gårn och umgicks med djuren. Husfar slog in julklappar till barnen och jag rimmade. Det är roligt!!!
Givetvis såg vi på Kalle och sedan avslutade vi med lite gravad lax och smakade av årets Julsnaps. ¨

Go Jul o Go natt o Go morron o Go fortsättning!