onsdag 29 januari 2014

Ställa om...

När man av Sonen får ett sådant här svar på en enkel middagsförfrågan inser man hur introvert man varit en längre tid...

Okej då, av min fråga att döma visste jag ju liksom om det... Men i sanning, de senaste månaderna har jag fokuserat stenhårt på att jobba och varit likt en högdräktig älgko som gång på gång stött bort barn och andra alltför närgångna för att jag velat vara ifred för att jobba.

Men häromdagen öppnade jag både min famn och min dörr och bjöd in Klanen på middag. Gjorde långkok i ugnen hela dagen, lade hela fläskfiléer i en marinad av rödvin, vitlök, lök, körsbärstomater och trattkantareller. Vilka himmelska dofter som fyllde huset.

Fyllde huset gjorde också folk och fä. Det blev mycket stoj och stim, små och stora  hjälptes åt med en det ena än det andra, morfar och smådrängar bar in ved och morfar lärde hur man floar den rätt och lätt. Sen fick han leka häst en stund till småglinens stora förtjusning.

Efter att de långsamt bakade fläskfiléerna serverats med en vitlöksdoftande krämig potatisgratäng och disken klarats av så stannade världens bästa farfar Alvar, snart 87, kvar hos mig i köket och kurade skymning med sina barnbarnsbarn.

Det var en lycka att få vara med klanen igen! Även om jag tror att den där vresiga älgkon inom mig kommer stanna kvar.

Det tar ju liksom lite tid att ställa om...

Å förresten tror jag vi alla kan behöva en vresig bortstötande älgko inom oss - åtminstone ibland...

Kramar!
Er Mickan




måndag 27 januari 2014

Så mye bröte...


Harregu!

Efter att ha fattat beslutet att lämna mitt arbete i Långtbortistan var det nu dags att tömma mitt bås längst bort i hörnet på den våning av redaktionen som de sista åren, på förekommen anledning, bytt öknamn från "Gubbhyllan" till "Tanthyllan".

Jag vädjade till Husfar att bistå mig i denna syssla och efter att ha trugat och försäkrat honom att det "bara är några få saker" jag behövde ta med mig, så följde han, förvisso ganska motsträvigt men dock, med till redaktionen ända uppe i Långtbortistan.

I all hemlighet stuvade jag med husets största och rymligaste kassar då jag ju visste att sakerna inte var så "få" som jag lät påskina.

Och väl uppe på redaktionen, lika rörig som den var ödslig, började vi montera bort mig och de avtryck och ting som var mina.

Ned plockade vi;

Lampor, tavlor, vykort, kartonger med olika sorters thepåsar, flera olika muggar och koppar, vinglas och vinkaraff (endast använt för vatten!) tandborstar, tandkräm, skoputsmedel, tamponger, raggsockar, trosor, handkräm, mediciner, ljus, tändstickor, små burkar, stenar, ljuslyktor, en stor stjärna av drivved, en tomte som hängde från taket, tre adventsljusstakar, ett glimrande hjärta i vitt, en liten pappbox i vilken jag ofta fick små presenter, chokladbitar med mera av givare som jag ännu inte vet vilka/vem det var som väl ansåg att jag var för mager om benen, en hängande ängel av trä, ett par förpackningar av nudelsoppa, en meterhög katt av trä, fotografier i ramar, Ingelas fina inbjudan till lunch som aldrig hanns med och...

Till sist plockade jag överst från bokhyllan fram min ”överlevdnadskasse” (den blå kassen längst fram till vänster här på bilden).

Min överlevnadskasse innehåller underlakan, påslakan, örngott necessär, schampo, balsam, tandkräm, två tandborstar, handdukar, en stor och en liten, värmeljus, tändstickor, en cd med klassisk musik, en pocketbok samt en flaska rödvin – alltså det absolut nödvändigaste attiraljerna utifall att jag blev strandsatt och var tvungen att sova över i Långtbortistan…

Ja du milde!

 Husfar, muttrade, skakade på huvudet, blängde och sa surt:

”Hur f-n har du kunnat ta mä så mye bröte opp hit te det häringa lilla rummet?”

Jag svarade inte utan såg bara sorgset på det allt tommare rummet då han tillade:

”Åh hur i bövelen fick DU rum?” 

Nu står allting i sina kassar här på farstugolvet och minner om en tid som gått i graven. Bredvid står jag med en massa motsägelsefulla känslor i själen, hundra korn av grubblerier i huvudet och tio tusen fjärilar i magen.

Ännu står jag helt stilla men snart kommer jag att försöka mig på ett litet stapplande steg framåt på den nya vägen vars destination jag inte har en aning om…

Kramar!

Er Mickan