Från sagans värld känner vi ju väl igen det faktum att då man kysser en groda förvandlas den till en prins...
(okej, möjligen måste det vara en Prinsessa som gör det - å andra sidan är ju vår Husmor då och då självaste Drottningen af Dyngan...)Men hur som helst är det en skön förhoppning att bära med sig. Att om man kysser en slemmig Groda förvandlas denne det en vacker Prins. I alla fall om man jämställer Husfar med den slemmiga Grodan.
O det är ju inte svårt att göra.
Uppriktigt sagt är nog den där fabeln och sagometaforen Husfars enda chans för tillfället.
Efter en intensiv arbetsperiod vilken avslutades med en osedvanligt tuff jobbarhelg känner sig vår Husmor som en sådan som synnerligen väl personifierar uttrycket "ett utsketet äpple". En tant som ger det utsketna ett ansikte...
Därför stod Husmor på förmiddagen såväl suckande som stönande framför spegeln. Melankolisk, sleten och uppgiven granskade hon kritiskt sin egen uppenbarelse. Suckade djupt och bedrövat över vad som i spegeln stod att skåda. Och riktigt rös till av den sfäriska fågelskrämma som hade smugit in och tagit plats i husets spegel!
Så pustade hon igen. Dystrare. Svängde omständligt på sin imponerande lekamen lite hit och lite det. Lika eländigt i alla vinklar.
Nåja! För att inte dagen skulle bli alldeles förstörd behövde denna dysterhet brytas. Åtminstone litet.
Käre Husfar satt borta vid köksbordet med sin stora näsa indragen långt ned i mittupplaget på Bladet, lusläste väl kontaktannonserna i vanlig ordning. Men ändå, han var den enda mänskliga varelse som fanns tillstädes ute i klorofyllet.
Förhoppningen att Husfar skulle vara den som skulle lyckas bryta Husmors dysterhet och istället skänka lite mental uppmuntran var få, för att inte säga obefintlig, men, som sagt, han var den enda människa som fanns tillstädes.
Så med hopp om att erhålla en litet förändrad sinnesstämning, lite uppmuntran, kanske rent av lite kärlek - trots att det vore lika trovärdigt som att Husfar skulle börja med Facebook - vände hon sig mot Husfar.
(Tre demonstrativt ljudliga suckar, den enda tyngre och eländigare än den andra)
Sa med en tillgjort ynglig röst;
- Men se så eländigt!
- Gammal och le har en blevet, trött o sleten o ögon som ä lika små som på ena råtta. Ingen reaktion.
Näsan pekade ännu stadigt rätt ned i Bladet.
Husmor fortsatte;
- O den tunga barmen den dras obarmhärtigt nedåt mot jordens mitt.
- Förbannade centrifugalkraft.
- Snart snubblar en ju på dom... Ingen reaktion.
Möjligen kunde lite okoncentration börja anas. Egentlgen var Husfar mest bara irriterad för att han inte fick ro när han lästa om unga smärta kvinnor från Asien sökte en vänlig man att dela tid och tillvaro med.
- O valkarna, di blir bara fler och störr.. - Suck!
Sucken kom från Husfar. Det är klart. Att slängas från de unga smärta kvinnor som sökte en vänlig man till en stor vresig Husmor som klagade över valkarna kan väl inte annat än frambringa en suck.
Husmor var dock lyckligt ovetande om dessa diametrala tankekast hos Husfar. Hon fortsatte sin litania.
- O röva den liksom växer. De ä som de ä mä den som blommera í lannet.
Husfar muttrade något ohörbart om god gödning från ena hållet o rejäl gödsel i annra ännen. Dessbättre nådde icke detta muttrande fram till vår Husmor.
Hon stod kvar och orerade vid den stora spegeln.
- Lessamt ä va de ä. Å se sig själv menar jag. Lessamt. - O kläderna ä lessamma di mä.
- Suck. Nu tittar Husfar upp. Glo och granskar Husmor där hon står framför spegeln och beklagar sig.
Men han sa inget.
Husmor beslöt dra ännu ett varv på veven. Liksom forcera fram de där trötsterika orden och vänliga omtänksamma kommentarerna och omdömena som hon var i så stort behov av.
Med tung stämma sa hon.
- Va! Sa en behöva se ut så här? Gammal, le och storvuxen. Trött o sleten o lea kläder?
Suck! Husfar fortsatte att glo.
Husmor ilsknade till. Sa vresigt;
- Kan du inte säga något positivt???
- Du kan la säja nått snällt o vänligt så en blir lite glaare??? Husfar satt fortfarande tyst, men började plira med ögonen.
Harklade sig ett par gånger.
Så började det rycka lite i mungipan.
Han harklade sig igen.
- Nå, sa Husmor uppfodrade och satte demonstrativt händerna i sidorna. Glodde intensivt med Onda Ögat på Husfar.
Denne drog efter andan, lutade sig tillbaka på stolen och sa.
- Tja...
- Du har ju inget fel på synen i alla fall... 
Findus som blivit min ständiga följeslagare även på morgonpromenaderna, som springer runt benen och gör så jag snavar. Findus som rusar och hoppar på samma sätt och på samma stigar som hundarna. 
- Jag tycker om mina små kissungar jättemycke, men jag äääääälskar dej också Husmor!!!! Du får ha lite överseende med att jag inte följer med på promenaderna nu på ett tag, jag är lite för trött ännu och vill finnas här till hands för mina små - men snart Husmor lilla, snart, så går vi tillsammans på våra små skogsexcursioner i gryningstimmen igen. Men nu vill jag vila lite. Spinn, spinn, spinn......
