Såg redan ett par timmar innan solen gick upp att det var en fantastisk vacker vintermorgon. Klädde mig varmt, tog på hundarna sina västar, ja, jag tog på mig en själv också om än i litet större storlek och annorlunda konstruktion än hundarnas.
Greppade kameran och gick ut. Ljuset var magiskt!!!!
Jag fick följa gryningen. När jag gick ut fanns inte tillstymmelse till solstrålar men ljusspelet på himmelen berättade villigt att solen hade vaknat och var på väg.
Jag följde hur solen till slut letade sig upp över horisonten i önster och kastade guldkorn på de snötäckta barrträden i väster bakom stenmurar och gärdsgårdar.
Det knarrade gott under kängorna. Frisk, krispig och vintrigt i luften. Andedräkten blev till rökringar när jag andades ut. Och när jag fotograferade immade glasögonen igen.
Vägen var glashal och jag trippade försiktigt som en bedagad ballerina. Är väldigt rädd för att ramla ty det gjorde jag med högst olycklig konsekvens för många år sedan. Har fortfarande sviter av det i min vänstra fotled.
Men åh vilken upplevelse jag fick. Att möta dagen. Den femte februari uti nådens år 2020.
Lycklig och tacksam över mitt liv och allt jag får se, vistas i, uppleva och ta till mig.
Tack Livet. Tack Gud. Tack Ödet. Tack Alltet.
Låt mig fortsätta känna vördnad och tacksamhet för mitt liv och inte bli ledsen och uppgiven över allt jag inte kan prestera och inte genomföra. Låt mig slappna av och inte vara så hård och dömande mot mig själv utan känna att jag duger. Som jag är. Trots mina tillkortakommanden...
Nu önskar jag dig, med mina bilder och tankar, en fin fredag och en härlig helg!
Puss o Kram,
Mickan
![]() |
Här i trädtopparna börjar solens strålar nå fram. |