Sticklingar, Myrsteg o Framsteg

Tidig lördagsmorgon 16 januari

Utanför köksfönstret, som är fyllt med smått löftesrika sticklingar, några av dem har jag fått av en tjej på jobbet som i sin tur fått sticklingarna av en kund med mer eller mindre gröna fingrar. Andra har jag fått av Johanna, bland annat Elefantöra som också heter parasollpilea, är en liten lättodlad växt med runda, mörka blad som tillhör familjen nässelväxter.

Utanför fönstret börjar nattmörkret försiktigt skingras. Trädgårdens lampor reflekterar sitt sken i den vita frostiga snön och bildar massor av vackra glimmande kristaller som liksom flirtar med mig där jag sitter inne vid köksbordet. För den som tittar in ser de mitt ansikte som är upplyst av laptopens skärm, intill mig står Dagny och korrekturläser. Nja, det kan man kanske tro, men egentligen tittar hon stint på Husfar som inmundigar sin frukostmacka. Dagny anser att skinkan som ligger ovanpå, ja till och med de stekta vakteläggen, kunde hon gott kan få, och så kan gubben sitta där och tugga lite torrt och trist bröd.

Utanför fönstret står sparken parkerad just nedanför trappräcket så att jag kan hålla mig i räcket med ena handen och greppa sparkstöttingen med den andra till jag fått balans nog att endast hålla i sparken. 

Både igår och i förrgår tog jag mig en liten tur. Går med små myrsteg med broddade kängor och klamrar mig i sparken. Håller hårt, hårt i handtagen på den gamla sparken som Husfar tippar är runt 90 år gammal. Där jag går med krökt rygg och krumma små steg och räddhågsen blick ser jag också ut som att jag är 90 år gammal.

I förrgår gick jag till vägskälet vid Annes, gick förbi inköret till Fällelyckan och Hacketavägen. Fortsatte mot Ängalyckan och vek in på vägen upp till Hageberg och Hagelsås. Där var grusat med ganska grovt grus så jag får titta nogsamt så jag inte snubblar på de ibland förekommande knytnävsstora stenarna. Men jag stretade på upp till Hagelsås och gick sedan försiktigt, försiktigt nedför den långa branta backen för att komma hem till Kärr igen. 

Det var i längsta laget för det tar sådan tid för mig att gå och så stannar jag väldigt ofta och sträcker varsamt på ryggen och knyter och öppnar de kalla händerna, men bara en hand i taget, jag måste hålla mig i sparken med den andra – min balans är inte att lita på! Tja, det är inte mycket i kroppen eller det mentala som går att lita på men…

Igår, när det var så vackert väder, greppade jag sparken och gick sakta, sakta upp till min granne Anneli i Rosenborg. Jag ringde henne när jag stod utanför för jag vågade inte gå i hennes trappa som inte har några räcken. Anneli tog på sig skor och jacka och kom ut på och så pratade vi en liten stund.

 

Anneli kom ned till mig där jag stod på hennes trädgårdsgång. 

Tillsammans begrundade och beundrade vi dagen, miljön, himmelen molnen.

Jag blev så rörd på något vis av allt det fina vi såg och upplevde, så plötsligt fattade jagAnnelis hand i min och utbrast:

- Tänk vad vi får vara med om, du och jag. Allt detta vackra. All detta lugn. Denna tystnad. 

- Och så har vi varandra, goda grannar och goda vänner. Hur vänligt ler inte livet mot oss?

Så stod vi så en liten stund. Solen stod lågt och skapade långa skuggor som kastade sig ut över åkrar och ängar. Det porlade förföriskt i bäcken att jag inte kunde låta bli att ta ett foto på det rinnande vattnet som kommer ända uppifrån Spingemösen. 

En spillkråka genljöd nejden med sitt karaktäristiska skriande. Johns stora imponerande Simmentaltjurar stod och åt ensilage med lugna käk-rörelser på idisslares vis.

Häradsvägen var grusad så där gick sparken lagom sakta på ett vis som jag kände var mer ”säkert” än när det är fullt sparkföre så som här ute på vår lilla väg. 

Jag höll på att köra omkull när jag tog sparken ensam för första gången i förrgår. Så himla otäckt. Sedan dess sparkar jag inte och åker på medarna utan går bara försiktigt. Vill inte ha fler vurpor!

Jo förresten, nu är alla täcken, filtar och kuddar som låg på golvet invid min säng, inplockade. Nu vågar jag lägga mig och känna mig hyfsat trygg i sängen, sedan Husfar vände på madrassen glider den inte ut över kanten på samma vis som tidigare då jag ju ramlade ur sängen och slog mig rejält. Nu börjar blåmärkena blekna bort tack och lov.  

På vedspisen puttrade en ärtsoppa hela dagen med rackans motspänstiga ärtor jag ändå hade haft blötlagda ett dygn. Nåja, soppan var både god och värmande och min tvillingbror fick också en sats soppa med sig hem till Lugnet i Bjurvik.

Nu har det gått en bra stund sedan jag började skriva (helt planlöst, fingrar, tankar och hjärta fick göra precis vad de ville, jag hänger bara med) och det har hunnit bli full dag ute.

Runt fågelautomaterna råder febril aktivitet. Ögat kan inte låta bli att dras till hackspettens intensivt röda fjäderdräkt på nedre delen av buken och den lilla röda fläcken i nacken. De röda färgerna framhävs av hackspettens svartvita ”frack” vilket men kan med lite god fantasi kan likna fjäderdräkten vid. Ett par envisa nötskrikor hänger fast sig och bara vrider huvudet fram och tillbaka och vräker ut maten som strilar ned på marken. Å andra sidan är det massor av fåglar under automaterna som äter från marken, finkar, sparvar och ett gäng skator. Även här finns färg att njuta av, koltrastarnas brandgula näbbar, gulsparvarnas gula bukar, blåmesarnas blå ”hjälmar”, talgoxars svarta slipsar mitt i dess gula västar, domherrars röda magar och domfruarnas ljust bruna, ibland med dragning åt rosa.

Husfar har åkt till Sonen och bara jag och djuren är hemma. Har eld i spisen men snart behöver jag mer ved och det är en manöver jag inte ger mig på. Har gjort en stunds försiktiga övningar med mitt gula plastband som jag ska utföra för att hålla igång axlar och armar – trots nackkragen…

Min tunga söker sig hela tiden till en liten skada i tandköttet långt bak på underkäken. Skadan uppstod i natt när min bettskena (jag är tandpressare av rang) hade lossnat och ”lagt sig på tväre” i munnen och skavt sönder det tunna hudlagret Lite otäckt faktiskt.

Sådär ja, där kom det in lite självömkan på slutet, trots att jag efter det helt, helt, helt fantastiskt positiva gensvaret ni gett mig efter att jag beskrev ett litet ”psykbryt” som jag hade i förrgår morse, lovade mig att INTE ägna mig åt negativism eller självömkan.

Jag vill att du ska veta att jag faktiskt är helt överväldigad över alla kloka, uppmuntrande, inkännande, peppande rader som ni tagit er tid och ork att skriva till mig. Tack – det betyder mycket för mig. Verkligen.

Nu får vi snart bli varse om vad den här lördagen för med sig. Jag tror, hoppas och önskar dig en riktigt, riktigt bra och Lovely Lördag!

Kärlek och Leenden,

Mickan & Co

Två steg framåt - ett tillbaka...

Sitter med trött och tom blick och tittar lojt ut över gården. Ser katten Esias Tegnér raska över isen på den tillfrusna Lyckopölen. Kan nästan ana de varma tassarnas avtryck i det tunna snöskiktet som lagt sig ovanpå isen.

Ser två, till synes välmående, kråkor skutta lite dråpligt ute på grusvägen. De går inte med ett ben i taget utan hoppar jämfota när de tar sig framåt. Så snurrar de på sina huvuden hela tiden för att ha koll på allt omkring sig.

Jag tittar på det lilla fågelhuset och röret med nötter som Husfar hängt upp framför huset i ”Surapeln” för att jag ska få se fåglar från min position här vid bordet eftersom vi annars matar fåglarna mest bakom huset, i trädgårdens gamla hamlade ask, men till detta har jag ryggen till och då jag inte kan vrida på huvudet fann Husfar på lösningen att sätta upp fler utfodringsplatser på framsidan så att jag bara behöver höja blicken för att se fågellivet.  

Det är helt "sammulet" ute och det snöar lätt. Skymningen börjar göra sig gällande litet försiktigt genom att göra sikten än mer grå och dunkel. Katten Oscar sitter vid stenmurens fot och tittar på mig. Han vill in i värmen och få sig en påse mat. 

I min radio hörs Benjamin Ingrosso sjunga Tommy Körbergs "Judy min vän" vilket han gör på ett förtjänstfullt sätt. Jag har nog aldrig egentligen lyssnat till själva texten, budskapet, tidigare men nu, i Ingrossos version tycker jag att det kommer det fram på ett tydligare vis. Eller så är det bara att jag lyssnar på ett annat vis nu, var ju bara barnet när Körberg kom med låten 1969.

Precis bakom min laptops skärm sitter katten Randis och tittar på mig med så smått ihopknipna ögon. Hon tittar stint på mig, de långa vackra vita morrhåren vibrerar. Hon tigger om mat. Så reser hon sig plötsligt och gör sin favoritmanöver. Hon gnor och smeker sitt ansikte mot Husfars skägg. Husfar sticker fram hakan och möter kattens kärlekshandling. Det hela ser så rart ut. Vet inte vem av de två som njuter mest egentligen. Hur som helst fick Randis sin vilja igenom nu då Husfar reste på sig, öppnade skafferiet och tog fram en liten påse med kattmat i gelé som han serverade henne på en liten nätt bricka med målade rödklöver, grönt skirt gräs och en fjäril på. Påsens innehåll är uppätet innan jag ens hinner skriva klart den här meningen.

Jag reser mig och lägger in ett par vedträn i vedspisen. Eldar ljusstumpar här på bordet. Husfar har just börjat plocka bort våra adventsljusstakar. Usch, det blir så tomt men istället får de andra fönsterlamporna komma tillbaka i husets fönstersmygar, vrån och hörn.

Idag har jag en tung dag. Ledsen dag. Sov dåligt i natt, hade ont och var orolig. Kragen skavde. Det skavde även inuti. I själen. I känslocentrat.

Kunde inte heja mina tankar från att gå till det jag bestämt mig för att inte tänka på. Det att sjukgymnasten nämnde orden ”månader, ja antagligen år” till dess att jag kan ”gå tillbaka till ett vanligt liv”. Jag bara uteslöt de där orden när hon sa det för jag klarade inte att ta till mig dem men i natt kom de där orden tillbaka till mig, lika ovälkomna som en fästing.

Plötsligt fick jag nog. Fick ett slags bryt vid femsnåret då jag klumpigt och mödosamt, som alltid, tog mig upp ur sängen. Gick gråtande ned hit till köket, slog med knytnävarna mot köksbänken och skrek ut min ilska och frustation. Jävla krage. Jävla situation. Jävla, jävla klumpiga jag! Vilken misslyckad och sorglig figur jag är! Självföraktet pyser i porerna.

Men nu är jag lugnare igen. Är inte lika full av självförebråelser. Har inte heller lika ont. Men så har jag tagit det lugnare idag. Inte gått ut. Inte gjort några tuffa sjukgymnastövningar utan varit försiktig om mig idag. Men är ledsen och uppgiven, det måste jag medge…

Två steg framåt – ett tillbaka, det stämmer så väl…

Korvgrillning i januarisolen

Så har det hänt för första gången sedan min andra olycka, dvs då jag ramlade ur sängen, att jag har vågat/orkat/velat ta mig ut! 

Pojkarna och Måfa satt runt snickarbänken och körde några rundor Memory. Jag tittade ut och insåg att vädret var alldeles för fint för att inte upplevas på riktigt. Så jag frågade grabbarna om de skulle tycka att det vore mysigt att grilla korv. Alla tände på alla cylindrar. Jag skickade ned Husfar till frysarna i källaren (det finns ingen ledstång i källartrappen och jag är så jäkla rädd och osäker på min egen förmåga och balans) för att hämta korv och korvbröd och Husmors korg. 

Tinade korv och korvbröd i vedspisens varma bakugn. Stuvade ned ketchup, senap, vatten, tång, sax, papper och lite attiraljer man behöver vid korvgrillningsaktiviteter. 

Januarisolen och den vitmålade gården ropade på mig. Detsamma gjorde Gottfrid, Freddie och Måfa. 

- Måmå, kom ut, kom uuuuuut i solen!!! 

Och vädret var alldeles bedårande vackert och barnbarnen så ivriga och glada. Jag visste att det var jättehalt så jag var extremt försiktig. Satte broddar på mina Euro Huntkängor och höll mig hela tiden i trappräckena när jag tog mig  nedför och uppför trapporna och sedan sträckte jag mig direkt efter sparken. 

Nej förresten, när jag åkte ut bak lagårn skjutsade Gottfrid mig på fyrhjulingen men sedan när jag tog mig tillbaka in tog jag spark och gick försiktigt, försiktigt in till huset. Andades ut först när jag stod inne på farstumattan och kunde börja klä av mig såväl broddade kängor som en hel del tjocka kläder.   

Det var en pärs men jag tycker ändå det var värt oron och anspänningen att få uppleva en stund bak lagårn i flödande januarisol med man, barnbarn, hundar, höns och katter. Lite livskvalitét liksom! 

Bjuder på några bilder här! 

Kram,

Mickan & Co

Hillefamiljerna kom och hälsade på

Äkta Skateglädje

Vi ger ju katterna våtmat ute på terassen och på en bricka på farstukvisten serverar vi torrfoder. Detta är gårdens mönne skator mycket väl medvetna om. De kommer och gör snabba in-, och utflygningar för att tjuväta kattmaten. Försökte fånga några av dem i linsen... 

Hemmaliv...

 

Hemmet är inte tomt på innehåll och liv. 

Inte så ensamt heller. 

Jag har mina älskade djur omkring mig. 

Får ibland besök av barnbarn som busar med Måfa/Fafa. 

Jag sitter mest still, är jag frusen tar jag fram pallen

och ställer framför spisen där jag sedan sätter mig

framför öppen bakugnslucka. 

När jag sitter vid datorn har jag sällskap av både katter och hundar. 

Man kan ha ett sämre hemmaliv.... 

Gårdens småfåglar

Tog fram kameran och tog några bilder på gårdens småfåglar som vi matar på flera ställen i trädgården. Både bakom och framför huset. Trivsamt med många fina fåglar!