fredag 11 november 2016

Julen står för dörren...




Julen står snart för dörren och många går o klurar på gåvor att ge någon annan  - eller sig själv?

Kanske Mickans härliga böcker?

På följande platser kan du träffa henne, inhandla böcker och få dem personligt signerade!

Mysiga, personliga, gedigna och hållbara julklappar utlovas!








Att försöka stilla sig

Hej alla fina följare!



Denna morgon försöker jag vinnlägga mig om att ta det lite lugnt. Att vara lite stilla en stund. Det stimmigaste morgonröjet är över och valparna har somnat om, katterna är mätta och har sökt upp olika platser för att sova på maten. En del går till hundkojan, där det ju är värme, andra går till ”katthotellet” på verandan och en och annan strosar ut till katthuset i stallet och lägger sig i fähusets värme och dofter.

Lite tröttare än vanligt denna morgon, som jag plägar vara efter att jag, som igår, hållit föreläsning på kvällstid. Jag försöker, alltså bara försöker utan att veta om jag lyckas, ge av mig själv, dela med mig, förmedla, beröra när jag föreläser.

Vill att en varje medmänniska som tagit initiativet, som tagit sig tid, att komma på en föreläsning och som finns där i rummet framför mig, jag vill att hon ska känna att hon rycks med. Att hon berörs. Att hon får med sig något därifrån. Ett par frön. Kanske något litet beslut. En förhoppning. En målsättning om sig själv och sitt eget liv.

Och jag vill otroligt gärna att mina gäster går hem med glädjeglittrande ögon och leende munnar!

Nej men vänta, jag vill ju förresten också att de går hem med en och annan Mickanbok i handen – så att de kan fortsätta le, värmas och beröras i själ och hjärta.

Försöker njuta av morgonen, väl medveten om att det ligger en hektisk tid framför mig med farande kors och tvärs på boksigneringar, föreläsningar, bokmässor, julmarknader och författarbesök. Fantastiskt roligt men också lite slitsamt. Mer för själen än kroppen.

Därför är det så viktigt och så skönt att unna sig en och annan stilla morgon i köket. Att sitta en stund med tända ljus och vedspissprak, med snusande valpar och slumrande katter, med varmt te i koppen som det är så gott att kupa sin händer ikring – allt emedan dagsljuset ger sig till känna utanför fönstret och sakta men säkert jagar nattmörkret på flykten…

Önskar er alla en helt bedårande härlig fredag med intressanta möten av människor och miljöer!

onsdag 9 november 2016

Boodie Woogie

Gomorrhår!

Strålarna som strilar ur duschmunstycket innehåller inte bara värme utan även en mix av förvåning och tacksamhet som skönt sköljer över mig. Känner sådan fascination över att det finns varmvatten i ottan. Fascination över att jag sömndrucken kan asa mig från sängen direkt ut till det lilla badrummets lilla duschkabin med sin mycket lilla skjutdörr, som jag med vissa vedermödor ännu kommer in i, om än med lite trix och knix.

När jag väl tråcklat in min lekamen där kan jag vrida på kranen och det kommer VARMVATTEN, utan att jag varit nere och eldat och svurit och sådana slika kraftuttryck som i regel kringgärdar en panntändning vid fyrasnåret på morgonen.

Gick barfota ut till postlådan idag. Särk och barfota. Inget ovanligt i sig här på gården, men kanske när det är en decimeter snö och flera minusgrader. Inbillar mig att det minsann är uppiggande för gamla tanter att gå barfota i snön i arla morgonstund. 

Som att det liksom ska kicka igång alla endorfiner och lyckokakor som finns i den stora kroppastollen så att resten av dagen går som en boogie woogie. Nåja, okej då, men en stillsam liten vals åtminstone…



Nu ska dricka ur mitt kaffe, flina konspiratoriskt åt min hemliga Staffanstake och hans fem fålar och sen lägga mig intill valplådan en stund för sedvanligt morgonkel och snufs och mufs och gos och puss och bjäfs. 

Sedan ska jag med glädje och iver ta mig an dagen och göra det bästa av den. Önskar, tror och hoppas att du gör likaledes!

Puss & Kram,
Auntie M 

tisdag 8 november 2016

Tillfrusen postlåda


Förberett morgondagens skrivlektioner under skumtimmarna. Druckit hett te och ätit ett knäcke stående med ändalykten uppbaxad mot vedspisen.

När jag i den gråkorniga morgonen traskade ut för att hämta tidningen fick jag uppe på Stuvegärdet syn på en råget som stod framåtlutad ned mot åkern där hon med sitt graciösa vänsterben upprepade gånger krafsade i snön för att komma fram till ätlig gröda.

Kanske är geten lika överrumplad som vi, över den plötsliga vinter som plötsligt lägrat sig efter en lång underbar och regnfattig sommar och en mild och lika regnfattig höst.

Jag halkar ut över vägen, ömsom flinar ömsom skäller på mig själv som bara stoppat raggsocksfötterna i husfars stora träskor, utan att tänka på hur halt det faktiskt är på gångar och vägar. 

Men jag tassar försiktigt och greppar tidningen i en kall och tillfrusen postlåda.



När jag går tillbaka ser jag förvånat hur geten lagt sig ned där uppe på åkern, sannolikt i sin framskottade håla av gräs. Öronen är upprättstående och signalerar vaksamhet och uppmärksamhet på omgivningen. Jag tittar en stund på den vackra synen, trots att det ännu inte är ljust så bjuds jag ändå på dessa vackra scenarier.

Jag hastar inåt igen. Litet framåtböjd. Den knarrar under träskorna när jag går i den tilltrampade snön. Det är ett vackert ljud, lätt associerat med Julhögtiden på något vis. Snöknarret.

Tar mig upp för isiga trappsteg medan hungriga katter otåligt snor runt benen varpå halkrisken ökar ytterligare för en vinglig o klumpig tant i alldeles för stora gubbaträskor.

När jag öppnar ytterdörren och stiger in slås jag av hur hemtrevligt jag tycker att det doftar. Det första som når mig är doften av ved. Jag bar in en stor korg det sista jag gjorde igår och ställde den i farstun så därför går den doften rätt upp i näsan. Sedan kommer doften av kaffe sedan husfars tidiga morgonkaffe. Sen kommer doften av varmt gjutjärn, det är vedspisen som vid det här laget varit eldvarm i flera timmar.

Sedan följer doften av valpar. Småvalpar. Sniff sniff sniff. Aaaahhhhh, underbara doft!

Min ”hemliga” adventsljusstake plirar skälmskt mot mig från sitt hörn i köket, stearinljusen fladdrar till ett par gånger av luftdraget från ytterdörren men inrättar sig snart och ställer sig åter som tappra tennsoldater rätt upp i givakt.

Utanför fönstret ser jag hur en stor kråka landar och börjar hacka i ett från Johanträdet nedfallet vinteräpple. När jag sticker fram min uppenbart avskräckande nuna i fönstret tappar kråkan äpplet i ren förskräckelse och flyr långt, långt bort. Men alldeles strax kommer ett gäng skator och tar vid där kråkan slutade och nu är det tre skator som hackar i trädet.

Ser katten Spöket gena över isen på Lyckopölen, kanske är hon på jakt efter vatten efter att ha fått frukost ute på trappen.

Från valplådan hörs gny och bjäfs, men den frukosten får nån annan sköta om, den födkroken kommer ännu an på Mini, inte på gamla matmor…

En ny dag har fötts och ligger framför oss - låt oss göra det bästa av denna gåva!

Puss o Kram,

Mickan & Co  

måndag 7 november 2016

Valpar 3 veckor


Hej valplovers!

Nu följer en uppdatering ty idag är valparna tre veckor gamla. Ja, eller unga. Eller hur man nu vill säga.

De har fått ögon allesammans och benen har så smått börjat bära dem, Om än väldans vingligt än så länge. De växer och en och annan har börjat kissa på eget bevåg, alltså utan att tiken stimulerar dem.







Husfar har utökat valplådan så den är dubbelt så stor. Hälften består av tidningar, som de så småningom kommer lära sig att gå ned på och kissa, och hälften är säng.

De är avmaskade och deras sylvassa små klor är klippta.

Från lådan hörs allt fler ljud. Det kan vara små morrningar och små gläfs. En och annan gör ett försök till att klumpigt busa lite med ett syskon.

Katterna är intresserade av dem och går in i lådan när tillfälle ges.

Här kommer uppdatering av dem var och en.

DAGNY
Tungviktaren. Väger 940 gram och har gått upp 345 sedan förra veckan

DAISY
väger nu 595 gram och har gått upp 205 gram på en vecka

DORIS
Väger nu 680 gram och har gått upp 210 gram

DORTHY
Väger 830 gram och har gått upp 285 gram på en vecka.

DYLAN (jo, han har ett nytt namn... )
Väger nu 830 gram och har gått upp 295 gram sedan förra veckan





Novembergrå tankar...




Tiden tickar. Obeveklig. Går inte att blidka. Vädja till.

Stoisk stånkar den på. Konstant.

Ständigt.

Alltid.

Nyss bar jag, strålande lycklig, två fantastiska knallblå ampelhängpetunior i vardera handen från dyngemuren, där jag just planterat om dem, upp till stora trappan där jag hängde dem i den tvärgående spaljén.

Gick några steg tillbaka och begrundade resultatet. Glad och stolt över de fina exemplaren som smyckade och inramade husets veranda.

Jag var barnsligt upprymd. Förväntansfull inför hur amplarna skulle utvecklas under sommaren som just hade börjat. Försiktig värme. Skir skön grönska.

Såg för mitt inre hur långa rankor av gröna blad och blå blomster skulle söka sig över kanterna och frodigt vältra sig i välvda bågar och utgöra helt bedårande ögonfröjd.

När solen var varm och generös skulle trinda baktunga humlor brummande hoppa från blomma till blomma i de rikt blommande amplarna.  

Så blev det nog också. Ibland.

Tror jag.

Eller?

För tiden har flytt. Sprungit ifrån mig.

Ett helt halvår har passerat.

Verandans amplar, som en gång var fyllda av förväntansfull växtkraft, sprängfyllda av löften inför den sommar som väntade, är hopplöst förlorade för denna värld.

Först dränkta. Sedan frusna. Ohjälpligt kapslade i snö, kyla, is och vinter.

Plötsligt genomfars jag av ovälkomna men välkända ilningar, strömningar, inuti. Inombords. En vag molande värk börjar i magen.

Jag vänder mig genast bort, halkar snabbt nedför den isiga trappan och går därifrån.

Men det är försent.

Synen och insikten har glasklara konturer. Vassa kanter.

Går rätt igenom skydd och barriärer.

Skapar oro i magen.

Vemod i själen.

Kyla i hjärtat.

Tiden tickar. Obeveklig. Går inte att blidka. Vädja till.

Stoisk stånkar den på. Konstant.

Ständigt.

Alltid.


Och här står jag och känner att jag inte hinner med … 


Kvinnofrukostar o Staffanstakar

Det blåser på tväre ute när söndagsmorgonen bräcks.

Hårda oförsonliga vindbyar anländer dånande, kommer uppifrån Spingemösen och rullar vidare ned över skogen, tar ny fart på viltåkern uppe vid Alekärret, upp över kullarna och satsar sedan allt fram över Stuvegärdet innan den kastar sig över gården, över hus och bodar, likt ett utsvultet rovdjur. Vassa stickiga snöflingor slungas ilsket mot rutorna. Det viner och visslar i fönstersmygar och stugknutar. ¨

Husfar ropar från nedervåningen med sin blidaste röst: 

– Ska du komma ned o ta lite fika älskling?

Jag svarar glättigt.

– Jadå, ska bara försöka trä på ett par strumpor över mina stora fötter med hälar som speteved.

Han, Husfar, har tagit hand om alla ”mina” sysslor denna morgon. Tände spis och ljus i köket, satte på kaffet och gick sen ut i mörkret, lämnade rejäla fotspår i den blöta snön. Jag anade hur han hukade sig mot den griniga vinden när han gick ut till lagårn där han skötte omsorger och utfodring av djur.

Tillbaka uppe vid huset gav han småfåglarna mat och därefter var det katter och hundars tur att få omfägnad av gubben. Han gjorde det galant. Tror i o för sig att han hoppade över morgonkelet, puss, smek och joller med såväl valpar som kattungar, men det kan väl gå för sig e morgon då tiden är knapp. Jag fick inget heller, så det så.

Å så dukade han fram litet frukost, lät mig hålla på uppepå med att försöka göra vad som göras kan för att bättra på det bedagade plytet och att finna några anständiga kläder att svepa kring kroppastollen.

Omtänksam, det är vad han är. Och så vill han väl undvika att skämmas allt för mycket för sin tanta.

Ty Husfar följer med mig när vi sätter kosan mot Värnamo där jag ska föreläsa på Hotell Tre Liljor där det ordnas Kvinnofrukost.

Ni vet, han ska ju bära o träla. Och det har han ju gjort hela morgonen. Medan jag inte gjort nöet. Bara pudrat näsan och hakorna och stoppat volangerna i något färgglatt flaxande tygstycke.

Nu ska han köra fram bilen, som han redan packat med "bröte å sket" och sen är frågan om han bär mig ut till bilen, självklart hållandes ett paraply samtidigt för att skydda mig från ovädret. Nåja, ett parasoll får det kanske bli om det ska räcka. Och täcka...

Några härliga timmar på det mysiga hotellet Tre Liljor följde med massor av goda vibrationer i luften bland alla kvinnor som samlats.



Väl hemkommen från Värnamo kastar Husfar av mig i farten och jag får mödosamt pulsa genom all snö för att ta mig till farstukvisten. Han själv slirar vidare mot Staden för att där anträda kummunens fordon och ploga snö resten av dagen och kvällen åt stabor som inte vill bli blöta om fötterna... 

Känner mig nu en smula trött, behagfullt trött, som jag brukar vara efter en urladdning som en föreläsning innebär - och det känns gott i hjärta, själ och mage för det kändes som att "det gick hem". Många många många skratt och nickningar och skrattårade ögon.

Men - jag känner mig också lite tom. Lite ensam och snuvad på söndagseftermiddagen som är lite "helig" här i huset, och som brukar tillbringas i gemenskap och god mat och gott prat - om vi inte är osams vill säga....

Så man får trösta sig bäst man kan. Jag har tänt i spisen, tänt ljus och spelar musik högt. Vad för musik, undrar du kanske? Jo, JULMUSIK!!!!

Och sen kunde jag bara inte hålla mig, jag bara kunde inte!!! För efter ett långt mentalt slagsmål och en seg dragkamp mellan förnuftet och känslan så förlorade förnuftet. Jag rusade upp på garderoben och rotade fram Staffan och hans fålar fem.




Satte den först i fönstret men kom strax till sans. Mest för Husfars skull. Han får så många beklagande blickar och deltagande ryggdunkningar ändå på grund av hans knäppa käring till hustru.

Så jag satte den istället ett hyrne i köket där bara jag kan se den - Staffanstaken!

Nu ska jag bara värma lite glögg också och sedan ska jag ägna mig åt att ömsom tindra mot Staffans fem fålar, ömsom mot Minis fem valpar...

Å en o annan kattunge...




Trötta fötter och kvicka husfäder


Tidig morgon i Kärr. 

Det värkte lite i fötterna, på något ovanligt vis. Jag unnade mig att sätta mig i korgstolen, intill valplådan, och sätta upp fötterna i högläge.



Husfar, som likt en sömngångare stolpade iväg ut mot farstun där de stora astunga stålhätteförsedda arbetsskorna stod och ropade på honom, gav mig en märklig blick som bestod av en blandning mellan förvåning och blängsylta när han hasade sig förbi mig. '

Jag kände ett behov att förklara den ovanliga situationen, alltså att jag placerat ändalykten i en korgstol och satt stilla, förvisso med block o penna i knät, så jag sa med ömkansvärd stämma:

 – Jag har så ont i fötterna.

 – Jag förstår inte varför!?

Jag hörde genom väggen hur den fåordige morgonbuttre bonden slogs med skohornet och de astunga stålhätteförsedda arbetsskorna, hörde när fötterna gled ned och tog plats, hörde prasslet från när han tog på sig jackan, hörde hur han greppade matlådan, hörde hur han tog tag i handtaget på ytterdörren, hörde hur han öppnade dörren på glänt, hörde hur han satte en astung stålhätteförsedd arbetssko i storlek 45 i glipan för att hindra kattskocken från att rusa in.

Sen hörde jag hur han harsklade ur strupen, anade mer än hörde eller såg hur han vände sig in mot huset och sa:

– Dä ä la inte könstitt att du har ont i föttera.

– Du står ju på dom stackarna hela daen.

Sen hörde jag hur han snabbt gick ut genom dörren, sen hörde jag hur han snabbt stängde dörren, sen hörde jag hur han snabbt gick nedför trappen, sen hörde jag hur han snabbt öppnade skjutdörren till maskinhallen och sen hörde jag hur han snabbt startade den gamle caddyn och sen hörde jag hur han snabbt körde bort från gården.

Och det gjorde han rätt i ...

FÖRLOVNING

”LOWISA I KÄRR” vs ”JOAKIM I OLLAGÅRN!!!

Husfar och gammeltantan, har slagit på stort och slagit korken av lite bubbel - på förekommen anledning.



Vilken, undrar ni kanske? Jo, det ska vi förtälja!

Vår enfödde Dottir Lowisa Inga Linnéa Thor har utbytt förlovningsring med Jocke Carlsson – en ung trevlig fin vänlig varm och generös man som vi tycker såååå mycket om!!!



Tänk va? ”Lowisa i Kärr” har trolovat sig med ”Joakim i Ollagårn”.  Jo, precis så säger man på landet! Man hänvisar givetvis till stället man bor på, eller är kommen ifrån.

MASSOR AV LYCKÖNSKNINGAR till er båda!

Må kärlek, lycka, harmoni, humor, förståelse o respekt prägla ert liv och hem, älskade Lowisa och Joakim!

Kärlek i massor från oss gamle!