lördag 17 april 2010

Svaret är Ja!

Jag har gjort mig nya upplevelser! Upplevt sådant jag aldrig någonsin gjort tidigare i hela mitt liv. I alla fall inte vad jag kan minnas. En nattlig erfarenhet, och en daglig dito. Båda frambringade av samma anledning men med åtskilda dimensioner av upplevelse. Tack Eyjafjallajökull!

Dagupplevelse:
Står mitt ute i skogen, omgiven av ett skogens milda sus. Blickar upp mot brytpunkten där lövträdens kala grenverk och barrträdens dovt gröna toppar kontrasterande möter den klarblå vårhimmelen. Mina ögon glider över himlavalvets storhet. Inget dis, inga moln. Bara en djupblå, ren och hoppfull himmel som frimodigt möter min blick.

Har jag någonsin sett himlen så blå? Så fullständigt ren, hoppingivande och oskyldig Plötsligt inser jag vad det är! Där finns inte ett endaste vitt streck! Inte någonstans! Inte ett enda flygplan har farit här över högt upp i skyn. Varken kors eller tvärs.

Har jag nånsin varseblivit himmelen så här?

Svaret är Nej.

Nattupplevelse:
Jag och fem tassförsedda vänner tassar ut i natten. Medan de fem fyrbenta kamraternas fokus ligger på närliggande buskar och träd för upplevelser av det lite mer jordnära slaget, vänder jag min blick uppåt. Mot det mattsvarta himlavalvet, spänt liksom i en båge som vore den centrerad just här över gården.

Natten är klar med myriader av stjärnor som bjuder mig sin glans. Några helt oförblommerat, andra mer subtilt. Vissa ter sig omfångsrika medan andra knappt låter sig skönjas ens som knappnålshuvud.

Föregående natt var det mörkermåne men nu låter sig en skarp skärva nymåne förnimmas. I lugn och ro kan jag njuta och konsumera synintrycken. Inget som stör. Inga flygplan som blinkar och signalerar. Bara det svarta himlavalvet mot vilken stjärnor och nymåne har fästs med deliciös konstnärlig elegans.

Har jag nånsin upplevt en sådan oförfalskad natthimmel förr?

Svaret är Nej.

Nattupplevelse II:
Men det finns något mer omkring mig. Något som är alldeles nära men ändå ogripbart. Den allomfattande tystnaden! En tystnad som är bedövande och stum på samma gång. Förbluffande och egendomlig!

Inget postflyg på inflygningshöjd till Växjö. Inga regionala charterflyg med taskiga avgångs-, och ankomstider. Bara naturens och gårdens trygga ljud omger mig.

Ett par stamp i stallet. Flaggstångslinan slår lite lojt i vinden. Ett och annat brummande söker sig ut från fönstret där Husfar sover. Torra löv som frasar av en förbivirvlande bris. Ett kvävt jamande från en kelsjuk katt som just upptäckt en särkbeklädd husmor ute på ängen.

Har jag nånsin upplevt en sådan encyklopedisk tystnad förr?

Svaret är Nej.

Skräckupplevelse:
En husmor i nattsärk och alldeles för stora träskor som smått förvirrad och med håret på ända vankar omkring ute på ängen mitt i natten.

Har himmelen, stjärnorna, nymånen, träden och djuren upplevt en sådan husmor förr?

Svaret är Ja.

torsdag 15 april 2010

Djuplodande vårtankar



- Tror du att dä blir nöen mer snö, du Blenda
- Ja, en kan unnra dä, du Alfons.
- Mm.
- Mm.
- Sa en våga tro att dä ä våra som kummet?
- Jo, en kan ju huppas på at.
- Ja.
- Ja.
- Men dä ä la nöet i lufta som liksom sär att våra är kummen?
- Jo, nöet ä dä allt.
- Hm.
- Hm.
- Kanske ä dä våra som kummit ändå, du Blenda.
- Ja, en kan ju nästan tro dä, du Alfons.
- Jo.
- Jo.
- Köss i jisse namn, va di kvittrar, föjjla där oppe.
- Finnt ä dä.
- Ja.
- Ja.
- Mmmm, dä ä nog våra som kömmit ändå, du Blenda.
- Ja, en kan unnra dä, du Alfons.
- Mm.
- Mm.

onsdag 14 april 2010

Årets första blombukett!


En stillsam tur i gryningen. Fjolårsgräset frasar fruset under mina fötter. I morgondiset skimrar hästängens mossbelupna stenar i sitt subtila frosthölje. Små vitsippor slumrar djupt inbäddade i mossan. Kunde inte motstå! Med lite köldstela fingrar följde jag fumligt längs den spröda stjälken djupt nedåt i mossan.

Plockade några stycken under ett ursäktande mummel om att det var varmt inne i mitt kök och att de inte skulle få det sämre där… För att ge dem sällskap plockade jag ödmjukt några andra vårpigga blomster. Några vårlökar, vilka finns i generösa ruggar, och ett par morgontrötta blåstjärnor.

Under stora åthävor och bröstet fyllt av vördnad nedsattes årets första lilla blombukett i favoritsnapsglaset och placerades mitt i köket. Där står nu detta fantastiska lilla livsunder och gör mig lycklig var gång min blick glider dit. Och det gör den ofta…

Och så slås jag av ännu en av livets enkla vardagssanningar:

- Blommor är finare än snaps!

tisdag 13 april 2010

Generositet på flera plan...



Igår såg jag två kajor som satt på den ena märrens rygg. Plockade med näbben och försåg sig girigt med tussar av raggig vinterpäls. När de stuvat näbben full, krökte de lätt på benen, sköt ifrån och flög iväg mot sina bon med en laddning gratis isoleringsmaterial.

Fascinerad och strålande glad förtäljde jag detta för Husfar när kvällningen sänkt sig över gården.

- Visst är det klokt av fåglarna att plocka isoleringsmaterial hos hästarna? Och visst är det generöst av märrarna att vidlyftigt skänka bort den luggslitna vinterpälsen?

Responsen på min just framförda DDD, Dagens Dagliga Djurepisod, blev ett hävdvunnet grymtande. Husfars ögon vilade, också detta hävdvunnet, på texttevens kantiga bokstäver och mot textteven är jag fullkomligt chanslös.

Men jag låter mig inte nedslås så lätt utan fortsatte glatt berätta om DDD II. Den handlade om dammens grodor och paddor. Hur häftigt det var att parningen och grodyngeltiden är här nu. Här glad jag var över att kommit dem nära och hur fascinerande det var att se lite grod-, och paddkärlek där i vattnet.

Plötsligt bryter Husfar från normen genom att faktiskt tala.

- Hm, det var ju också generöst, sa Husfar.

Jag blev omedelbart misstänksam. Dels för att han gav en kommentar och dels för att den nästan innehöll ett stråk av vänlighet.

- Hur menar du, sa jag, morsk på vad som komma skulle.

- Jo men du var ju generös du mä där du stod där ve dammkanten. Dä ä ju som om du bjöd paddorna på e Lisebergsresa med gratis inträde till spegelsalen så di fick si sig själva unnerligt förvrängda å förbannat förstorade…

-Hm, vem är det där som står där och glor på oss???
- Hm, tror ni hon är en sådan där fluktare, eller vad det nu heter?
Ja, de kan inte hjälpas, nu måste vi köra på i alla fall. Här måste göras yngel! Tjiiiihoooo...
- Guuuu, va pinsamma de är, jag vet inte om jag vill se det här....
- Om man kysser en groda blir det ju en prins, om man bestiger en blir det kanske en dinosarie?
- Gulp! Nä, nä hörni barn, titta inte, TITTA INTE!
- Sådärja, sjuttiosex yngel till fixade. O inte behöver man, som Herr Uggla, fyra sekunder på sig, högst två behöver en viril groda med yngelsinnet i behåll!

måndag 12 april 2010

Bokbussens Återkomst!





I fredags var här på gården en stor dag innehållande en stor händelse! Nämligen Bokbussens Återkomst!

Den, vilken jag äntligen vågar betrakta i ett imperfektperspektiv, gångna vargavinterns har haft många (jobbiga) konsekvenser. En av dem har varit de inställda månatliga bokbussbesöken. Här omkring har således både folk och fä haft en lång illitterär period.

Men äntligen var det dags! För första gången sedan i november kom den färgglada bussen med sitt litterära utbud nedrullandes i liden. Runt de breda däcken yrde och rasslade grus och småsten, lätt, nästan ystert som i glädje över att vara fria från köldlås och tjäle.

Den körde åt sidan och parkerade på den ack så mjuka gräsmattan som trycktes ned av den omfattande tyngden vilket genast renderade i plågsamma ryckningar runt husfars ögon.

En något lämpligare parkering återfinns på lagårdsbacken men denna parkeringsvana har inte kunnat etableras då den förre bokbusschauffören tyckte att höns var ungefär lika trevliga som en bukstinn folkilsken vildsvinssugga.

I fredags rattades dock bussen av en ny chaufför vars förhållningssätt till höns, liksom bukstinna vildsvinssuggor, ännu är höljt i dunkel. Men i fredags vågade sig han sig i alla fall inte på att köra ned till hönsens bensprätt och kackel.

Nåväl, när så bokbussen i förväg aviserade sitt besök på gården, signalerade jag till presumtiva bokbussbesökare, höns och vildsvinssuggor undantagna, att de var välkomna att fira Bokbussens Återkomst med mig. Några bybor uppmärksammade detta och dök strax upp med kassar och kartonger innehållande sedan länge lånade böcker, tidningar och ljudböcker.

Firandet av den illitterära periodens slut tarvade förstås lite litterär inramning och förplägnad. Litterär dryck konsumerades i litterär vårsol under litterärt kackel med litterära vänner efter botaniserandet i bokbussens litterära utbud.

Tja, kan en helg inledas på ett bättre sätt?

Välsignad äro Bokbussens Återkomst!