fredag 8 december 2017

Farmor - en ängel

När jag fick min prins, alltså lelle Husfar, fick jag inte bara världens bästa karl. Jag fick även världens bästa svärmor.

Se här vad hon begåvat oss med!!!

Farmor är en ÄNGEL!





Lussekatter, julbröd, kavring, Ingridlimpa och de spröda underbara julkexen. Farmor har inte bara bakat dem med lika delar bestämdhet som omsorg i nävarna, hon har även förpackat och frusit alltsammans. Bara för oss att lägga ned i frysar och stoppa in i skafferi.

Är hon inte fantastisk, klanens farmor?

En ängel, som sagt...







Till saken hör att hon orkat, velat, bemödat sig, varit storsint och generös nog att år efter år baka och fixa åt och med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn!

Dessa bakfoton är från det sista kapitlet i min bok Mickans BakGlädje där farmor delar med sig av sina bästa julrecept på bröd och kakor.

Hur lyckligt lottade är vi inte som har det så väl förspänt att få äkta, gott, sunt och hembakat bröd direkt hem i frysen att njuta av närhelst man vill under julhelgerna.

Klanens farmor har ett hjärta av guld.

Tack farmor för allt det fina goda julbrödet! Känns helt fantastiskt att plötsligt finns nu hembakat advents och julebröd i frysen - fastän jag själv ligger sjuk och pinsamt overksam ett par trappor upp.

Julen är räddad!

Farmor är en ÄNGEL!


torsdag 7 december 2017

Vilotider

Famlar ännu omkring i förkylningsträsket.

Efter att i några dagar ha varit motspänstig och motsträvig genom att vägra vika mig för feber och förkylning kapitulerade jag i tisdags förmiddag. Sedan dess har jag sovit och vilat. Hela tiden.

Vacklat ut i särken med hundarna endast runt huset så de har fått göra ifrån sig, sedan in igen och åter krupit ned i sängen.

Har till och med ställt in dagens föreläsning, något jag i princip aldrig gör. Men jag fick en ide i går morse och den höll. Idén.

Jag frågade min vän, författare och journalistkollega Peder Losten, om han kunde tänka sig att ställa upp och underhålla gästerna idag, torsdag. Och si, det kunde han. En tyngd släppte från mina axlar ty nu vet jag att gästerna inte behöver bli ledsna och besvikna utan kommer bjudas på en jättefin stund av gemenskap och underhållning - trots att jag inte orkar komma.

När detta var i hamn i går förmiddag och alla var vidtalade, så somnade jag en känsla av befriande. Jag sov till kvällen, utan att ens äta en gnutta på hela dagen. Har lite vatten invid sängen som jag dricker av när jag vaknar till och det är som att det räcker.

Hundar och katter ligger hos mig i sängen. Det är alldeles tyst sånär som på mina luftrörs rosslande, katters kurrande och hundars snusande. En befriande tystnad. Ett välbehövligt lugn. Jag domnar bort igen.

Det är skönt. Varmt. Mjukt.

Visst längtar man i sin ömklighet efter en moders smekande händer, fulla av omsorg och kärlek. Men en sträv med varm hundtass i min hand, känns också förtröstansfullt. För att inte tala om lilla Ronja Snöflingas mjuka lena päls och djupa ideliga spinnande där hon rullat ihop sig mot mitt bröst och får min kropp bli en resonanslåda.

Nu har jag fått i mig två koppar hett rött the, med vatten som jag lät koka upp på vedspisen, och det känns litet lenare i mitt onda bröst. Min blick noterar att hyacinterna på bänken slagit ut. Men jag känner ingen doft. Men jag kan se och njuta av det jag ser. Det är vackert.

Intill blommorna hänger, från taket, en liten slinga av stjärnor och kulor i transparent glas. Den fick jag via posten igår som en liten present och kryapådig-hälsning av min vän Britt-Marie. Jag är så glad för all omsorg och omtanke som visas mig. Ni är underbara!





Nu ska jag krypa ned i sängen igen och vila.

Ty min kropp vill inget annat än att vila. Jag gör den till viljes. Vi är sams. Överens.

Puss o Kram alla finingar.



tisdag 5 december 2017

Nyspräckt spisaved

Ännu en jobbig natt har börjat fly bort. Dunsta iväg. Upplösas. Jag är tacksam för det.

Feberångor har kommit och gått. Nysattacker och hostanfall har avlöst varann. Febermosig hjärna är trött. Lekamen likaledes.

En konstig natt har jag tagit mig igenom. En natt i en slags dvala. Febrig dvala. Med ett huvud som vore det uppfyllt av ett trögflytande sus som minner om falskklingande målbrottsbrutna skrik i slowmotion. Öronen dånar som vore det jetplansövning just i mina hörselgångar, med vrålande plan som ovälkommet spränger sig fram bland mellanörats städ, stigbyglar och hammare.

Under gårdagen stapplade jag ut korta stunder pga djurskötsel och hundpromenader, för att snart återvända in till vedspisens värme där jag gärna positionerar mig i den sköna strålvärmen, huttrande, flåsande och rosslande i luftrör och lungor.



Husfar har spräckt lite ny spisaved och burit in till mig, något jag blev både rörd och tacksam över. Älskar mixen av spräckt björkved tillsammans med en och annan talleknabbe och det sprakar och spritter trivsamt här i köket.

Det är inget vidare att vara sjuk. Känner ändå, mitt i min enkla lilla förkylning, stor intensiv tacksamhet för att jag nästan alltid annars är frisk och har förmånen att leva livet med hälsan som följeslagare.

Fast – mina förnumstiga tankar till trots – så känner jag mig ändå lite ynklig…

Feberkramar,

Eder Mickan  

söndag 3 december 2017

SJUKSTUGA



Det är lite lågt i tak här i stugan. Vi är inte riktigt pigga, Husfar och jag.

Husfar började märka av sitt förkylningselände i onsdags och jag i fredags. Vi dricker växtextrakt av läkemalva och timjan som lindrar lite grann.

Men jag är så trött. Så det där växtextraktet verkar inte bättra på orken precis. Jag behöver min ork ty det är mycket som ska ske dessa få timmar hemmavid innan arbetsveckan kör igång, Nåja, det är som det är och allt får gå på lite halvfart, det är inte mer med det.

Jag har signerat en del böcker och försökt skapa lite första-adventskänsla i huset. Den stora smidda hästen togs fram ur stallet och fick trona i mitten av alla Bengt&Lottaljusstakarna.



Dessutom kom jag plötsligt ihåg den snaps-julkalendern jag köpte tidigare i höstas. Den hade vi ju helg glömt bort. Glömt så pass mycket att jag inte ens visste var jag hade gjort av den. Men efter att ha rotat i garderober och skåp, i källaren och på vind fann jag den i skafferiet. Men luckorna till den här speciella adventskalendern, den lär vi nog inte öppna vid femsnåret om morgnarna utan den får allt anstå till kvällen...


Populär filt

På ena köksbänken har jag lagt mjuk flanellfilt. Den är mest till för Ronja Snöflinga ty hon är ju inne dygnet om. Men det är mååånga fler som gillar hennes filt.







Men det är en liten kisse som klagar. Eller rättare sagt, en stooor kisse som klagar.
Oscar Storfot.
Grinigt muttrade han:
Kunde tanta inte haft en lite längre filt så jag slapp ligga med såväl nostipp som svanstipp utanför???