lördag 30 oktober 2010

Mer galet än gal-likt...


Liten, större, ännu lite större, stor, störst… Jag talar om Amrocktuppen Douglas!

I somras anlände han hit i en liten låda genom Postverkets försorg. Sprungen ur ett litet hönshus där en hönsmor vid namn Jane trallar omkring och kärleksfullt plockar med sina höns. (Du kan läsa mer om de vådliga turerna som omgav äggleveransen från det blekingska hönshuset till det småländska dito i inlägget ”Ägg på postorder” som du hittar under maj månads inlägg (http://mickanthor.blogspot.com/2010/05/agg-pa-postorder.html)

Efter att Douglas i somras anlände hit till gården i form av ett synnerligen välemballerat ägg så har det varit en del turer. Först det under högtidliga former iläggandet i äggkläckningsmaskinen vilket efter någon vecka följs av en ultraljudsceremoni i det mörka skafferiet. Något som inte nödvändigtvis sker under fullt så högtidliga former men är det Husfar som utför detta brukar åtgärden högtidlighållas genom inmundigandet av en flaska pilsner, nallad från någon av skafferiets hyllor.

Och sen följer, förhoppningsvis, kläckning som följs av de små kycklingarnas prägling på en, förvisso kärleksfull, men abnormt storvuxen höna - en gestalt som egentligen består av en vanlig fryntlig småländsk husmor. Emellertid, för kycklingarnas skull, måste vi tala tyst om vem som dväljs i gestalten, precis som när vi talar om Jultomten inför barnen…

Tja, sen blir det flytt från mangårdsbyggnad till fähus och så småningom blir det möte med andra underliga individer som jamar, skäller (jodå, här finns fler än husmor som gör det) bräker, trumpetar, snattrar och gnäggar.

Efter denna långa radda av intryck och upplevelser har mycket tid hunnit förflyta och kycklingen är inte längre en kyckling. Tvärtom, man har ju nästan hunnit bli stor. Så även Douglas!

Och minsann, igår hördes Douglas för första gången gala! Eller snarare försöka gala.

Det var i gryningen då jag gick omkring i stallet som jag registrerade ett nytt ljud. Det lät som en gammal uggla som försöka hoa – mitt i ett gallstensanfall. Snart kunde jag ringa in ljuden till boxen med Amrocksunghönsen.

Där stod Douglas mitt i klungan och försökte se stursk ut. Då och då samlade han sig, burrade upp sig, lyfte på hals och huvud en aning och öppnade näbben. Ur strupen steg något som lät som ett hånfullt ha-haaaaaa med tydlig betoning på den senare stavelsen. Diktionen bar kontur av att vara sprungen ur en yngling med tre slevar havregrynsgröt i strupen.

Varje gång tuppen hade frambringat sina stackars försök till galanden såg Douglas nästan förvånad ut. Typ:

- Oops, va det JAG som lät så där???

Stackars Douglas. Han kämpade hela dagen igår men det var mer galet än gallikt. Framåt kvällningen såg han trött ut. Kammen var blek och stjärtfjädrarna slokade. De sista tappra försöken till galanden lät som Grodan Boll, utslagen efter en hård svensexa.

Och i morse lät han inte alls…









Ja, han har vandrat en lång väg, den vackre Amrocktuppen Douglas. Men galandets konst, den har han ännu inte erövrat. Men skam den som ger sig...

fredag 29 oktober 2010

Sensuell snökonst...

Ja, det är konstiga vädertider på Gården. Här råder nästintill vårflod. Dammarna är breddfyllda och i fallen mellan dem forsar vattnet som vore det en solig aprildag.

I skogens vattendrag och diken strömmar vatten nedströms som jag får hoppa över eftersom mina stövlar är sönder. Igen. Fast ”hoppa” är nog att ta i. I mitt fall handlar det snarare om ansträngningen att ta ett lite längre kliv och göra en slags knyck i avstampet. En sorgesam liten rest av det som en gång kunde liknas vid ett hopp…

Vårfloden här är förstås avhängig av rikligt regnande i kombination med snösmältning. Jo, snön är borta nu överallt. Sånär som på en större hög mitt ute på Stuvegärdet. Resterna av The Snögumma.

Nu finns där, mitt ute på den i övrigt gröna åkern, en mycket iögonfallande vit snöhög. En snöhög som pinsamt nog formerat sig förfärande likt en fallossymbol!

Hm, kanske naturens egen rekyl på att jag, i ett försök att vara politisk korrekt, tillämpande genusperspektivet fullt ut och gjorde en Snögumma istället för en Snögubbe. Nåja, nu välkomnar jag alla former av regn och hårda vindar så att den där genanta enorma vita fallosen mitt i det gröna försvinner snarast möjligt.

Och eftersom det här är en familjevänlig sida så blir detta inlägg, på grund av dess innehåll, för ovanlighetens skull helt utan bildsättning…

torsdag 28 oktober 2010

En grann höstonge...


Det måtte grasserat stora mängder kärlek och erotik i luften under den gångna sommaren. Åtminstone vad katterna anbelangar. Eller vid närmare eftertanke; Endast vad katterna anbelangar...

Det har då i alla fall kokat och sjudit rejält i Katten Spökets blod. Hon har vid inte mindre än tre tillfällen förlustat sig någonstans här på gården. Även om sannolikheten är hög att förlustelsetillfällena är väsentligt fler än tre, så är det i alla fall tre gånger som själva förlustelsen burit frukt.

Här är den senaste lilla frukten. En synnerligen tilltalande liten frukt, inte sant?

Men, med tanke på tiden för hennes födelse är hon en redig "höstonge”, som man säger på landet. Och ”höstongar” brukar, enligt vedertagen bonnauppfattning, bli ”rangleta å lea” och ”inte nöet redit mä”.

Men då den här lilla kattflickan ju är riktigt grann så tror jag bestämt att det visst kan bli något ”redit mä na”.

Men - hon har ännu inte blivit döpt! Kanske har du ett namnförslag?




måndag 25 oktober 2010

Förvirrande tideräkning...


Fast det enligt klocka och tidsstandard ännu råder Sommartid, så råder det Vintertid på Gården.

Just innan den första snön föll häromdagen körde jag in, tömde och högtryckstvättade de sista utomhusstående blomkrukorna. Och senare på dagen, då Husfar pekade med hela handen, skedde det, i mitt tycke svåraste avskedet av sommaren; Ett vemodigt Farväl till mitt älskade sommartillhåll bak lagårn. Mitt eget paradis. Rekreationsplatsen nr 1. Mitt Bonn-spa.

Nu tömdes alltså Lutan bak lagårn på sina planteringsbänkar, bockar, krukor, säckar, fröer, lökar och allt annat myspys som jag breder ut mig med i Lutan under sommarhalvåret. För från och med nu råder Vintertid. Basta!

Vintertiden här innebär bland annat att börja utfodra småfåglarna och att börja med hö till märrarna. Det senare innebär i sin tur men automatik att utrymmet i Lutan inte längre är mitt territorium för njutningsfulla stunder som sådd och plantering tillsammans med höns, hundar, katter och fågelsång. Nä, nu är det andra rejäla madammer som tar utrymmet i bruk.

Nu blir mitt Bonn-Spa istället märrarnas utebox där de får sin frukost och kvällsvard. Ja, även jag kan ju avnjuta mina måltider där men jag brukar nöja mig med att sällskapa damerna med ett glas vin då och då.

Men när vi var klara med tömningen av Lutan var det alltför mörkt för att hämta stona. Hästarna fick gå kvar över natten på sitt sommarbete. Men så hann ju en försvarlig mängd snö falla och när jag hämtade stona så rådde verkligen vintertid! Det var faktiskt som en gnistrande vacker februaridag!

Hög knallblå vinterhimmel med snötyngda träd och grenar som mjukt välvde över grusvägen. Den högt stående solen reflekterades mångfaldigt i den kalla kritvita snön vilket fick tiotusen snökristaller att gnistra omkring oss.

Luften började just bryta till meja och droppar föll från solexponerade platser. Snö började rasa från grenar och skapade rykande moln av mjölkvit pudersnö i luften.
De vackra märrarna vädrade i luften, kände stråk av nya dofter och erinrades om såväl svunna som kommande tider…

Det var så ljuvligt hänförande vackert alltsammans. Julkortsvackert!

Men visst ja, det är ju fortfarande sommartid…

Ja, tro det eller ej, men detta är märrarnas sommarbete...



Men nu går vi hem. Hem till Gården...



Vintertid på Gården betyder bland annat att märrarna är hemtagna från betena och går i Ängen bak lagårn tills nästa vår kommer. Nu blir också Lutan, mitt favorittillhåll under sommarhalvåret, istället märrarnas territorium. Här får de frukosthö och kvällvardshö och kan stå inunder tak om de vill - men oftast går de ut i Ängen igen efter att de har ätit.

Vintertid på Gården betyder också start på utfodrandet av småfåglar. Redan samma dag som jag hade satt upp fåglarnas matplatser dök den här kamraten upp och satte sig i en buske strax utanför mitt fönster! Snacka om julkortslikt! Men, som sagt, det råder ju fortfarande Sommartid...

Mickans Tänkvärdheter...

söndag 24 oktober 2010

Frodig men förgänglig snögumma


Då vintern ju anlänt till gården tycker husmor att man ska göra det bästa av situationen. En given aktivitet att ägna sig åt när det bjuds på kramsnö är att göra snölyktor och snögummor. Det senare i ett försök att anamma ett politiskt korrekt genusperspektivtänk...

Här är min frodiga snögumma, vars förebild är svår att sia om (jaså, inte det…). Det var en strålande förmiddag med lika strålande vintersol när husmor skred till verket ute på åkern. Efter ett tag började hundarna blänga och menande lyfta på sina kalla tassar för att med all tydlighet visa mig att de frös. Hela hundtrion var fullkomligt eniga i uppfattningen att husmor var urtråkig som fjantade sig och sprang omkring på Stuvegäret och tillskapande en gigantisk Michelingumma i snö.

Husmor själv däremot kände sig ovanligt upprymd, ja, nästan så att något som kunde likna ett förnöjsamt leende kunde avläsas i hennes anletsdrag. När Husmor till slut insåg att hon måste gå hem med hundarna passade hon på att hämta några färgstarka accessoarer och ett par tuber färg för att ge lite karaktär åt den yppiga damen. Snabbt, nåja, sprang hon tillbaka ut på Stuvegäret igen för att fullborda kreationen. Men hundarna tvärvägrade följa med.

Om kvällen då Husfar kom hem så såg jag att han satte näven ovan ögonen för att skugga den lågt stående solen och glodde intensivt uppåta Stuvegäret. Så stegade han upp på åkern och slog ett par lovar kring den prima donnan.

När han kom in sa han ingenting men han tittade lite konstigt på mig. Då och då skakade han sakta på huvudet, som vore han bedrövad. Eller fundersam kanske.

Men märkligt nog sa han inget. Eller nja, jag hörde lite mummel bortifrån hans plats vid matbordet ett par gånger under kvällsvarden. Något om att han skulle ringa Optikerfrun på andra sidan Bodaskogen o beställa tid.

Mumlade något om att han fått problem med dubbelseende. Nåt sånt. Äh, jag vet inte riktigt vad han satt där och orerade om.

Men säg den fägring som varar. Efter att regn och hårda vindar har dragit fram här över Småländska höglandet, blev min fina Snögumma rejält förvanskad.

Den yppiga barmen hängde långt ned över de riktaliga bilringarna. Hon blev krum, böjd och lutade kraftigt framåt. Ansiktet var förvridet och de lysande rosa läpparna hade smetats ut och runnit ned över dubbelhakorna som en slapp purpurfärgad sörja.

Och senare på eftermiddagen kom dödstöten för den prima donnan. Det var på eftermiddagsrundan med dogsen.

Alfons gick resolut fram till Snögumman och lyfte på benet. Behagfullt lättade han sin blåsa och pinkade på henne! De varma strålarna verkade nästan få gumman att implodera! För bara någon minut efter att Alfons utlåtit sitt gula vatten över donnan, for hon ihop till en sorglig hög av pissgul snö.

Och senare samma kväll fick plötsligt Husfar mål i munnen.

- De va hut va ho hade magrat och blitt liten, snödonnan där ute. Du har inte funderat på om du sulle ta å ställa di där ute i regnet ett par dar, du mä?