lördag 15 maj 2010

Ägg på postorder


Jag har köpt ägg på postorder! Nästan. Men det var inte helt enkelt. Låt mig berätta.

Genom det förbluffande effektiva webbaserade forumet Blocket fann Dottern en like till sin mor. I Blekinge bor nämligen ännu en Hönsakärring med sina höns och, vad jag kan förstå, en Husfar nånstans i kulissen.

Hönsakärringen i Blekinge har hönsraser som inte jag har. Då hon märkte hur jag, likt Pavlos hundar, dreglade över hennes Amrocksägg föll hon till föga och lovade mig tjugo stycken av dessa till i mitten på maj. Häromdagen, just innan leveransen av desamma, ringde hon mig. Genast hörde jag att hon lät bedrövad. Efter lite kallprat, naturligtvis om höns, kom hon till pudelns kärna.

- Jo, det var det här med dina Amrocksägg, Mickan…

Här tystnar hon och det är uppenbart att hon är mycket bekymrad. Jag hinner tänka tusen tankar, typ att hennes hönshus fallit offer för en blekingsk pyroman, militanta hönsvandaler eller antihönsterrorister. Så harklar hon sig och tar sats.

- Jag är ledsen, men det är bara nitton ägg.

Mycket lättad över det odramatiska budskapet säger jag i lätt ton att det naturligtvis går bra med nitton stycken. Vi slogs nämligen mot tiden. Den i Blekinge boende Hönsakärringen var lika angelägen som den Småländska att äggen skulle anlända innan Kristi Himmelsfärdshelgen. På så vis vann vi ju fem dagar i ruvningstid. Anlände de nitton äggen hit innan helgen kunde jag börja ruva på onsdagen istället för efter helgen som annars skulle bli fallet.

Nu är det alltså inte jag personligen som ruvar de små sköra äggen. Om så vore fallet skulle genast alla äggens stackars hönsembryo få ta helgens tema på fullaste allvar och inom kort färdas till himmelen.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Efter att Hönsakärringen i Blekinge låtit sig lugnas över att det inte gjorde något att det tjugonde ägget saknades i leveransen lade vi på luren med överenskommelsen att hon nästkommande morgon skulle förpacka och via gula Postverket sända äggen till mig.

Samma kväll berördes äggleveransen i aftonbönen.

Fram på förmiddagen nästkommande dag ringde den Blekingska Hönsakärringen. Klangen av bedrövelse var som bortblåst! Istället sprudlande hon och nästan genast utbrast hon.

- Dä ä tjugo ägg! Ho hann värpa ett te innan posten kom!

Skrockande satt vi i varsin ände av telefonlinjen, vi bägge hönsakärringar.

Sicken klok och särdeles välvilligt inställd höna! Så fick jag avinumret på den dyrbara försändelsen och knappade genast knappade in mig på nätet för att följa upp var i världen mina Amrocksägg befann sig. Klockan 21.12 samma kväll var de uppe i Jönköping för vidare sortering. Ingen ytterligare information infann sig, det kvittade hur många gånger jag knappade in mig på nätet.

Äggleveransen var åter ett av aftonbönens ämnen.

07.12 nästa morgon hade leveransen anlänt Postens utlämningsställe i Staden och beskedet löd: ”Brevavi har skickats mottagaren”. Kors i jisse namn, kalla fötter och kalla kårar! En brevavi! Det betydde ju flera dagars försening! Bara att få ut ett brev till Gården från Staden tar ju två dagar.

Nu var goda råd dyra! Skulle de stackars äggen, mina blivande fina Amrockshöns, tvingas tillbringa hela helgen på en hylla i ett torrt gammalt förvaringsutrymme? Vad göra?

Som brukligt vid krisartade tillfällen rådfrågas Husfar. Denne var inte sämre än att han stegade in på Posten i Staden. Där sade de mycket riktigt att de sänt en avi till mottagaren. Den skulle säkert komma nån gång under, eller efter, helgen…

Husfar förklarade situationen för den vänliga postiljonen HH som snart fann på råd, printade ut nödvändiga formalia och räckte till Husfar.

- Åk nu till utlämningsstället i Stadens östra del och hämta ut paketet, sa hon med en trygg stämma.

Husfar åkte till utlämningsstället och räckte fram sin lapp. Men si där blev det stopp. Icke, sa nicke, han fick minsann inte hämta ut någon leverans eftersom de tjugo äggen var adresserade till undertecknad, det vill säga till en Småländsk
Hönekärring med vilken Husfar tydligen icke kunde förväxlas.

Jag nödgades därför göra en snabb och ytlig lekamlig sanering och när detta mödosamma tilltag var verkställt färdades jag in till Staden. Mötte Husfar, erhöll lappen med uppgifterna och stegade själv in på Utlämningsstället.

Men nu blev det stopp igen. Jag hade inte rätt avi med mig! Jag var tvungen att ha brev-, eller smsavi från Posten. Såååå trött man kan bli. Och arg. Med mången argument, list och trix lyckades jag i alla fall till slut få ut mitt paket.

Under stor vördnad mottog jag till slut det stora paketet på alla håll det med stora röda bokstäver stod: ”AKTA! ÄGG!” och ”OBS: INNEHÅLLER ÄGG.” Folk omkring mig gjorde stora ögon och snart hördes fniss och mummel. Jag uppfattade ord som ”Äggröra” och ”Färdig omelett” och andra spefulla kommentarer.

Stolt som den tupp som förhoppningsvis befruktat äggen, bar jag den stora kartongen som vore den ett litet spädbarn. Och vet du vad, alla tjugo äggen var hela! Men det var egentligen inte undra på för mer välemballerade ägg har nog aldrig skådats förr.
(Ett varmt och innerligt TACK sändes från en hönekärring till en annan. Fast, av egen erfarenhet kan jag kanske tillstå att det nog inte är helt osannolikt att det är den blekingska Hönekärringens Husfar som ska tackas.)

Och nu ligger de här i min äggkläckningsmaskin. Tillvaron fylls nu av nya vanor såsom att ”väcka äggen”, ”lägga äggen” och ”vattna äggen”. Dessutom gläntar jag ofta på locket och pratar med dem, säger gomorron när jag morgonvänder dem och gonatt när jag kvällsvänder dem. En och annan sång blir det också.

Äggande tider börjar övergå i väntans tider.

Som brukligt är…


En dag då jag var iväg på jobb kom jag på att familjens ungdomar kanske inte visste att jag hade nykläckta kycklingar uppe på mitt arbetsrum. Jag ringde hem till Husfar och bad honom varna övriga familjen att ha koll på dörren så att inga katter skulle ta sig in på rummet. När jag kom hem fanns följande lapp på min dörr. Jag har låtit den sitta kvar...

fredag 14 maj 2010

Tål att tittas på...


Morgonhöet är just uppätet. Som du ser finns en hel del hö ännu kvar i Tionettas långa man. Vem vet, kanske beräknat som mellanmål lite längre fram på dagen?

Märr och hund har just upptäckt ett par rådjur som går en bit upp på Gubbalyckan och betar. Och de, som sångstrofen lyder, tål att tittas på.

Rådjur, tamdjur, liten och stor...

torsdag 13 maj 2010

(O)möjligheternas reningsbad...


Om aftonen är vinden närmast ljummen och vårens dofter går tydligt att skönja i luften. Tar en runda på gården och hänförs av stort och smått. Slås av hur påtaglig grönskan är! Penseldrag från en mängd färgpytsar i subtila nyanser av grönt har med generösa svep målats över gården.

Lyssnar man riktigt ihärdigt kan ett svävande brus uppfångas. Det kommer från alla håll, underifrån, från sidorna och ovanifrån. Det är den vidunderliga växtkraften som nära nog briserar.

Vid Lutan, bak lagårn, får jag syn på några rundformiga aluminiumbitar vilka omsvept en maltdryck a la Falcon Bayer emedan de nu står och ser förödande torra ut. Intill står en tvåaxlad gammal vagn med ett lass ved, nån meter bort står pallar med fload, (eller, om du så föredrar, lavad) ved och däremellan står kapen. Husfar blir nämligen torr i halsen av de påfrestningar vedarbete tarvar…

I gryningen, bara några timmar senare, tittar jag ut genom fönstret. Blinkar klentroget med ännu sömndruckna ögon. Vitt. Helt vitt. Nån har varit framme med penslar vilka doppats djupt i pytsen med vitfärg! Eller är det måntro bara mina fönster som är fulla av vackra eteriska frostrosor? Eller är det rentav snö ute igen? Eller är gräset, vilket borde glimma av ljumna daggdroppar, fruset och frostigt?

Blinkar ytterligare några gånger och försöker förstå varför det gröna förbytts till ett mjölkvitt skimmer.

Så erinrar jag mig att jag ju gav Anki Anka ett reningsbad igår. Kanske spillde detta reningsbad även över på mig? Blev alldeles glad när jag inser att reningsbadet kan ha skänkt mig, om inte oskulden så i alla fall, oskuldsfullheten tillbaka!

Allt det vita jag såg var ett uttryck för jungfruligheten, det renhjärtade, det goda och oskuldsfulla som fanns i mig. Efter gårdagens reningsbad tillsammans med Anki Anka badade allt i ljus! Oskulfullhetens vita färg uppfyllde mig!

Oskuldens vita färg, som ju egentligen inte är någon färg utan bara närvaron av ljus, har lagt en vacker hinna över allt min blick famnar. Hjälper mig selektera bort det mörka och bara ta in allt det ljusa,goda,fina…

Ännu sittande på sängkanten, blickandes ut i gryningen, är jag så uppfylld av det inre magiska skeendet till följd av Anki Ankabadet, att jag högt och högtravande affirmerar:

- Oskuldens vita färg fyller mitt hjärta, min tanke och mitt sinne. Endast godhet och välvilja finns inom mig.

Men där kommer jag plötsligt av mig av något ljud bak ryggen. Dovt frasande i sängkläder och sen låter en grov, grumlig och rosslande stämma någonstans inunder täcket bräka;

- Dä omöjjlia har allri hännt - vafför sulle de hända nu?





onsdag 12 maj 2010

En sagolik stund...


Det var en gång tre bockar, som skulle gå till sätern och bli feta, och alla tre hette de Bocken Bruse. På vägen var det en bro över en fors, som de måste över, och under den bron bodde ett otäckt troll med ögon som tenntallrikar och näsa så lång som ett räfseskaft.
Först kom den yngsta Bocken Bruse och skulle över bron. Tripp, tripp, trapp, sa det i bron.
- Vem är det som trippar på min bro? skrek trollet.
- Åh, det är den minsta bocken Bruse. Jag ska till sätern och bli fet, sa bocken och han var så len i rösten.
- Nu kommer jag och tar dig, sa trollet.
- Åh, nej, ta inte mej, för jag är så liten, jag. Vänta bara lite, så kommer den mellersta Bocken Bruse. Han är mycket större.
- Ja, ja, sa trollet.
Om en liten stund kom den mellersta Bocken Bruse och skulle över bron. Tripp, trapp, tripp, trapp, sa det i bron.
- Vem är det som trampar på min bro, skrek trollet.
- Åh, det är bara den mellersta Bocken Bruse, som ska till sätern och bli fet, sa bocken.
Han var inte lika len i rösten som den minsta bocken Bruse.
- Nu kommer jag och tar dig, skrek trollet.
- Åh nej, ta inte mej! Vänta lite, så kommer den stora Bocken Bruse, han är mycket, mycket större!
- Ja, ja, sa trollet.
Rätt som det var kom den stora Bocken Bruse. Tripp, trapp, tripp, trapp, tripp, trapp, lät det i bron.
Den bocken var så tung att det knakade och brakade i bron.
- Vem är det som klampar på min bro, skrek trollet.
- Det är den stora Bocken Bruse, sa bocken.
Han var grov i målet.
- Nu kommer jag och tar dig, skrek trollet.
- Ja, kom du bara! Jag ska nog stångas med dig, sa bocken.
Och så rusade han på trollet och stångade ner det rakt i vattnet. Så kunde alla tre bockarna gå till sätern. Där blev bockarna så feta, så feta, att de knappast orkade gå hem igen. Och har inte fettet gått av dem, så är de väl feta än.

Och snipp snapp snut så var sagan slut…

Frågan är vem som är det elaka trollet i det här fallet? Svaret är nog Husmor.
Fast hon, tvivelsutan, redan varit på sätern…




söndag 9 maj 2010

Knoppfest, knoppfest hela dan...

Inser att det är en jästra tur att jag inte börjat med hatt igen! Den hade nu befunnit sig minst tre socknar bort! Harreminti vad här blåser! O kors vad kallt det är!

Det rådande vädret har fått mig att återgå till vintervanor. Startar gryningen med att tända i pannan. Går i den knarrande källartrappen upp igen och börjar elda i vedspisen. Medan spisen under hemtrevligt sprakande börjar sprida värme i det kylslagna köket sätter jag på kaffe. Lågan på några brinnande stearinljus börjar snart flämta inunder den tilltagande strålvärmen från spisen.

Stoppar fötterna i de allt för stora och av hundar vältuggade gamla träskorna, går ut och fyller på mat till fåglarna. Stenmurar, buskar och trädstammar väts av fyra morgonnödiga hunder. Jag sveper med blicken över nejden. Känner en frisk doft i den kalla luften. Gräs och vårlök är just i brytningen mellan frost och dagg. Sömndruckna och frusna kan vagt spirande toppar av perenner skönjas, som vore de ännu tvekande huruvida de ska våga sträva uppåt eller ej. Dammens yta är i ständig rörelse av det ihärdiga och kyliga regnet. En skogshare sitter och hukar uppe i skogsbrynet.

Efter att ha duckat bakom trädgårdens största spireabuske. och därmed skonat en morgontidig förbipassagerare från en smärre eller värre hjärtattack, går vi in igen. Petar in ytterligare ett par vedträn i spisen. Häller upp lite kaffe. Slår på stort och väljer den mörkblå koppen med, förvisso flagnad, guldkant.

Med händerna runt koppen går jag sakta fram till fönstret för att se om fåglarna börjat äta sin frukost. Inser att domherrarna ratar mina frön till förmån för de försiktigt knoppande äppelträden. Upptäcker snart fler domherrar som kalasar på knopparna. När jag senare på dagen slänger ett getöga ut ser jag att det ånyo sitter domherrar och äter knoppar. Vid eftermiddagskaffet likaså. Ända fram till kvällningen kan jag se domherrar i träden.

Några i den gamla "Seftaholmen" medan ett par sitter i "Surapeln". En trind domfru vajar i den ännu lite klena "Rödluvan". Men som så många gånger förr är det fåglarna i "Vildapeln", just utanför fönstret i min jobbarhörna, som fotograferas mest. För det är ju i jobbarhörnan jag befinner mig allt som oftast. Både när domherren tar frukost, elvakaffe, lunch, ettermiddasfika, middag och kvällsvard...