onsdag 2 mars 2016

Betraktelser i morgonstund

Hela gården. Naturen. Allt vaknade upp helt omfamnad av frostens vita kristaller.

Jag har gått runt och lika ödmjukt som fascinerat hälsat på några av de biljoner skapelser och skulpturer som frosten skapat. Bedårande. Utsökta. Fulländade. Helt fantastiska konstverk!

Hur kan frostrosor och iskristaller vara så vackra, bilda sådana helt fabulösa mönster och skulpturer? 

På trollhasselns hängen.

Vresrosors nypon.

Älggräsets vippor.

En tappad fjäders pennor.

Längs en förlupen gren av pergolans klematis.

Ovan stenmurens mossbelupna stenar.

På vagnslidrets nedkylda fönster.

Isskulpturer och konstfärdiga mönster på de färgade glaskulorna i trädgårdslandet.

Längs farstutrappans blåmålade räcke.

På björkarnas nakna grenverk som blev till folkdräktens vackraste spetsbroderade hätta, vackert kontrasterad mot himlens blå fond.

Små, små konstnärliga alster som ser ut att vara minutiöst genomarbetade.

Jag stannade till än här, än där och betraktade det massiva nattarbetet som genomfört. Och det var inget hastverk precis. Jag kan gå i god för det.

Det var minst lika fascinerande som då man i sommarens gryningar går längs med stigar för att titta på spindelns verk, på de mest fenomenala nät som vävts av idoga och sannolikt hungriga spindlar.

På tal om hungriga spindlar så blev nu även tanten hungrig. Det blir de sedvanliga två grova knäckebröden med tomatskivor och örtsalt, men en liten detalj finns mellan brödet och tomaterna – nämligen ett par ynka ostskivor.

Men ni ska veta att jag med dessa ostskivor spelar ett oerhört högt spel. Det är nämligen inte vilken ost som helst, det är den fotsvetts-, surströmmings-, dåligunderlivshygiens- och hundfisstinkande danska osten Gamle Ole!!!

Husfar har ställt ett ultimatum. Ett helt oförhandlingsbart sådant.

Jag tvangs välja: Honom eller Gamle Ole!

Basta!

Jag sa givetvis att jag väljer Husfar. Nöjd och bevekad grymtade han, lättad över att slippa stanken av Gamle Ole.

Men som den listiga (och hungriga) kvinna jag är så har jag funnit på råd.

Jag köper osten i smyg, i en annan stad där ingen kan skvallra för Husfar.

Jag förvarar osten på hemligt ställe utomgårds i en av bodarna tills jag är ensam hemma, då hämtar jag den, lindar in den stackars Gamle Ole i fem (!) (sant!) plastpåsar och placerar honom sedan lika högtidligt som hemligt, bakom de mönne burkarna långt ned i kylen ty bland dessa botaniserar Husfar aldrig.

Sedan äter jag den bara till frukost när jag är ensam hemma, ja, bror tvilling vill förstås också ha, men han är den enda som är invigd i denna hemlighet. Osten åker aldrig fram till lunch, inte ens om jag gör soppa.

Varför undrar du kanske?

Jo, för då är jag rädd att jag inte ska hinna vädra bort lukten här i stugan innan Husfar kommer hem – jag vill ju inte väcka den björn som sover…

Puss o Kram på Er alla Lanttantlovers!

söndag 28 februari 2016

(H)ÄRLIGHET VARAR LÄNGST...


Kaffet är färdigbryggt och sprider sin hemtrevliga doft över köket, en doft som blandas med den doft som vedspisens plattor och ringar av gjutjärn ger ifrån sig när de hettas upp, också den doften är angenäm och står för hemtrevnad på något vis. I alla fall för mig.

På bänken intill mig ligger några vykort som jag fått på sistone av vänliga omtänksamma goda vänner. Det finns nästan inget bättra än att hitta handskrivna brev och vykort i posten, mitt hjärta gör alltid en extra volt och jag börjar le bara av åsynen av ett vykort eller brev.

Fast jag ser inte dem, breven och vykorten alltså, förrän på eftermiddagen/kvällningen då Husfar kommer hem från jobbet och vittjar postlådan, jag går fortfarande inte ut och vittjar postlådan själv. Det slutade jag med efter förra hösten, den overkliga, oroliga och otrevliga hösten när jag fick hatbrev i postlådan. Usch, minns onödigt exakt hur ångestklumpen slog till med full kraft när man fick syn på de tunna vita C6 kuvert innehållandes hat, skymf, skuld, skam. Kuvert som någons hatfyllda hand greppat en kulspetspenna och övertydligt spretigt textat ned mitt namn och adress.

Men nu ligger här varma vänliga rara hälsningar med glada tillrop och uppmuntrande ord. Tröstande rader efter Tionettas död och ord som vittnar och omsorg och omtankar. Jag blir så berörd. Så glad. 

Hörni, jag bara måste få berätta för er om ett brev jag fick i fredags. Fint textat med avsändarens namn prydligt på pränt på kuvertets baksida vilket genast tog bort farhågorna om att ännu ett hatbrev var i antågande. Öppnad kuvertet som var så lätt igenklistrat att det gick att öppna i sin ursprungsform och alltså inte behövde sprättas upp. I kuvertet låg ett dubbelt kort, en akvarellmålning målat och utgivet av Mun och fotmålande konstnärers förlag.

Inuti det dubbla kortet låg en femtiolapp, den ”gamla” sedeln. Jag började läsa och log bredare för varje rad.

Hej Mickan. Igår var jag och två väninnor på Vetgirig Tisdag på Kulturhuset i Nässjö och lyssnade på dig. Vi tyckte det var mycket trevligt. Vi köpte sedan några av dina fina vykort. Du sa då att du var så trött i huvudet efter föreläsningen vilket ledde till att du blev dålig på huvudräkning då vi skulle betala. Jag var inte heller bra tydligen för du fick 45 kronor för lite. Här får du pengarna på post istället. Tack för en trevlig kväll! 

Bedårande fin gest och handling!!!

Sådan ärlighet. Sådan härlighet!

Nu sitter båd brev och sedel på mitt kylskåp som för att påminna mig om all kärlek, omtanke, ärlighet och uppriktighet som finns i världen.

Trots allt…