onsdag 17 november 2010

Sådan Husfar sådan Tupp…


Uppe med tuppen var jag i morse. Ja, det är jag varje dag men idag fick jag vända lite på rutinerna därför att jag redan i ottan skulle resa från gården, iväg på ett jobb ett tiotal mil bort. Jag vet inte om det var de förändrade rutinerna som gjorde att djuromsorgen slutade med blånader och blodvite.

Minns ni lille Pytte? Brahmakycklingen som föddes i somras samtidigt som Anki Anka? Som satt i min kupade hand och som på ett så bedårande vis pickade mig i dubbelhakorna (vilka dock icke ens med den bästa vilja i världen kan tillskrivas adjektivet bedårande…)

Jo, Pytte har på dessa, sedan kläckningen gångna, månader vuxit o blivit JÄTTESTOR. Han har förvisso ännu inte lärt sig gala, sannolikt avskräckt av kamraten i boxen intill, Amrocktuppen Douglas, som förpestar tillvaron för alla ladugårdsinvånare med sina förfärliga, närmast hårresande, avgrundsvrål till galanden.

Trots uteblivna galanden, är Pytte stor pojke nu. Han har alltid varit lite lillgammal och har därför fått agera ”storebror” till ett par omgångar småkycklingar. Han verkar uppskatta det och är alltid snäll och förevisar de små, skrockar lågmält och visar var mat och vatten finns, pekar och föser de små mot värmelampan, vyssjar dem till sömn och är allmänt omhändertagande och beskyddande.

Men härförleden ansåg jag att han hade varit storebror tillräcklig länge hos de halvvuxna kycklingarna. Jag kunde nämligen iakttaga hur storebrormentaliteten gentemot hönsen snarare hade antagit formen av testosteronsprängd uppvaktning och svärmeri än anständig hygglig farbroderlighet.

Koketta gick hönsen där och vippade på sina stjärtfjädrar, blinkade förföriskt och kuttrade på ett fjäskade vis för Pytte Den Store. Han var sen att brösta upp sig, sträcka på sig och burra upp fjäderdräkten så att han mer liknade en sibirisk tvättbjörn än ett småländskt tuppaskrälle.

Så för att undvika vidlyftigheter av det lite mer amorösa och erotiska slaget tog jag Pytte ut ur sitt harem och lyfte över honom till en liten box där hönan Sack-Röv tillfälligt går som konvalescent efter ett tillbud på den branta gångrampen som gjort henne halt.

Där, hos Sack-Röv, får Pytte gå tills jag gjort ännu en rockad och stuvat om lite bland hönekullar och boxar.

Men ack så eländigt, denna sympatiske ungtupp har förändrats! Blivit så bestämd av sig. Rent av tjurskallig. Det är faktiskt så att tuppskrället blir allt mer lik Husfar!

Ja, vid närmare eftertanke så måste tuppen tagit intryck av självaste Husfar! För Pytte har börjat uppvisa samma Stumbamführermanéer som Husfar lagt sig till med på sistone.

Han går där ute i fähuset och stampar med sina stora, imponerande, fjäderbeklädda fötter i backen (det är alltså tuppen jag talar om). Då och då pekar han med hela vingen, som om han försöker visa var skåpet ska stå. Basta!


Men Sack-Röv låter sig inte bekomma. Hon ligger lojt i sitt hörn och tittar avmätt på ungtuppen som fjantar och sprätter och har sig.



Fast i morse blev måttet rågat! Då var han rent av otrevlig! Tuppen alltså. Mot MIG! Mot den hand som föder honom! Fräckt va?

När jag gick in boxen där jag satte mig på huk för att fixa med deras matskål så for han plötsligt fram mot mig och bet mig! Två rejäla tjuvnyp på handryggen så att det började blöda. Det gick så fort att jag nästan inte hann fatta vad som skedde. Men då morsknade hunden Blenda till och blev sur på Pytte för att Pytte var kaxig mot Blendas matte varpå hon for fram emot tuppen.

Men Blendas hedersamma och ridderliga försök att försvara Husmor avslutades inom en nanosekund med att Blenda, under förskräckta ylanden, rusade ut ur boxen med en ilsken tupp på ryggen. Ja, jisses, tala om gruff i hönsgår’n!

Ikväll vid middagsbordet beklagade jag mig för Husfar. Visade min stackars hand med blånader, rivmärken och sår efter Pytte. Förväntade mig lite sympati och medkänsla. Att han skulle tycka att tuppen varit dum mot stackars hönsmor.

Istället harklade han sig, som för att hämta lite kraft liksom, höjde näsan en decimeter upp mot det flugskitprickiga taket och sa:

- Dä ä la inte så könstitt!?

- Dä ä sån en blir när en allri får va mä nårra granna o tegivna madammer utan gå o stöta mä e le o utgammel vreshöna…

tisdag 16 november 2010

Brytningstid...

Det är som väder och årstid inte vill bestämma sig vad det är som gäller. Är det höst eller är det vinter?

Ena dagen då man vandrar iväg uppåt ängen knarrar det runt gummistövlarna i ett decimeterdjupt snödjup. Någon dag senare kippar det ljudligt för varje steg man tar i en blöt, slafsig och mycket fuktmättad jord.

Men i nästa gryning kan det knastra och braska då sulan bryter fruset gräs och köldstela grenar.

Idag har vi just en sådan köldslagen gryning!

En smutsfärgad och vag dimma ligger strax ovan marken men så snart solen hasat sig upp över ladugårdsnocken löses dimsjoken upp och får de till stallet vandrande märrarna att framträda allt tydligare.

I motljuset utgör Ängens alar, vars nakna grenverk under natten har klätts ett vitt sprött gnistrande frosthölje, skarpa och vackra skuggbilder

Frusna vippor börjar försiktigt vaja i den stillsamma morgonbrisen. Sirliga frostvävda trådar gungar lättjefullt och skickar förföriska blänk genom luften. Dammens yta har täckts av ett tunt lager is.

Bortifrån ladugården hörs tupparna morgongala. En roande kakafoni av galanden, ljusa gälla, mörka och dova. Nerifrån Ängen hörs märrarnas glada och ivriga gnägganden.

Gården håller långsamt, långsamt på att vakna till en ny dag.

En dag i brytningstid mellan höst och vinter, mellan vardag och högtid - Adventshögtid...


´

söndag 14 november 2010

Farsdagsmorgon...


Ja, idag är det ju Fars Dag vilket här på gården hörsammades genom att jag tassade upp tidigt i ottan, tände i vedspisen och rörde ihop en deg.

Husfar hade nämligen önskat sig Scones till frukost. Och vad gör man inte för att blidka honom? Det brukar löna sig i längden (hyser nämligen förhoppningar om att kunna utverka ett lass sågspån endera dagen).

I mörkret som rådde i den tidiga timmen, i doften av bröd i ugnen och i ljudet av vedspisspraket och stearinljusens låga vilka flämtade och fladdrade där de stod på spiselkransen så blev det fullkomligt oundvikligt att sätta på en skiva Julmusik.

I raggsocksbeklädda fötter tassade jag omkring och tonerna av Sissel Kyrkjebös senaste Julalbum kände jag att jag bara inte kunde hia mig längre!

Jag rusade upp på garderoben, rotade fram en adventsljusstake, sprang, nåja, ned igen och monterade upp densamma på buffébänken.

Lade in ytterligare ett par vedträn i vedspisen och hällde upp lite nybryggt kaffe i Husfars nya mugg vilken han just förärats av gårdens minste gosse. Ur ugnen plockade jag sconesbröden, svepte in dem i en bakhandduk och och lät dem vila litet. Tog ett par steg bakåt och begrundade mitt verk! Sådärja! Nu var Farsdags-gryningen redo för Husfars entré.

Strax hördes han rumstera om där uppe, startskottet för tre vita små hundar att rusa en våning upp för att möta sin Husfar. Snart hördes steg i trappen och så rundade han och de tre vita hundarna murstocken.

Husfar tvärstannade, blinkade glosögt flera gånger mot bänken, sen på mig, sen på stereon, sen på vedspisen, på alla tända ljusen och så tillbaka till bänken igen.

- Jul??? Va i hoggan, va dä inte Fars da ida???