lördag 7 maj 2011

Morgonfrost...



Det frasar under fötterna när jag går på gräset i den tidiga morgonen. Stråna är stelnade och hjälplöst fångade i frostens grepp. Står spröda och stela. Som om naturens egen regissör plötligt ropat "Frys!" mitt i tagningen av en scen.

Stråna kapitulerar villkorslöst under mina fötter, lägger sig platt intill den kalla marken. Där kommer de ligga i väntan på att solens strålar ska komma krypandes fram till dem, ge värme och energi nog för att de ska kunna resa sig och fortsätta med sitt liv. Sin dag. Sin sommar.

Jag, hundarna och katten Spöket spankulede runt dammen i arla morgonstund. Där gräset glittrade och skimrade iklätt frostens vita täcke.

Kabbelekor och påskliljor, vilka klarar att stå emot frosten bättre än de spröda marknära grässtråna, hade redan rest sig. Stolta och vackra.

Skänker försommaren en underbar fräschör med sina energirika färger. Står som glada utropstecken i den skira, ännu lite morgontrötta, försommarmorgonen.

Tecken som når ända in i mitt hjärta och kramar det mjukt, får mig att dra efter andan och fyllas av en stillsam glädje över att jag får se, får finnas, får uppleva, får tillhöra, får dofta och ta in detta.

Stunden fick den att lätta, lösas upp och flykta - min inre varandets morgonfrost...






torsdag 5 maj 2011

Vedspis o feta domherrar...




Kära nån vad det blivit kallt igen! I morse tände Husmor vedspisen vid fyrasnåret för att få upp lite värme. Gick sen ut och fyllde på mer mat i fåglarnas utfodringsautomat.

Där är inte så många fåglar kvar och förser sig. Men ett stadigt gäng stammisar är där hela dagarna. Många, ofta fem men i morse var det sju, röda feta fina Domherrar är på Gårdens fågelrestaurang från morgon till kväll. Äter, pratar och solar sig. Äter igen.

De stackars domfruarna är väl hemma i något dragigt bo någonstans. Om inte bundna vid spisen så vid äggen, antog Husmor. De får slava, fixa, feja och hålla ordning bland kvistar och fjädrar, förbereda ankomsten för ett gäng gapiga och ständigt hungriga ungar.

- Som vanligt
, muttrade Husmor när hon klafsade tillbaka nedför källartrappen, barfota i storstövlarna och fågelhinksmaten på armen.

Efter att ha lagt på ännu en omgång i vedspisen ställde sig Husmor vid fönstret och betraktade de granna Domherrarna. Upptäckte plötsligt en glimt av illmarigt samförstånd i blicken medan de åt av den nypåfyllda maten. Konstigt, tänkte husmor i samma ögonblick som Husfar kom nedstapplandes.

När han fått sitt kaffe och glosögd satt blinkades vid köksbordet prövade sig Husmor på den närmast lönlösa uppgiften att kommunicera med honom.

- Konstigt att vi har så många domherrar kvar ännu! Det är ju ändå maj.

Tystnad.

Som brukligt äro.

På morgnarna kan det därför en mening behöva sägas både tre och fyra gånger innan det går fram ordentligt.

Så efter att ha upprepat det där om at det är konstigt att vi ännu har så många domherrar i maj månad grymtade Husfar fram.

-Ja, jo. Men dä ä ju åsso rasande kållt ute.

Det är det. Sant. Husmor petade in ännu ett vedträd.

- Men är det inte orättvist, sa hon.

- Vaffönått, sa han.

- Orättvist, sa hon.

- Vaffönått, sa han igen.

- Att Herrarna sitter här och pratar, solar sig och äter sig feta hela dagarna medan fruarna är hemmavid och slavar häcken av sig från morgon till kväll.
Tystnad.

Som bruklig äro.

Harkel.

- Dä ä la inte så könstitt.

Rasp. Rasp.

Husfar kliar sig på halsen.

- Mä oss ä de ju liadannt, fast tvärtom...

onsdag 4 maj 2011

Vrede tufsar till...



Ibland hamnar man i skottgluggen för någons vrede. Ibland kanske förtjänt, ibland oförtjänt. Ibland av någon man känner, ibland av någon okänd.

Att stå i skottgluggen genom vilken vreden slussas är ganska otrevligt. Först står man rak. Trygg. Lutar sig mot sin yrkesstolthet.

Men stark och ihärdig vrede gör att man börjar vackla. Krackelera. Brista.

Den som sprutar sin vrede försvinner iväg som en förvirrad tornado vars nedslag man inte knappt kunde försås. Än mindre värja sig mot. Själv står man kvar. Ledsen och tilltufsad.

Men nya vindar lär komma. I vilka några frön lär häkta tag och fara vidare. Framåt. Mot en morgondag. Som är bättre än gårdagen.

Och säga vad man vill, men det där tilltufsade, det sneda och krackelerade - det har något sällsamt vackert över sig.

Trots allt.

måndag 2 maj 2011

Ack, den som finge va en höna...


När jag har långa arbetsperioder borta från Gården blir jag lite underlig. Ja, alltså värre än vanligt. När jag står här vid grindhålet om morgonen och återigen ska lämna Gården kan jag känna vemod och avund över både det ena och det andra.

Nåja, för mesta är jag rätt glad och nöjd. Rent av lycklig faktiskt. Fast inte om Husfar får säga sitt förstås, han tycker att jag alltid är vrång i sinnet o grinig till modet. Fnys! O de ska komma ifrån den! Ha!

Tillbaka till min underlighet. Jo, jag kan alltså känna avund över de mest konstiga saker. Idag till exempel blängde jag på hönan Vitstjärt. Fnös åt hennes loja livsförhållningssätt. Lathet. Hm.

Jag vände förtrytsamt på klacken och gick därifrån. Men slängde en sista blick över axeln och insåg att jag ju för sjuttsicken var avis! Va? Va, tänker ni? Men låt mig förklara!

Tänk att ligga på en solvarm dyngestack i vårsolen. Inte förhäva sig utan bara leva fullt ut inunder parollen CARPE DIEM.

Blir man trött vältrar man sig bara över på sidan och fläker upp vingen och lapar sol och sömn.




Njuta av värmen från den brunna skiten underifrån och från majsolen ovanifrån. Blir man hungrig borrar man bara ned näbben någon centimeter och sörplar i sig en eller annan mask.


Vill man vara ifred vänder man bara ändalykten till och visar upp den imponerande gumpen. En signal så tydlig som någon...


Får man månne syn på ett eller annat snyggt tuppaskrälle som kommer sprättandes och man vill göra sig lite fin och fräscha till sig lite kan man bara speka in lite välbrunnen sket i armålan, nej jag menar under vingen.


Blir man varm bara häver man sig lite på sidan och lättar lite på klädesdräkten, nej, jag menar fjäderdräkten.

Men oj hörni, vad klockan går, nu måste jag inordna mig i verkligheten! Sanera bort de värsta partiklarna och ikläda lekamen i någon form av klädesdräkt, ta något att äta och ge mig iväg.

Sen får man helt enkelt bara hoppas på att man ännu en dag klarar att uppträda civiliserat och inte bara vända gumpen till, även om man vill vara ifred, och inte bara häver sig på sidan om man blir trött.

Och så får vi se om något snyggt kommer sprättandes och sättandes förbi min redaktion idag, i så fall vill jag kanske göra sig lite fin och fräscha upp mig lite...

Carpe Diem mina vänner!!!