Marssolen

Gomorrhår!

Att vistas bak lagårn i marssolen är riktigt skönt när den väl kommer fram mellan luckorna i molntäcket. Solen alltså. Alla fjäderfä, hönor som ankor, njuter uppenbart av solens strålar och värme, de kacklar och galer högljutt lika intensivt som konstant.

Kanske njuter de dock allra mest av vad marssolen gör med såväl dyngan som jorden. Sakta men säkert blir det frusna mindre fruset och lika ivriga som skorviga klor kan framgångsrikt börja sprätta i mjuknande underlag som blir alltmer sprättbart.

Jag har packat med mig kontoret ut. Laptop, mobil, block, penna, kamera, dyna och filt. Skönt ska det vara. Står inte ut ibland där inne i skrivkammaren med ensamheten. När det börjar klia i kroppen och dra och tråna i själen, då är det bara att kapitulera, packa ned lite utrustning och flytta utomhus till mina två och fyrbenta kollegor bak lagårn intill dyngan!

Njuter av fåglars kvitter, tuppars galande, hönors kackel, ankors väsande, grisens gruffande, hästens tuggande och getens idisslande.

Men - plötsligt blir allt knäpptyst hos hönsen, ett hastigt vinande svischande (tyvärr inte in på bankkontot…) genljuder luften och jag hinner se hur en duvhök passerar mig i full fart i riktning bort från dyngstacken som på en sekund blir tom på varenda tupp och höna. Ankorna blir höga i huvudena som giraffer och ställer sig tätt, tätt i klunga.

Duvhöken fick tack och lov inte med sig nån höna och fortsätter sin snabba flygfärd längs ladugårdens långsida och försvinner ur mitt synfält bara för att strax återvända, nu betydligt högre upp - jagad av två arga kråkor!

Vilken syn! Kråkorna samarbetar mot duvhöken och flaxar och kraxar och lyckas köra det uppenbart ovälkomna fågelskrället på porten - himlaporten?

Kvar sitter jag intill dyngstacken med ändalykten tungt nedsutten i en gammal gisten trädgårdsstol och glor rätt ut med ögon som är lika klotrunda som anletet de är placerade i, och försöker ta in det som just utspelade sig.

Tittar litet förvirrad omkring mig och hur långt jag än glor ser jag varken höns eller ankor, endast ett par fjädrar virvlar lite översiggivet i luften och en lång rad guanoklickar på rampen in till hönshuset vittnar om graden av rädsla.

Jag hann inte ens reagera innan scenariot är över – så ni får hålla tillgodo med lite mer stillsamma fotografier.

Önskar er en UNDERBAR SOLHELG!!!

Puss o Kram,
Er Mickan