Vinden dånar och viner runt knuten

 

Vinden dånar. Det viner runt knuten och knakar i väggarna. Vindspelen spelar hysteriskt i träden. Flaggstångslinorna slår hårt, hårt mot stången med piskande ljud.

Inomhus råder emellertid frid. Ljusen fladdrar vackert och sprider ljus över köksbänkens kondoleansbuketter och kondoleanskort. Kaffet är klart och jobbarmackorna meckade. Är en aning sliten efter många jobbpass på raken. Igår lämnade jag gården vid halvelva på förmiddagen och var inte hemma förrän vid tio på kvällen.

Inte sovit så bra på grund av de dånande vindarna som drev upp mig ur sömnen med alla sina ljud, ljud som jag sedan stormarna Gudrun och Per, finner ganska ångestladdade och oroande. Men än har inte strömmen gått och kanske mojnar vinden litet framåt morgonen så att vi förhoppningsvis slipper bli strömlösa.

En ny dag håller just på att randas. Jag ska ”adjögosa” lite med finvovvarna innan jag åker till Staden. Hälsa på kollegorna, studera och planera dagens arbetsschema, ta på mig visir och handskar som vi alla bär i hopp om att minska risken för spridning av Covid-19 till våra gamla och sköra, och ge mig ut i staden för nya möten och tjänster.

Vi önskar dig en fin och värdefull Thorsdag!

Mickan & Co

Själaringning för Lillafarmor

 

Igår hölls det själaringning för farmor Ingrid. Jag kunde inte närvara eftersom jag jobbade, men Göran, barn och barnbarn samlades vid farfars grav och tände ljus och lyssnade till den mäktiga klangen från Nävelsjö Kyrkas klockstapel som med sitt klockspel talade om för Nävelsjö socken att en församlingsbo lämnat livet.

Lowisa var omtänksam och filmade skeendet på kyrkogården så jag fick på sätt och vis också vara med. Igår kväll när jag kom hem spelade jag upp filmen och blev så rörd att jag brast i gråt när jag hörde lilla Ninni, som höll händerna för öronen, säga:

- Lillafarmor var jättesjuk, hon är i himlen nu.

Det var vemodigt, högtidlig och väldigt vackert att höra den mäktiga klockklangen och samtidigt höra farmors barnbarnsbarn i bakgrunden, se dem tända ljus och ställa på farfars, och snart också farmors, grav.

Nu är vi här. Vid ett av livets viktiga obevekliga vägskäl. Lillafarmor har somnat in. Försvunnit ur våra liv. Någonstans inom oss känner vi tacksamhet att vi fick vara med till slutet. Fick badda pannan, smeka kinden, hålla handen, bedyra vår kärlek och tacksamhet. Att livet lämnat henne kan aldrig någonsin ta bort alla våra minnen av vår älskade Äldstemor.

Våra tankar är hos Lillafarmor och Lillafarfar som nu förenats någonstans där uppe ovan molnen, vi är oerhört tacksamma för allt vi fått uppleva under alla år vi fick tillsammans.

Älskade, älskade Lillafarmor och Lillafarfar –  men åh, som ni fattas oss…