fredag 26 augusti 2016

Den Häcklande Hägern


En rackans kaxig och självbelåten häger häcklar mig. Mest jämt och ständigt. Fast - kanske ändå mest på morgonkvisten. 



För när jag i ottan på barfotafötter med stans hårdaste hälar, stegar ut till postlådan i nattsärk och pluppfrissa står han där så kaxig i dammkanten. Glor i ögonvrån på mig på det där viset som man gör när man anstränger sig för att visa att man INTE glor -men ändå glor... 

Då är han väl redan mätt och belåten efter att ha plockat och kalasat på några av Lyckopölens stackars kräftor som ju snart inte har något vatten att gömma sig i, nu i desse torktider.

Jag blir lika vresig var gång jag får syn på den här kanaljen och stormar, nåja, ut för att schasa bort honom för att försöka rädda de kräftor som räddas kan i den lilla vattenspegel som är kvar.

Den häcklande hägern betraktar mig i ögonvrån och ser en stor tanten i flaxande nattsärk och med håret på ända, nalkas honom,  men han sitter stilla. Lugn. Utstuderad. Beräknande.

När jag rundar dammen, muttrande och flaxande med armarna och börjar närma mig fågelskrället så fäller han ut sina breda vingar, niger till med de avundsvärt smala benen och lyfter. Tar typ fem vingtag bara ett par meter ovan vattnet och flyger helt sonika bara över till andra sidan dammen där han landar, vänder sig och flinar skadeglatt mot mig.

Jag blir ännu ilsknare, vänder om och börjar småspringa tillbaka för att återigen runda dammen så jag kommer över på den sidan dit den häcklande hägern så obesvärat landat och arrogant sitter och flabbar åt mig.

Ett par meter innan jag är framme hos nämnda fågelskrälle, gör han om proceduren, fäller ut vingarna, niger till och lyfter och flyger bara strax ovan vattnet till andra sidan. Där landar han, vänder sig om, hånskrattar och ger mig fingret.

Den jäkeln, tänker jag skitsur, vänder och labbar tillbaka, fast besluten att vinna kriget. Men jag som inte ens med den bästa viljan i världen, kan tillskrivas en god kondition, börjar få andnöd och ansträngningsastma vilket gör att mitt morska muttrande och morrande mer övergår i ett väsande.

Och si, det verkar som om mitt väsande väcker något slags medlidande hos den rälige fågeln. Eller så är väsandet helt enkelt ett språk han förstår.

För plötsligt lyfter han och flyger långt, långt bort från den galna och väsande lanttanten…

Ha! Visserligen var priset en smula högt, men dock, jag vann!  


Och du, det kunde ju varit värre – jag kunde ju drabbats av diarré-,& pluttanfall…

torsdag 25 augusti 2016

Min Sensommarmorgon...




Min sensommarmorgon.

Dimman ligger tung och lågt över nejden. Gör sikten suggestiv. Ger utrymme för fantasifulla betraktelser däri.

Ännu en grässkörd ligger i strängar på daggvåta åkrar. Det avslagna gräset suckar tungt i sina strängar. Stråna trycker sig i trängseln hårt och uppgivet mot marken. Klibbiga. Kalla. Våta. Väntar på en sol som ska värma dem och jaga bort det våta likt löv som far med vinden.

Två svanar flyger just ovan trädtopparna, vingslagen hörs tydligt i den stilla gryningen. Hårda, bestämda och målmedvetna men ur deras strupar kommer inga läten. 

Björkarnas nu djupt gröna blad hänger våta. Tunga. Stilla. Inte ens asparnas annars så neurotiskt vibrerande löv rör sig. 

Stiltje.

Ovan de låglänta markerna runt Emån ligger dimman tjock. Konturen av en fiskebåt med två morgontidiga fiskare kan skönjas nedströms ån.

Solen, som nu klättrat upp ovan horisonten, kastar eld och glöd över sädesfält vars daggsvepta korn glittrar lik solkatter i det gyllene ljuset.


Min sensommarmorgon. 


onsdag 24 augusti 2016

Snabbt agerande getter!

Hej alla Goatlovers!!! 



Låt mig få presentera mig och min kompis! Jag heter Billy Boy o den svarta skönheten bredvid heter Mää. Vi har bott länge här i Nävelsjö socken fast lite mer västerut, närmare bestämt på Varhester Gård.

Men så hörde vi talas om att det rådde sorg nere i Kärr då Husbondsfolket Mickan o Göran Thors get Miss Filling har lämnat detta jordeliv.

Så vi tänkte att de kanske skulle bli glada om vi flyttade hit o förgyllde deras dagar med allsköns hyss - så vi sprang ned över skogen, förbi Kättlesjön, över Hulan o hoppade över Hillebäcken vid Strömslund, rusade rätt över Vråamossarna, vidare över Hagelsåsa Klint å genom Hagelsås mjölkgård o sen fick vi äntligen syn på Lyckopölen, ja å här är vi nu!


Matmor verkar överlycklig, Husfar något mer loj i sina känsloyttringar - men det plägar ju gamla träiga karlar alltid vara...