Kråkor Kräftor o Katt

Myskanka, Råtta och Katt. En målning jag gjorde för många år sedan. 

För en stund sedan fick jag i ögonvrån syn på en megastor kråka på andra sidan Lyckopölen. Den spanade rakt fram och strax fällde den ut vingarna och sparkade ifrån med de skorviga klorna och lyfte. Den flög dock bara ned i den strandkanten i den sorgligt vattentomma dammen. Där hämtade den något och flög tillbaka till sin ursprungliga plats.

Då såg jag att den jäklades med något byte som kråkan hoppade runt och hackade på och försökte ta i näbben.

Fort som fanken fram med kikaren, upptäckte att det var en kräfta som kråkskrället hade en dödsritual med! Jag rusade ut i farstun, skrek åt hundarna att följa med, greppade Husfars största och mest vadderade arbetshandskar, stånkade nedför farstutrappen, ut över vägen, rundade Lyckopölen inunder det klorofyllfallerande lövverket på lindträdet medan hundarna, lika upphetsade som förvånade, gläfste kring benen.

Men givetvis var både kråka, och dessvärre, kräfta borta när jag hade masat mig fram till platsen för kråkans dödsritual med den på förhand utsedda förloraren – kräftan.

När jag står där och stirrar efter kräftan bland hundratals svarta löv som vart av en, för mig, tedde sig som kräftan jag letade efter, såg jag plötsligt i andra ögonvrån katten Rudolf som lekte med, vad jag trodde, en groda på andra sidan Lyckopölen. Ännu en dödsritual! Grrrr, tänkte jag och började resolut stega tillbaka och åter runda dammen i Husars allför stora träskor som jag i all hast stoppade mina raggsocksbeklädda fötter i när jag insåg kräftans olyckliga belägenhet för en minut sedan.

Och när jag med stora, nåja, steg tagit mig fram till katten såg jag att det lilla djuret inte alls var en groda utan världens sötaste lilla hasselmus.

- Denna lilla söting måste räddas, tänkte jag och agerade.

Katten Rudolf tyckte inte alls om att bli bortdragen från sitt tilltänkte mellanmål och han visade demonstrativt sitt missnöje (haha) genom att riva och bita mig – gud välsigne Husfars vadderade arbetshandskar.  Hasselmusen, som var oskadad och snabb i rörelserna, sprang vidare medan jag höll den ilska katten.

Sen jag fick med mig alla katter och hundar till köksfarstun och samtliga belönades med mellanmål av sin matmor.

Slutet gott – allting gott.  

Fotouppgift med dramatik

Det var med stor spänning och i kroppen runtcirklande adrenalin jag gjorde veckans fotouppgift. Ty bilden är tagen i skarpt läge så att säga. 

Jag fick, via sms av dottern, tillåtelse att komma upp på det pass hon satt på, bara ett par minuter för att försöka förverkliga veckans fotouppgift: "Ett annorlunda porträtt" som gick ut på att ta ett porträtt av någon utan att visa dennes ansikte och ögon utan att betraktaren av fotot själv får föreställa sig hur den porträtterade ser ut, hur den tänker och känner sig. 

Jag lufsade upp i skogen i storstövlar och en orange keps, i hopp om på så vis inte förväxlas med en trind älgko, hade kopplade hundar i ena näven och kameran i den andra.

Hann precis bara skjuta av ett par bilder när vi plötsligt, av ur skogen ljudande höga rop och skrik, insåg att drevet kommit nära och därmed väsentligt ökade chansen/risken att en långbent skogskonung stressad skulle komma löpande ut ur skogen.

Dottern väste:

- Gå hem nu mamma, den här smäller utav bara helvete när jag avlossar, sa hon och klappade på älgstudsaren, hundarna blir skiträdda och du blir lomhörd i två veckor om du står här!

Uppskrämd av det hon sa och av de hetsiga ropen från skogen som kom allt närmare, masade jag mig snabbt, nåja så fort som en välnärd och till åren kommen lanttant tyar med att snubbla ned i slipprig brant ned från kullen. I nävarna hade jag samma persedlar som då jag nyss stånkade uppför backen. 

Jag hastade över Norragärdet, passerade vägen och in i skogen igen då jag plötsligt hörde ståndskall väldigt, väldigt onödigt nära mig, så onödigt nära att jag nästan blev nödig av ren rädsla. Jag halvsprang förskräckt ned över Stövegärdet och flåsade till hundarna att vi måste skynda oss hem. 

Det var med stor lättnad jag stapplade uppför farstukvisten och kunde stänga dörren om oss efter att vi tagit oss in i tryggheten.

Det visade sig vara ett vildsvin och inte en älg som hunden fått span på. Inget blev skjutet med några studsarpipor men jag lyckades i alla fall skjuta iväg några foton i linsen – trots den korta tiden och den rådande dramatiken. Och kanske dumdristigheten. Men vad gör man inte för fotokursens veckouppgifter…

Kram på er!

Författarsällskapets Höstmöte

Slottet - Kalmars vackra landmärke! 

Här står vi som kommit från Höglandet, utanför Byteatern i Kalmar där
Smålands Författarsällskap håller sitt höstmöte

Jag och min styrelsekollega i Sällskapet, Ami Andersson, erbjöd alla närvarande
författare att skapa författarfoton med och åt dem. Nästan alla ville det!

Vi började med lite fika - förståss! 

Givande författarsamtal

Mia Carlsson, verkställande teaterchef på Kalmar Byteater

Författare som är medlemmar i Smålands Författarsällskap

Mia Carlsson visade oss runt på hela den fina och alldeles nyinvigda
Byteatern. 

Det finns MASSOR av verksamhet bakom kulisserna på en teater! 

Det här är utstyrseln som Kungen i Hamlet bär

Sy-ateljén

Rekvisita

Vi resonerar om vår verksamhet

Efter mötet höll vi ett styrelsemöte

Böcker signeras och byter ägare författare emellan