fredag 26 augusti 2011

Att sandbada...




Vid det här laget vet vi ju att vår Husmor ju inte gäran reser iväg från Gården. Hennes filosofi är ju att istället göra det bästa av livet hemmavid. Till Livets Goda räknar hon företeelser och ting som kanske inte förefaller andra så värst lockande men som ändock uppenbarligen utöver viss lockelse på vår Husmor.

En sak hon räknar till Livets Goda är att ha en egen liten sandstrand. Vid en egen liten damm. Vid en egen liten gård.

Det tog lite tid men härförleden föll Husfar till föga och körde ut och fyllde på mängden sand i Husmors lilla badstrand i dammen. Det är där hon med stor aptit och glädje företar sina fryntliga morgonbad och kvällsbad.

Det är då hon under glada tillrop och vilda plask simmar runt en stund, med eller utan snok, ankor, gäss eller skarvar till sällskap.

(För några fiskar har hon i princip inga kvar nu - detta ska du får veta mer om snart!)

Hon brukar börja bada rätt tidigt om sommaren och börjar ungefär vid samma tid vädja till Husfar att fylla på en skopa sand vid den lilla stranden där hon masar sig i och hasar sig upp ur sagda damm.

Men som brukligt är Husfar lite seg när det gäller att tillmötesgå vår kära Husmor. Men hon är, å andra sidan, inte sämre än att hon lärt sig olika knep för att kringgå segheten. Att liksom skynda på Husfars startsträcka och förhalningperiod.

Ett effektivt sätt är att använda andra människor som föremål istället. Alltså låta påskina att det inte alls är åt Husmor han gör en tjänst. Att det inte alls är Husmor som gynnas av de föreslagna förehavandena.

Att använda Gårdens Minste Badpojke är effektivt. Mycket effektivt. Då veknar till och med självaste Husfar.

Sagt och gjort.

- Far lelle, pöjken får så pass ont i fötterna när han badar och är vid stranden, kaaaan du inte köra dit lite sand så blir pöjken glad?

Detta upprepade hon tre gånger om dagen i tre dagar.

Men inte nog med det. Kvinnans list, ja även vår Husmors faktikt, överstiger mannens, heter det ju.

Så, samtidigt hade hon förmanat, tränat och övat med Gårdens Minste Badpojke om hur han skulle säga och göra.

Tre gånger om dagen manade hon således även den lille att gå fram till Husfar. Gossen sade:

- Måååfaa, ja vell ha sann ve vattnet, medan han pekade åt dammens lilla strand.

Och si. Det varde sand!

Bara någon dag senare när Husmor kom hem var stranden ovanligt sandrik. Jojo minsann, far hade slagit knut på sig själv och kört dit sand!!!

Glad var Husmor. Glad var Gårdens Minste Badpojke.

Dagen därpå var luften ljummen, solen flödande och de två nyglada var ensamma hemma på Gården. Naturligtvis ägnade de många stunder åt att bada. Några foton förevigade roliga badögonblick och sandfrossa.

Dessa visades senare för Husfar som nästan såg ut att le lite då han såg Gårdens Minste Badpojke fullkomligt drapera sin lilla lekamen med den sköna sanden.

När Husmor såg detta fnittrade hon till lite lyckligt och sa:

- Ja, du sulle sett me, jag gjorde liadant o rullade me i sanna ja mä!.

Så slutade Husfar le varvid anletsdragen, utmattade av ansträngningen att intaga formen av ett leende, skyndsamt och tacksamt gick tillbaka i sina vanliga buttra linjer.

- Va, vadå, undrade Husmor.

Mutter.

Så reste han sig med en demontrativ suck.

Sköt in stolen och sa medan han började gå ur köket.

- Jaha, då va ju dä arbetet mä att köra dit sann ojort.

Mutter, mutter ute i köksfarstun.

- Stackars lu...

Handen på dörren och ett steg ut på farstutrappen.

- Om ena blöter vitval strandat där ut o vältrat runt lär dä la inte finnas ett enda sannakorn kvar.

Det var de sista som gick att urskilja innan Husfar stängde dörren.



Hej då Sandbadlovers!



onsdag 24 augusti 2011

På spaning...


Ett kort ögonblick i skogen då plötsligt alla vovvar stelnar till och lystrar utåt nejden.

En spillkråka? En älgko? En hund? Ett vildsvinssugga? En trana? Ett rådjur? Eller kanske rent av en padda?

Hur som helst hade någon av de där påpassligt nog en kamera i handen...

God morgon!

måndag 22 augusti 2011

Rönnbär...


När hösten börjar göra sig gällande får jag lov att tillstå att det inte direkt får mig att slå klackarna i taket...

När höstvardagen tagit vid och man suckar och vacklar vid tanken av vad som ligger framför en...

De långa dagarna borta från gården. Mörkret som obarmhärtigt kommer och naggar litet i kanten av dagsljuset.

Vintern som lurar en bit fram. Vad kommer den att innebära i år? Åberopar man Bondepraktikan och ser till antalet rönnbär så blir det ju snö i mängder. För oj vad rönnbär det är! Träden fullkomligt bågnar inunder de många röda klasarna.

Nä, hörni, så här ska vi inte börja dagen och veckan!

Men vad jag vill säga är att när sådana här ovälkomna känslor kryper på en, in under huden och tar själ och sinnelag i besittning, då är det FANTASTISKT att plötsligt få ett gulligt vykort i postlådan!

Det fick jag häromdagen. "Kusin" Karin hade sänt mig ett och i vykortets skrivfält hade hon skrivit:

Hej Kusin, hittade ett kort här som jag tycker passar så bra in in dej - Kramelikram!

Och vad var det på kortet, undrar du förstås? Det var en fin liten bild och en tillhörande ännu finare lyrik:

TACK FÖR ATT DU FINNS

Jag är så tacksam för
att jag fått möta dig
För du är speciell
och värdefull för mig

Det som gör dig unik
finns i ditt sätt att vara
din styrka och ditt mod
och allt som du kan klara

Den kärlek som du ger
i omtanken och andra
ger lärdom om hur vi
ska vara mot varandra

Du är en sån person
man lätt kan hålla kär.
Så tack för att du finns
just sådan som du är.

Fint va? Låt oss inspireras och fylla vår dag och vecka med goda varma tankar, om tillvaron, framtiden (ja, till och med hösten) och om varandra...

God morgon!!!

Hm.... Men det är rackans va rönnbär det är, undrar just hur vintern blir, det blir nog himla jobbigt, mörkt, halt, kallt, trist, snörikt, ledsamt, eländigt och - Va? Vadå stopp?

Är jag där nu igen?

Men visst ÄR mycket rönnbär - och i Bondepraktikan står det att... Va? Ska jag hålla tyst? Okej då.

Men ändå, visst är det gott om rönnbär o det betyder i regel att...

Aj!

Jaja. Jag ska va tyst.

Morr...........