lördag 11 december 2010

Den Stora Julmockningen


I ren frustration över datorkrångel stoppade jag raggsockfötterna i storstövlarna, kavlade upp skjortärmarna och stegade med de riktigt stora stegen över lagårdsgatan. Klockan var ännu inte sex men adrenalinet pumpade runt i den generösa kroppastollen med förfärande intensitet. Jag var enormt upprörd efter att ha slagits - och förlorat - med datorn sedan fyra på morgonen. Och hela föregående dag... Grrrrr.

Bättre göra något vettigt, tänkte jag i en stund av besinning. Det börjar ändå närma sig tiden för Den Stora Julmockningen i stallet. Sagt och gjort. Jag gav mig i kast med det och tre timmar senare, väsentligt mildare till sinnet och mörare i kroppen, stapplade jag ut ur lagårn. Drog en djup suck vilken avslöjade väsande, närmast astmatiska luftvägar.

Nu har ett par dagar passerat och jag kan inte låta bli att slås av den enorma kapacitet som mina hönor äger. Närmast gåtfullt är allt de förmår att göra. Kan inte låta bli att, om än smått motvilligt, bli imponerad.

En sak jag förbluffas över är hönsens förmåga att ordna stormöten. Möten som tenderar vara något i stil med fackliga överläggningar. Kanske ett slags MBL-förhandling? Jo, faktiskt, jag är ganska övertygad om att hönsen håller den typen av stormöten här ute i mitt fähus. När jag inte är där, vill säga.

Medan jag går i fähuset och och trallar är de alla ögontjänare i stil med söndagsskoleklassens ordningsman. Då klipper de vackert med ögonen, vippar kokett med sina fjädrar och lika snälla ut som partiledarna i den egenägda sista tittarflirtande minuten i televisionens valdebatt.

Men när jag stänger fähusdörren och vänder ryggen till har jag en känsla av att det minsann blir annat ljud i skällan. När de hör husmors stövelbeklädda fötter tungt stega bort över ladugårdsgatan tror jag de lismande hönsen stämmer upp i sin sanna kakafoni. En beräknande sådan.

Det kan inte vara på annat vis! För hönsen här i fähuset är så samstämda, så kollektiva och agerar så likartat att det bara måste bottna i gemensamma överenskommelser.

Någonstans bland de fjäderbeklädda finns en listig ledarhöna. En riktig fackpamp! Det torde vara en kaxig fjäderbeklädd madam som är vass i näbben, kacklar högt och pekar med hela vingen när det ska kallas till överläggning. Vilka frågor som avhandlas vid hönsens stormöten är jag osäker om. Deras fackliga åtgärder är jag däremot väsentligt mer varse om. Deras tre favoritåtgärder är:

- Äggstrejk
- Vägra Värpa Rede
- Sprätta Spån

Just nu är gårdens höns inne i just den tredje åtgärden; Sprätta Spån.

När jag gjort rent, förhoppningsvis utan att ha fått någon kladdig hönsspillning i nacken, tömmer jag spånbalen längst in i boxen, inunder sittpinnarna. Men si, då jag nästa gång öppnar dörren, ligger en imponerande hög vall av spån just innanför dörren som makligt välter ut på gången. Allt medan hönsen flinar och klappar i vingarna.

Detta har utvecklats till en kraftfull maktkamp mellan kombattanterna Höns - Husmor. Blivit Fähusets eget sisyfosarbete. Hönsen sprätter och jag greppar resolut skoveln och kastar tillbaka spånet in i boxarnas bakre regioner. Men bara för att någon dag senare upptäcka att de små spinkbenade madammerna minsann spekat ned alltsammans till dörren igen. Hur kan de? Hur klarar de detta? De måtte ha både träningsvärk och mjölksyra i benen, men spånet ska sprättas, ty så haver ju fackpampshönan bestämt.

Så tillsvidare får jag, fast det svider, erkänna mig besegrad. Hönsen är så många fler, de är illmariga, styvsinta, ihärdiga och har en helt annan kontinuitet i sitt spånsprättande än vad jag klarar att hålla. Jag måste ju försöka tjäna en och annan sekin mellan varven så jag har råd att köpa mat – och spån – till dem.

Dessutom får frodig Husmor allt passa sig lite. För när hönsen blir riktigt förorättade kan de använda alla tre åtgärderna samtidigt. Och det är inte kul!

Säga vad man vill om höns – men dumma som spån är de inte…

Kackel o leenden - Eder Frodig Hönsmor


Fotnot: Detta är delar av ett kåseri som varit publicerat i Svenska Rasfjäderfäförbundets (SRF) Tidskrift, där jag är kåsör.

onsdag 8 december 2010

Tomtekyss



JULSÅNGSTIDER...

Jag såg kissen kyssa tomten jag (fast hon miss-ade munnen)
Tänk om våran pappa kommit då (husfar skulle ändå inte märka nå´t)
Jag gömt mig i en vrå (typ skafferiet - enda stället jag ryms)
För att titta lite på (glo o glana kostar ju inget)
Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få
(hmpf, ja inte lär det vara till mig)

Men söta är de! Både Kissen och Tomten. Och kanske är Kyssen det också...

tisdag 7 december 2010

Inte lönt att bröla...


Inte nog med att jag, av en viss manlig individ här på gården, fått vanärande kommentarer såsom att de vackra snöänglarna som jag kärleksfullt gjorde i vintras såg ut som om en älgtjur svulstigt vältrat sig ute på åkern.

I morse kom ännu ett skymfligt och nesligt uttalande. Dessutom relaterat till ovan nämnda djurslag.

Låt mig berätta.

Jag vinglar ut på den halvfrusna dyngstacken med den av gödsel till brädden fyllda skottkärran. Lyckas balansera mig fram och tömma den utan att välta vare sig kärra eller lekamen. Stannar sedan mitt i den där rörelsen då skottkärran står på högkant, vilar på skaklarna och blickar så ut över mitt paradis.

Det är i de stunderna jag brukar känna mig som Drottningen av Dyngan.

Då glider jag med blicken uppmärksamt över omgivningarna, scannar av landskapet och iakttar vad som hänt under natten.

Är det månne nya spår uppe på Gubbalyckan efter vildsvinens nattliga räder? Var är rådjuren idag, den vackra geten och de två kiden som jag ser mest varje dag? Kanske följer jag en bortskuttande hare med blicken.

I Lutan intill mig står märrarna lugnt och äter sitt frukosthö. Jag hör tydligt ljudet från deras malande, rytmiskt tuggande käkar. Ett stamp av en tung hov mot golvet hörs då och då.

Ännu råder inte fullt dagsljus och sikten är inte riktigt tydlig. Luften ligger tung och små,små snöflingor singlar runt och bildar subtila mjölkgrå dimsjok

Plötsligt får jag syn på en älgko och två kalvar som står en bit ner i Ängen och äter på en ungtall. Det är vackert. Mäktigt liksom.

I samma ögonblick kommer Husfar asandes runt knuten och ser föga förvånande ut att ha tagit kurs mot maskinhallen. Antagligen dags för en stund närgånget pyssel med Grävaren.

Jag gör hyssjande tecken åt honom genom att lägga pekfingret framför munnen och pekar sen på älgarna.

De står kvar vid den unga tallen och äter, tittar då och då bort mot mig. Kanske får de nog av tallens vassa barr för de flyttar sig några meter och börjar istället repa kvistar av en björk. Kalvarna blir oroliga, kanske nås de av min doft för plötsligt ger de sig iväg.

Men älgkon står kvar och äter.

Konstigt nog så bryr sig inte Husfar nämnvärt. Försöker inte ens låta som en älgtjur som brölar efter brunstiga kor! Något som annars ju är en av de få saker som kan få till och med honom lite upplivad...

En aning brydd frågar jag;

- Ska du inte bröla lite?

Med kärv röst och uppgivet tonfall svarar han;

- Nä, ja har gett opp!

- Va?

- Dä ä inte lönt mä nöet brölande här inte!

- Vad?


- Ja, du sir väl?


- Vadå?

- Här ä di alla likadana - älgakor, märrar o kvinnfölk - dä enda di vill, dä ä å äta…

söndag 5 december 2010

Den Riktiga Adventskalendern!



Jag är så glad!!!

Sprudlande bubblande glad på ett uppsluppet och barnsligt sätt.

- Löjlig, säger Husfar och skakar på huvudet.

- Nä, inte alls, det handlar bara om att jag har barnasinnet kvar. Till skillnad från vissa andra...

Det där sista muttrar jag bara. Knappt hörbart och det går Husfar förbi. Vill ju inte reta den björn som sover...

Men trots dessa, våra ständiga meningsskiljaktigheter, är jag glad! Munter nynnar jag omkring i mitt kök. Blickar lättjefullt då och då bort mot Det Nyinhandlade. Det som just nu är anledningen till min ystra sinnesstämning. Min pirrande känsla i magen. De strömmande vibbarna i magen. Förväntan! Lycka!

Jag har, för första gången i hela mitt långa liv, köp "Den Riktiga” ADVENTSKALENDERN!!!!!!!

Ända sedan jag var liten har jag suktat efter den där kalendern. Den som stod så strategiskt lockande placerad strax intill kassan i affären. Trånande stod jag framför den och tittade på framsidan. På texter, färgerna, figurerna, logotyperna – och på prislappen. Åh, jag ville såååå gärna ha den där adventskalendern.

Den Riktiga. Den Fina. Den Åtråvärda. Men ack så dyra..

Den där som man såg i teverutan varje kväll efter att adventskalendern var slut och tevehallåan höll fram den, låtsades febrilt leta efter luckan och öppnade den sedan sakta. Gläntade först bara lite grann, på bästa Lasse Kronérmanér, och öppnade den sen fullt ut och utbrast något suktande i stil med.

- Åhhhh, en pepparkaka dolde sig bakom dagens lucka!

Så tittade tevehallåan in i kameran och sa med mild röst;

- Har DU hittat luckan på din kalender? Har DU också hittat den fina pepparkakan bakom din lucka?

Harmsen tittade jag ned på min lilla adventskalender. Jag hade i bästa fall en liten gratisadventskalender från en matvaruaffär i Staden.

Aldrig, aldrig, aldrig hade jag Den Riktiga Adventskalendern. Aldrig en endaste adventsperiod! Jag längtade, trånade, bönade och bad. Men si, intet hjälpte.

Det var gratisadventskalendern från matvaruaffären - eller ingen alls.

Men jag tittade ändå alltid på tevens adventskalender. Alltid! Och i Valles skolbuss hörde vi radions adventskalender. Ibland, när tiderna råkade sammanfalla så, kunde man ibland höra adventskalendern både på vägen till skolan och på vägen hem. Visserligen var det ganska mycket brus och rassel beroende på var i skogarna den lilla skolbussen befann sig. Men lyssnade gjorde jag likafullt. Gjorde ibland egna tolkningar i hålen efter bortbrusade fragment och delar. Tyckte ofta att jag själv gjorde storyn bättre än vad radioadventskalenderförfattarna själva gjorde.

Jag tycker fortfarande det är något speciellt när tevens adventskalender börjar. Det är ju just i de där allra mörkaste och mest kulna kvällarna när novembermånadens sista datumlapp rivs bort och siffran 1 samt de magiska bokstäverna som tillsammans bilder namnet DECEMBER istället lyser mot mig. Då man längtar som mest efter ljus och hög mysfaktor!

Så tevens adventskalender vill jag inte missa. Husfar får finna sig i att adventskalendern ska ses. Och så har skett här i huset genom alla år och Familjen har förväntansfulla bänkat sig vid teven. Nåja, i alla fall jag... Men tror ni att JAG köpte Den Riktiga Kalendern till mina barn? Nä! Jag kan väl inte annat än att citera Siw Malmqvist, ”Mamma är lik sin mamma…”

Det är faktiskt ofattbart men icke en enda gång köpte jag den när barnen var små! Någon gång slog jag knut på mig själv och köpte nån slags chokladkalender från någon idrottsförening men aldrig att jag köpte Den Riktiga Kalendern.

Men nu har det skett! Kors i taket och cirklar på himlen! Jag har köpt Den Riktiga Kalendern.

Men vilken märklig tajming! Just i år och denna advent är den allra första utan några hemmaboende barn! Och vad finner jag mig göra i fredags?

Jo, efter att i ett par minuter stått och glott på Den Riktiga Adventskalendern i ett ställ i en av Stadens affärer greppade jag den, scannade snabbt in den och stoppade den längst ned i korgen. Resterande stund av proviantering gick jag som i ett töcken. Lyckorus. Hjärtat slog lite fortare och pulsen kändes brusande snabb. Skulle jag besinna mig och lägga tillbaka den i sista stund? Nej, jag fullföljde mitt infall. Jag KÖPTE den! Jag gjorde faktiskt det!

Efter att jag i skåp och skafferi stuvat in provianten tog jag under stor vördnad upp Den Riktiga Kalendern. Till och med Kissungen blev förtjust och ställde sig för att titta på den. Sedan lade hon sig tillrätta i servettstället (hygieniskt så det förslår) medan jag, med ett leende som sträckte sig från örsnibb till örsnibb, ställde upp Den Riktiga Kalendern vid den lilla teven i köket.

Nu står den där så fint. Och varje gång jag tittar på den ilar det till av glädje.
Inte undra på det, flera decennier av längtan och trånad har ju äntligen förverkligats; Jag har Den Riktiga Adventskalendern!

- Gu, så barnsligt, sa husfar men satt kvar och tittade på tevens adventskalender.

Han var märkvärdigt tyst och satt och glodde stint på rutan. På Gyllene Knorren och allt som händer där i Östra Landsbygden.

Efter programmet tog han sig om hakan så det uppstod ett raspade ljud i den flerdagsgamla stubben. Sa sedan med en märkvärdigt eftertänksam ton;

- Men dä ä jästrar i mej nöet redit bekant i den där adventskallännden.... Dä ä nöet mä den där ludna grisen som ä så runn o tjöcker...