BRUTEN NACKE

Är smått utmattad efter en väldigt känslosam förmiddag med mycket omvälvande känslor och insikter. När jag var inne hos ortopedläkaren brast det för mig när hon förklarade det aktuella läget för mig och visade mig röntgenbilderna på mina skadade kotor och allvarligt sa:

- Mickan, du har ju faktiskt brutit nacken och med de skador du har är det mer eller mindre ett mirakel att du inte är helt förlamad…

Men låt mig ta det från början.

Jag sov inte mycket i natt då jag var orolig och, ärligt talat, rädd för dagens sjukhusbesök och vilka besked jag skulle få. Efter att ha legat och vridit och vänt mig i timmar steg jag upp vid halvfem, duschade och sedan fick min personlige assistent Husfar Göran som vanligt hjälpa mig att byta från nackkrage 1 till nackkrage 2 - eller var det kanske från krage 2 till krage 1...

Vi tog en morgonkaffe i all enkelhet, gav mat till katter och hundar, husfar hämtade bilen, hjälpte mig på plats i passagerarsätet och så for vi mot Eksjö. Det rådde fortfarande skumtimme ute och det regnade ymnigt vilket gjorde sikten flerdimensionell av alla rännilar av regn - trots tappra vindrutetorkare.

Väl framme vid den nya, stiliga, ja rent av den riktigt pampiga, entrén till Höglandssjukhuset (med Eksjö kommuns allra första rulltrappa!) körde Husfar fram och släppte av sin bedagade hustru som vimsigt stapplade in och på lydigt Sverigevis tog en nummerlapp och ställde sig att vänta på sin tur för att komma fram till tanterna i receptionen.

Till röntgen skulle man INTE anmäla sig eller betala i huvudreceptionen utan till röntgenavdelningen direkt, men till ortopedbesöket SKULLE man anmäla sig och betala i huvudreceptionen i den, som sagt, pampiga entrén. Okej, jag försökte göra vad som förväntades av en snäll och laglydig patient.

När jag väl kommit på plats i röntgenavdelningen blev jag ganska snabbt inkallad för att genomföra behandlingen. Jag fick tillämpa metoden att andas i fyrkant för att ta mig igenom processen. Usch vad jag tycker det är jobbigt att köras in i sådana där tuber, får nästan lite panik.

Men allt gick bra, jag djupandades och när jag äntligen var klar så hjälpte en sköterska mig upp från mitt horisontella obekväma läge som gjorde mig alldeles yr när jag reste mig upp, med orden: 

- Men är det inte du som målar tavlor, skyltar och postlådor.

Jo, det fick jag ju tillstå och då berättade sköterskan att hon hade en postlåda hemma hos sig på gården som jag hade målat.

- Åh, så roligt då, pep jag.

Så var det dags att äntra ortopedmottagningen på våning fem. Där hade jag nog aldrig varit innan om det inte skedde just efter att fallolyckan hade inträffat för då var jag så förvirrad så då vet jag inte var jag var någonstans. Där var det jättefint, allt var nytt, stort och stiligt.

Jag satt väl där och våndades i det där smått sterila väntrummet en sisådär trekvart och glodde tomt på ortopedmottagningens juldekor bestående av en anorektisk visirförsedd tomte omgiven av en snögubbe och några fyrbenta kamrater av gips. 

Så ropades jag plötsligt in till läkaren, en fin, mjuk, förtroendeingivande och rar kvinnlig ortopedläkare. Hon frågade stilla:

- Hur går det för dig Mickan? Nu har det ju snart gått en månad sedan din otäcka olycka.

Jag skulle svara förnuftigt och klokt hade jag bestämt, men de föresatserna föll direkt för jag brast genast i gråt och erkände att jag tyckte att det var ganska jobbigt.

Hon visade mig ned på britsen. Pratade pedagogiskt och inkännande med mig. Men så blev hon allvarlig och sa:

- Mickan, du måste förstå att du har haft en helt otrolig änglavakt, för med de skador vi ser att du har så är det helt ofattbart att du ens lever, eller att du inte är förlamad. Du HAR verkligen haft änglavakt.

Jag brast ut i nya gråtattacker.

Hon började visa mig röntgenbilder som togs på morgonen. Det var hemskt att se! Jag kunde inte fatta att det där var mina nackkotor och skadorna som hon visade på. Jag bara grät och grät och grät. Det kändes ofattbart. Overkligt.  

Men hon sa också att läget i frakturerna såg stabilt ut som ett tecken på att jag hade använt min (otäcka) halskrage konstant den här månaden. Inget hade förändrats, men inget hade heller förvärrats. Så hon sa:

-  Nu använder du kragen konstant i minst två månader till och så försöker vi komplettera det med lite sjukgymnastik så du inte blir helt försvagad i nackpartiet. Du får kämpa Mickan.

Jag lovade doktorn att kämpa vidare.

Vacklade ut till hissen och ville åka ned ett par tre våningar. En äldre och vänligt sinnad dam stod redan i hissen med en krycka i vardera hand. Jag grät och grät och grät.

Plötsligt sa hon.

- Är inte du Mickan Thor?

- Jo, sa jag mellan snyftningarna. 

Damen såg förvirrade ut. Utbrast: 

- Men du har ju brutit nacken? Det är i alla fall vad jag har hört…

Sorg o Glädje - hand i hand...

Ensam hemma idag. Lite ledsen. Går och pysslar lite med sådant jag orkar med mina goa hundar och katter som sällskap. Bytt lite på min köksbänk som jag vilar ögonen på mest hela dagarna, ja ibland nätterna också. Nu har jag plockat bort det röda och ersatt med vita arrangemang och blomster. Ler lite när jag tittar på var sak som står på bänken. För nästan allt fint där på min bänk har jag fått.

Den jättestora gruppen med vita orkidéer har jag fått av min äldre bror Magnus och hans Tina. Den lilla vita ulltomten jag satt i gruppen har jag fått av Dottir Lowisa. Den stora glasskålen i mitten, 5 Liter ERNST, fick jag när jag fyllde 50 av min vän Cecilia Hjort Atler och hennes Olle. Ledljusen som står i sanden i Ernstkrukan fick jag av Husfar just innan jul i år.

Den stora vita krukan med den vackra vita azalean har jag fått av våra vänner och grannar Ingmari och Rune i Hjerkanstorp. Tavlan på väggen som föreställer en frodig och färgglad kvinna som sitter på ett moln och läser böcker, den har min vän Lotta målat till mig och kom och överraskade mig en sensommardag!!!

Den digra högen med Julkort har massor av vänner sänt oss med tillönskan om en fin julhögtid och god bättring. CD-skivan fick jag häromdagen i ett litet paket av min ungdomsvän Ninna tillsammans med ett vackert och personligt brev. Så fin gest, så fin skiva, till och med signerad av sångerskan själv, Py Bäckman. Titeln är så vacker: ”Sånger från jorden till himmelen”. Många tänkvärda texter som berör själ och hjärta.

Och så ligger där ju också den lilla värmekudden som den underbart snälle generöse omtänksamme lille granngossen Edvin Bergholm själv har gjort och som häromkvällen kom hit till mig med den och sa att han hoppades den skulle kunna lindra värken i min nacke. Nu börjar tårarna rinna igen. Jag är så oerhört rörd över den fina gesten från Edvin.

Jag är så otroligt rörd och känner sådan ödmjukhet över alla fina gester, omtankar, all kärlek, alla kort, alla hälsningar, alla gåvor, alla blommor, alla julkort, brev, påhälsningar, telefonsamtal, musik, ja allt, allt, allt fint ni visar oss, både i vår sorg över Lillafarmor men också för Görans ryggskada och min olycka. Ni är fantastiska. Ni gör det värt att stiga upp om morgonen. Ni gör så att man orkar lyfta blicken. Ni gör hjärtat varmt och ger ljus i mörkret.

Fast jag bryter ihop ibland och blir ledsen och uppgiven så får ni mig att resa mig igen. Tack för att ni finns!

Och nu finns även ett Coronavaccin!!! Vi går mot ett bra 2021 tror jag!

(Och i morgon ska jag till ortopeden och röntgen – hoppas att det har gått på rätt håll med läkningen av nackkotornas frakturer. Det hoppas jag innerligt!)

God fortsättning på jul och nyårshelgen önskar katter, hundar och gammtantan <3

Och igen – tack för att just du finns och är min vän!

JULDAGSUTFLYKT - mot alla odds

Med stort motstånd från mig men med ännu större påhej från La Familia kläddes jag på med tre lager benkläder och fyra lager överkroppskläder, halsdukar, vantar och mössor och så gav vi oss iväg på fyrhjulingsutflykt. Vi hade med oss ved, kol, fårskinn, het glögg, grillgaller och lite annat. 

Familjen Ollagård hade med sig korv, kaffe, bröd, ketchup, senap, rostad lök, godis och annat gott. De åkte iväg över skogarna från Hjältaryd och över Tällekull och Kolsnäs, alltså på andra sidan sjön Tjurken, medan vi åkte över Bjurvik, Runneryd och Sand och så möttes vi vid Kolsnäsa vägskäl. 

Jag hade laddat med ett par värktabletter och satt och kurade bakom Husfars rygg. Höll i mitt huvud med dubbelt vantbeklädda händer på var sida av huvudet för att skydda huvudet mot hopp och gropar. Husfar tyckte att jag skulle stoppa huvudet i en väska istället... 

Jag frös och var så där road men det blev bra på det hela taget! 

Nu, när jag är uppvärmd av vedspisvärme och glögg, är jag ändå glad för äventyret vi tog oss för. 

Jag är nu glad och tacksam för att jag blev ivägsparkad på det här äventyret. Tänk att få uppleva sådana här fina stunder med make, barn, svärson, barnbarn och hundar! I dessa Coronatider. I dessa brutnanacktider. I dessa skadade ryggtider. Va? 

Fint vad det - fast jag frös och med möda kunde bärgas upp från min plats ovan fårfällen där invid den gamla trädstammen...  

Julkortshälsningar

 

Genom alla år har jag vid den här tiden på året otåligt väntat på posten och sedan inte fort nog fått på mig några skodon, för att ivrig och förväntansfull springa ut och hämta postskörden. Oförbehållsamt glad som bara ett barn kan vara.

Själv har jag ända sedan ungdomen (ja, det är många år sedan…) själv varit väldigt engagerad i att kreera det egna julkortet som givetvis skulle skickas i god till släkt och vänner. Eftersom jag tycker om att både fota, teckna, måla, sätta samman collage och därtill även att författa lite kluriga eller traditionella hälsningar så har nog familjens julkort genom decennierna varit både lika personliga som illustra.

Nu är jag mest bara ledsen. För i år har jag brutit en många decenniers lång tradition. Orken räckte inte till att skapa ännu ett julkort. Fast jag egentligen vill fortsätta att skicka glada hälsningar inför de här högtiderna vi står inför. Inte heller är det någon Mickan som stoppar fötterna i närmsta tillgängliga skodon och rusar nedför trapporna för att fort nog kunna grabba julkorten i lådan. Nej, det är Husfar som går ut och sedan kommer in till mig vid köksbordet med orden; Vänta med att öppna till jag kommer in. (det har vi alltid haft som tradition, väntat till hela familjen är samlad innan vi öppnade julkorten)

Jag gläds förvisso väldiga över det stora skörd julkort som förärats oss men inom mig gnager känslan av otillräcklighet från min egen sida. Att vara sjukskriven i flera veckor under decembermånaden och inte klara ut att få klart ett Julkort – är det ens ursäktligt? Jaja, nu är det som det är och jag vill bara säga till er alla som på olika sänt oss hälsningar inför stundande högtider att vi uppskattar det – och i vår vilja och våra önskar vi att vi hade sänt er likaledes hälsningar.

Att bryta traditioner kan vara befriande, men det här gör bara ont. Bryta traditionen att få fira jul tillsammans, bryta traditioner att få vara fyra generationer tillsammans, bryta traditionen att känna glädje och förväntan utan istället vara värkbruten och ledsen, bryta traditionen att göra något busigt på julmorgonen som att ta en sväng med häst och vagn, traktor och vagn eller, som på senare år, fyrhjuling. Men dessa fordon kan varken jag eller Göran åka med våra skador så allt blir mycket stillsamt. Men några traditioner ska vi väl orka hålla vid liv? Allt är inte mörker! Jag måste påminna mig själv om det ibland när jag är alldeles för ledsen och uppgiven. Man får försöka se det genom barnens ögon – om man nu får träffa dem…

Om inte så har vi ju många par fina kattögon och några jättefina hundögon att möta med vår blick. Och varandras förstås…

Ha nu en fin dan-före-dopparedageftermiddag med alla sysslor som då plötsligt ska ske – som man mööööjligtvis liksom förträngt litegrann…

Kattkramar & Nospussar,

Mickan & Co

Förbarmande över husbondsfolket

 

I lördags förbarmade sig familjen på Thorshill och bjöd upp oss för att vi skulle få medverka (nåja, glo lite i alla fall) då årets julgran kläddes. Granen höggs här uppe på vår "oppersta betesvall" häromdagen och nu vad det alltså dags att få den klädd såsom jultraditionen påbjuder. 

Fafa fick en smälkaramell hängd om halsen av Liten Ninni. Mig vågar ingen vare sig röra, än mindre hänga något runt halsen. Men jag hoppas att jag lyckades le några gånger i alla fall... 

Hur som helst var det fint att få vara med när granen kläddes. Ludwig och Johanna har ju ett högt skepp i mitten av sitt underbara hus så de kan ha riktigt stora rejäla granar som kräver såväl stege som icke höjdrädda julgranpyntare. 

Julgruppspyssel

Husfar Göran tog med mig ut på en liten biltur, han tyckte att jag behövde "vädras lite". Vi for till en butik och köpte ett gäng julblommor som redan reas ut.

Väl hemma gick Husfar upp på rännet och letade fram några krus i all bröte, gick sedan ned i selkammaren och rotade fram julpyngel som vi haft i våra mönne hemgjorda kransar till stugdörrar och stalldörrar men som inte blivit gjorda i år.

Sedan tog han med sig vovvar och gick en sväng upp till Lövängen och plockade lite mossa. Väl hemma på köksbänken föreslog jag hur vi kunde arrangera detta medan Husfar verkställde det hela.  Det blev några illustra arrangemang till en mycket modest kostnad och så är det ju roligt att göra något tillsammans 🙂

Ett sista farväl av Lillafarmor

Har tänt ljus och hissat flaggan för Lillafarmor som vi ska ta ett sista farväl av idag. Kraftsamlar både mentalt och fysiskt för att klara detta sista avsked av en älskad familjemedlem.

Va rädda om er allesammans därute! Va inte rädd för att visa kärlek för människorna omkring dig. Man vet så lite om framtiden och vad som kan ske... 

Mjuk omfamning, Mickan

Andra Advent

 

Söndag. Har tänt adventsljus nummer två i min lilla adventsljusstake av smide. Sitter och tittar på vackra blommor och skimrande ljus i köksfönstret. Minuterna går. Blir till timmar och dagar och nätter. Försöker göra små ting som jag klarar av med min skada. Pysslar lite och försöker göra fint och mysigt omkring oss. Känns ännu viktigare att göra mys omkring oss nu när jag är inomhus och relativt stillasittande hela tiden.

Här står såååå fina blomsterarrangemang på bord och bänkar och jag är så innerligt glad och tacksam för dessa gåvor, för vänskapen och omtanken som ligger bakom gåvorna och tacksam att vi fått dessa vackra blommor från medmänniskor som vill oss väl och som ger oss sin kärlek och sympati genom att skänka oss blommor och tillhörande vackra små deltagande ord. Ömsom kondoleanser över Lillafarmors död, ömsom kondoleanser över min olycka och skadorna den åsamkat min kropp.

Jag tittar på arrangemangens färger och former, på ståndare och pistiller, på nyanser och texturer. Böjer mig försiktigt ned och försöker känna doften av rosor, nejlika, gerbera, liljor, pyntegrönt och hyacinter.

Gråter inte lika mycket längre. Har inte heller lika ont eftersom jag fått smärtstillande mediciner. Men varje gång jag tänker på läkarens ord att jag var en hårsmån från att mista livet eller bli totalförlamad så skälver hela jag och brister i gråt, i skräck, i rädsla och någonstans också i oändlig tacksamhet.

För nu blev det ju inte så, jag lever och jag är inte förlamad och därför känner jag att det är nu upp till mig att göra det bästa av situationen. Inte sitta och gråta hela dagarna. Tvärtom. Göra det fin och mysigt omkring oss. Elda massa, massa ljus, njuta av fina blommor, njuta av medmänniskors kärlek och värme, lyssna på lite lågmäld julmusik och känna tacksamhet över Livet självt.   

Igår duschade jag och min halskrage 1 under övervakning av Husfar. Efteråt, när jag torkat, tog Husfar av mig Halskrage 1 och bytte till Halskrage 2. Han är så snäll och hjälper mig med så mycket som jag själv inte kan göra. Men nu ska jag och Halskrage 2 försöka göra lite nytta, med betoning på lite…..

Önskar dig en fortsatt fin söndag!

Att inte må bra...

Mår inte bra. Mycket smärta, yrsel och värk i både kropp, rygg, nacke, skallben och huvudvärk. Har usel balans, dels på grund av olyckan men också på grund av den hårt huvudfixerande nackkragen som gör att jag inte kan se åt sidorna eller nedåt där jag ska försöka placera mina fötter. Därför är jag väldigt rädd när jag rör mig, vimsig som jag är redan i grunden men ännu vimsigare nu av yrsel, molande värk, sömnbrist och smärtlindring.

Ledsen och trött. Tidvis förvirrad faktiskt. Vill gärna vila men det är inte så lätt att komma till ro och vila vare sig i smärtan eller i den fixerande hårda kragen.

Men jag måste få berätta att jag blir glad och tacksam över blomstergåvor, brev, vykort, telefonsamtal, meddelanden, sms och andra omsorger som ni sänder mig, önskar mig god bättring och manar mig till såväl kämpaglöd som tålamod. Det får ni gärna fortsätta med ty era hälsningar bringar ljus i mörkret, hopp i uppgivenheten och lindrar till och med smärtan för en stund.

Lev väl, ta hand om dig själv, dem omkring dig och ta hand om själva livet självt! Livet är skört…

Sänder inga omfamningar då det gör alldeles för ont i kroppen, men sänder varma, välvilliga och vänliga tankar samtidigt som jag önskar dig en fortsatt fin Thorsdag.

/Er Mickan

Smärta o Sorg

 Har så fruktansvärt ont. Är så fruktansvärt ledsen. Idag har jag gråtit mest hela dagen. ”Innanmätet” på min stela nackkrage är alldeles fuktigt av alla tårar som letat sig ned dit efter att ha runnit längs med kinderna, rundat käken och runnit ned i kragen.

Att man kan ha så många tårar att fälla. Förstår det knappast. Har en väldigt jobbig och väldigt känslosam dag, gråter mest hela tiden och är nog i någon slags chock efter det otäcka och mycket brutala fallet baklänges i trappan, ända uppifrån från övervåningen ned till nedervåningen där jag handlöst slog i bakhuvudet och nacken, sannolikt i ledstången och sedan hårt fortsatte dunsa nedåt trappsteg för trappsteg.

Tror att chocken över det skedda inte hunnit ifatt mig förrän nu efter att läkaren i fredags sa att jag hade haft tur i oturen för jag kunde likaväl förlorat livet helt eller blivit totalförlamad, nu blev det ju ”bara” några frakturer i nackkotorna - så långt vi vet nu. När jag tänker på detta och bara nu när jag skriver dessa ord så rinner tårarna igen och en märklig ångestklump vrider om i min mage och skjuter ut rädsla, smärta och ångest ut i hela kroppen.

Som alltid hjälper det mig litet att sätta ord på mina känslor, tankar, rädslor och smärtor. Att låta fingrarna fara som lärkvingar över tangenterna. Formera bokstäver till ord och ord till meningar. Då jag vet att det är så många av er som visat mig er stora varma sympati och medkänsla, och ni ska veta att det värmer, känns det helt okej att skriva. För det gör gott i själ och hjärta att veta att ni bryr er och att ni tänker på mig/oss. Tack alla fina för er välgörande empati.

Dagen inleddes på morgonen med att vi åkte till en närbelägen kyrka dit vi fått inbjudan att närvara och höra klockringning i vetskap om att prästen innan klockringningen hade tänt ett ljus och läst tacksägelse över Farmor Ingrids minne. Efter klockringningen, som vi lyssnade till utomhus i frostvit omgivning, gick vi in i kyrkan och satt där länge, bara tysta, tittade på det brinnande ljuset som prästen tänt för farmor och lyssnade på kantorns stilla orgelspel. Vi var de enda besökarna i hela den stora kyrkosalen. Efter en stund frågade jag om vi kunde få nattvard och prästen förberedde så fint denna vackra och viktiga ceremoni. Göran och jag tog emot nattvarden och efteråt då vi stod framme vid altaret, läste prästen tacksägelsen för farmor så att vi fick vara med om farmors tacksägelseläsning i verkligheten. Så glad och tacksam att prästen gjorde detta för oss fast det egentligen inte var tanken eftersom Coronarestriktionerna säger att prästen ska läsa tacksägelsen i enskildhet innan någon församlingsbo kommer till kyrkan.

När vi sedan kom hem till gården sammanföll det med att Dottir och Son körde in på ladugårdsgatan efter att de varit på rådjursjakt hela förmiddagen. Snart anlände barnbarn, svärson och svärdotter också. Jag bara grät och grät. Kramade mina barn. Smekte mina smått förfärade barnbarn över kinder och hår. Grät och kände en enorm ömhet och tacksamhet att jag lever och får uppleva detta. Tänk, allt detta kunde gått förlorat om det hade varit någon centimeter hit eller dit som varit annorlunda i det otäcka fallet.

Jag ska ta mig igenom smärtorna, kragen, gråten, chocken och allt jobbigt, för jag vill verkligen leva. Jag vill älska och älskas. Jag vill ge och jag vill få. Måtte jag få styrka att ta mig igenom den dunkla snårskog av sorg, smärta och nedstämdhet som jag hamnat i så jag istället kan se ljuset, värmen och kärleken. 

Nästan chockad över besked

 

Efter tio timmars vistelse på olika vårdinrättningar är jag äntligen hemma. Småchockad. Trött. Ledsen. Förvirrad. Men också någonstans tacksam över vården som lagt mycket tid och åtgärder på mig idag.

Häromdagen ramlade jag baklänges i trappan och slog mig obarmhärtigt hårt i bakhuvudet, nacken, ryggen och rumpan. Värken i nacken och mellan skulderbladen har tilltagit dag för dag. Igår beslöt jag mig för att kontakta vården.

Undersökningar, röntgen av bakhuvud och nacke visar att jag har flera frakturer i andra nackkotan och jag har nu försetts med en riktigt hård nack/halskrage som jag ska bära i minst 12 veckor! Sova med den, duscha med den och vistas med den dygnet om i alla dessa veckor. Sjukskriven i fyra månader!

Jag är småchockad, trött och värkbruten. Inom några dygn ska jag kallas till magnetröntgen för att röntga resten av ryggen, kotor, diskar, mjukdelar och ligament eftersom de misstänker fler skador. Läkaren sa att jag haft ”tur i oturen”…

Åh, som jag gråtit och varit förvirrad och förbi denna långa dag som inleddes tidigt med ett besök på begravningsbyrån inför farmor Ingrids begravning.

Ja, livet är inte direkt någon dans på rosor…

Hoppas och önskar er alla en god natts sömn. Själv ska jag försöka hitta något läge där jag kan sova med min stela nackkrage…

Tacksam för livet trots allt…

Ta hand om dig – och de omkring dig!

Mickan & Co

Till minne – Lillafarmor Ingrid

Till minne – Ingrid Karlsson

Det harmoniska klickandet från Lillafarmors stickor har klingat av och kommer aldrig ljuda mer. Tystnaden har tagit plats. Breder ut sig. I hemmet. I huset.  Vi i klanen som haft förmånen att ha Lillafarmor i vårt liv, kommer aldrig mer få färgglada raggsockor eller vackert omsorgsfullt stickade plagg gjorda av Lillafarmors ivriga händer.

Häromdagen gav hon sin lillasyster Barbro, en väska med sitt pågående stickprojekt med en vädjan att systern skulle sticka färdigt den kofta som Lillafarmor var i färd med att kreera åt ett av sina älskade barnbarnsbarn. Lillasystern lovade sticka färdigt koftan så barnbarnsbarnet ska få sin julklapp precis så som farmor Ingrid planerat.

Det är sorgligt och svårt att förstå att katten Suddens rygg för sista gången har smekts och klappats av Lillafarmor.

Slevar, pannor, karotter och grytor som alltid varit fyllda av god mat, har blivit stilla, tysta och står nu alldeles orörda i Lillafarmors hem.

Lådorna med julpynt med flera hundra tomtar kommer aldrig att mera plockas fram av en förväntansfull farmor inför stundande advents- och julhögtider då hon så oerhört omsorgsfullt pyntade och smyckade sitt hem. Aldrig mer får vi se henne i det alldeles för stora tomteförklädet hon bar på jularna då hon välkomnade oss i hallen och bjöd oss in till sitt rika julbord. 

Aldrig mer får klanen njuta av farmors stora julbak som bestod av mängder av pepparkakor, spröda julekex, lussebullar, flera sorters jullimpor som doppebröd, kavring och Doris råglimpa (min favorit) och utöver det, massor av kakor.

Vi får aldrig mer farmors stora burkar med lingonsylt som ett resultat av farmor och farfars många timmar i lingonskogen, endast med avbrott för fikastunder med äggmackor, bullar och kaffe från farmors korg.

Alla farmors blommor, pelargon, begonia, bägarranka utomhus och allsköns orkidéer inomhus, får hädanefter försöka klara sig utan farmors pyssliga gröna fingrar.

Jag har gjort mina sista matlådor med hemlagad mat till farmor som jag lagat i förhoppning om att hon ska äta ordentligt trots att sedan hon blev ensam inte tyckte det var vare sig vidare roligt eller särskilt viktigt att äta middag.

Tidningarna jag köpte häromdagen låg oöppnade och obläddrade bredvid farmors säng, orken och viljan att bläddra i dem hade inte infunnit sig de senaste dagarna utan sömnen och vilan rådde i rummet på Oasen i Vetlanda.

Farmor Ingrid, eller som hon sedan hon fick barnbarnsbarn har kallats, Lillafarmor, har gått ur tiden och klanen har förlorat sin älskade Äldstemor. Sin nod. Sitt nav. Sitt hjärta. Sitt kitt.

Litet förskräckt inser jag att det är jag som nu är klanens Äldstemor. Jag önskar av hela mitt hjärta att Lillafarmor vore bredvid mig. Att hon höll mig i handen och tryggt kunde vägleda mig i denna uppgift. Att vara klanens Äldstemor. Noden. Navet. Hjärtat. Kittet.

Men hon har lärt mig att man kommer långt med ett varmt kärleksfullt hjärta. Att ha en dörr som är lika öppen och välkomnande som ens famn. Att vara ödmjuk och ha respekt för familjemedlemmars beslut och vägval.

Nu är vi här. Vid ett av livets viktiga obevekliga vägskäl. Lillafarmor har somnat in. Försvunnit ur våra liv. Någonstans inom oss känner vi tacksamhet att vi fick vara med till slutet. Fick badda pannan, smeka kinden, hålla handen, bedyra vår kärlek och tacksamhet. Att livet lämnat henne kan aldrig någonsin ta bort alla våra minnen av vår älskade Äldstemor.

Våra tankar är hos Lillafarmor och Lillafarfar som nu förenats någonstans där uppe ovan molnen, vi är oerhört tacksamma för allt vi fått uppleva under alla år vi fick tillsammans.

Mickan Thor med familj

Vinden dånar och viner runt knuten

 

Vinden dånar. Det viner runt knuten och knakar i väggarna. Vindspelen spelar hysteriskt i träden. Flaggstångslinorna slår hårt, hårt mot stången med piskande ljud.

Inomhus råder emellertid frid. Ljusen fladdrar vackert och sprider ljus över köksbänkens kondoleansbuketter och kondoleanskort. Kaffet är klart och jobbarmackorna meckade. Är en aning sliten efter många jobbpass på raken. Igår lämnade jag gården vid halvelva på förmiddagen och var inte hemma förrän vid tio på kvällen.

Inte sovit så bra på grund av de dånande vindarna som drev upp mig ur sömnen med alla sina ljud, ljud som jag sedan stormarna Gudrun och Per, finner ganska ångestladdade och oroande. Men än har inte strömmen gått och kanske mojnar vinden litet framåt morgonen så att vi förhoppningsvis slipper bli strömlösa.

En ny dag håller just på att randas. Jag ska ”adjögosa” lite med finvovvarna innan jag åker till Staden. Hälsa på kollegorna, studera och planera dagens arbetsschema, ta på mig visir och handskar som vi alla bär i hopp om att minska risken för spridning av Covid-19 till våra gamla och sköra, och ge mig ut i staden för nya möten och tjänster.

Vi önskar dig en fin och värdefull Thorsdag!

Mickan & Co

Själaringning för Lillafarmor

 

Igår hölls det själaringning för farmor Ingrid. Jag kunde inte närvara eftersom jag jobbade, men Göran, barn och barnbarn samlades vid farfars grav och tände ljus och lyssnade till den mäktiga klangen från Nävelsjö Kyrkas klockstapel som med sitt klockspel talade om för Nävelsjö socken att en församlingsbo lämnat livet.

Lowisa var omtänksam och filmade skeendet på kyrkogården så jag fick på sätt och vis också vara med. Igår kväll när jag kom hem spelade jag upp filmen och blev så rörd att jag brast i gråt när jag hörde lilla Ninni, som höll händerna för öronen, säga:

- Lillafarmor var jättesjuk, hon är i himlen nu.

Det var vemodigt, högtidlig och väldigt vackert att höra den mäktiga klockklangen och samtidigt höra farmors barnbarnsbarn i bakgrunden, se dem tända ljus och ställa på farfars, och snart också farmors, grav.

Nu är vi här. Vid ett av livets viktiga obevekliga vägskäl. Lillafarmor har somnat in. Försvunnit ur våra liv. Någonstans inom oss känner vi tacksamhet att vi fick vara med till slutet. Fick badda pannan, smeka kinden, hålla handen, bedyra vår kärlek och tacksamhet. Att livet lämnat henne kan aldrig någonsin ta bort alla våra minnen av vår älskade Äldstemor.

Våra tankar är hos Lillafarmor och Lillafarfar som nu förenats någonstans där uppe ovan molnen, vi är oerhört tacksamma för allt vi fått uppleva under alla år vi fick tillsammans.

Älskade, älskade Lillafarmor och Lillafarfar –  men åh, som ni fattas oss…

Farsdagstradition...

 

Gomorrhår! I gammal god Farsdagstradition har Staffan och hans fålar dykt upp på buffébänken. Den syns inte utifrån och på så vis behöver inte beivrare av att hålla på traditionerna ondgöra sig över vårt hutlösa tilltag att plocka fram adventspynt innan advent ens skymtar vare sig i horisonten eller almanackan.

Men var och en blir salig på sitt, heter det ju och vi har plockat fram Staffanstaken varje Fars Dag så länge jag kan minnas. Nu går jag här och myser vid anblicken av Staffan och hans fålar fem och det varma skenet som kringgärdar dem.

Med denna bild tagen i novembergryningen, så tidigt att vovvarna fortfarande ligger i hammockarna som hänger på det varma elementet, mornar sig och blinkar sömnigt mot Husmor som springer med adventsljusstakar i ottan, vill jag önska dig en fin söndag och farsdag.

Kanske blir din Farsdag ett tänt ljus hos en far som inte längre finns med oss, kanske träffar du några i familjen, kanske sitter du ensam och tänder ett ljus och botaniserar i minnen från tider som flytt.

Hur som helst önskar jag att du fylls av bra känslor och får kraft och vilja att vilja vakna och fylla ännu en dag med värdefullt innehåll...

Omfamning,

Mickan & Co

Ofrivillig tidig morgon

Gomorrhår kompis! Vaknade med ett ryck strax efter fyra när det murrade till i min telefon. Tänkte genast att det var en förfrågan från Vetlanda Kommuns Bemanningsenhet om extra tjänstgöring i Hemtjänsten vilket gjorde mig omedelbart klarvaken. Men så förhöll det sig inte och jag vet ärligt talat inte vad det var som min telefon ville påminna mig om. Jag hittade intet.

 

Men hur som helst så blev jag klarvaken. Hundarna likaså. Så vi gick ned i köket, på med reflexvästar och blinkhalsband på tikarna och så fick de gå ut och morgonkissa i mörkret. Under tiden tog jag fram katt och hundmat för att vara beredd att servera frukost.

 

När jag hade kissat hundar och gubbe, nä skämtar bara, han – gubben - sover som bäst, tog jag mig an dagens middag och brynte en stek som ska få stå här och puttra hela dagen. Inte alla som steker en skinkstek vid femsnåret en lördagsmorgon, men det gjorde jag hur som helst.

 

Nu får den stå på spisen och försiktigt puttra hela dagen. Och på så vis ger dessa dofter mig, som visserligen ledig från Hemtjänsten går in i min andra yrkesroll som lektörsläsare av en annan författares bokmanus, lite tröst och hopp med sina dofter av vitlök, rödvin, kryddor, löften om en skön och välsmakande eftermiddag här i huset.

 

Med denna tidiga morgonbild och dessa rader vill jag önska dig en väldigt fin lördag!

Puss å Kram,

Mickan & Co

EN LANTTANTS MORGONTANKAR

Gomorrhår Govänner! En ny dag håller på att födas. Den första fredagen i novembermånaden uti Coronaåret 2020.

Kattugglan sitter och ljuder sina karaktäristiska och säregna varningsläten i trädet vid husknuten. Vad ser den? Vad varnar den för? Ser den en räv smyga i det höga gräset invid stengärdesgården? Ser den månne siluetten av rågeten och hennes två kid som ofta syns här i nejden? Eller hör den kanske ett par grenar som knäcks uppe i lövängen och inser att ett större, tyngre djur är på väg neråt gården? Jag lär aldrig få veta utan får nöja mig att spekulera kring varför Kattugglan sitter i trädet och skriar sina sällsamma läten.

En och annan morgonpigg tupp gal ute i lagårn, så högt att det hörs genom väggar och bärs upp till huset. Höns och vaktlar kuttrar säkerligen också i vetskap om att morgonen snart kommer bräckas och att frukost då levereras och serveras.

Di mönne katterna har redan fått mat här ute på terrassen. Man urskiljer dem knappt i mörkret men deras ögon lyser ju på katters vis. Katternas hunger gör att de springer runt benen för att fjäska och säga att de inte kan få mat fort nog. Hundarna har fått sin frukost likaså.

Ett dovt monotont ljud hörs uppe i himmelen, ett större plan som flyger så högt att jag inte kan urskilja dess lysen och blinkande utan bara förnimmer dess passage över gården genom ljudet de stora motorerna skapar.

Om jag lyssnar riktigt uppmärksamt hör jag ljudet av den tunga trafiken ute på 127:an. Ljudet av långtradare och lastbilar hörs bara när luften är klar och ljudet bärs långt. Vid sådana tillfällen kan man även ibland få höra kyrkklockorna slå. Antingen inför helgdagen eller vid själaringning. När jag hör kyrkklockorna från Nävelsjö Kyrka rör det en särskild sträng inom mig och jag stannar alltid upp och lyssnar i ett slags vördnad. För livet. För döden. För skapelsen.

Medans jag skrivit har dagen börjat ta form. Jag hoppas din fredag blir fin, trots allt. Det är otäckt och hotfullt att det kommit en ny intensiv våg av Covid 19 och jag har tudelade känslor inför det faktum att vi nu smittas – och smittar - som aldrig förr.

Det var ju när Coronan kom i vintras som jag först blev rädd och ”gömde mig” här hemma på gården. Men sedan sa jag ”skärp dig” till mig själv och tänkte att jag måste ju ta mitt ansvar i den rådande situationen och försöka bidra till att göra det bästa när det såg ut som det gjorde i vården. Det var då jag gick till kommunens bemanningsenhet och sa:

- Här är jag, jag vill göra nytta och hjälpa till, använd mig där ni tror jag kan bidra till något.

Det var så jag hamnade i Hemtjänsten. Men nu när det kommer en andra våg av smittan känner jag obehag och rädsla, främst över att jag ska smitta någon av våra kunder som ju redan är sköra. Men jag och mina kollegor gör vad vi kan och vidtar försiktighetsåtgärder som såväl Folkhälsomyndigheten som Vetlanda Kommun har utfärdat om hur vi ska minimera smittorisken.

Var rädd om dig och var rädd om dem omkring dig! Du är värdefull - Du gör skillnad! Värna dagen. Värna livet!

Heltid i Hemtjänsten

 Hej Hallå! 

Igår skrev jag under ett anställningsavtal att jag ska arbeta 100 procent i Vetlandas Hemtjänst till i mitten på januari. Så igårkväll gick jag in på nätet och köpte ytterligare några namnskyltar i olika färger samt några nyckelhalsband, också de i olika färger. 

Jag menar, man måste ha lite pigga färger även på arbetet! 

Höstkram!

Mickan  

Äntligen Hemmaförmiddag!

Idag skymtade solen fram då och då under morgontimmarna. Jag blev så sugen på att gå ut, vilket inte blir så ofta nu när jag jobbar så mycket, både i Hemtjänsten och i datorn med olika uppdrag som måste prioriteras. 

Men i morse gick jag ut. Gjorde fint hos de unga vaktlarna, hos kycklingar och äldre vaktlar. Även hos de vuxna, "de mönne" hönera... 

Tittade över de övervintrande moderplantorna inne i lagårn samt alla sticklingar ute i växthuset. Allt såg bra ut! Tog en promenad efteråt med vovvarna och ett par katter, fick till och med mig Husfar men han fick stanna några gånger på vägen på grund av sin värk i ländrygg och höft. Stackarn! :-( 

Här bjuder jag på några foton från min förmiddag här hemma på gården :-)