Märrar i höstglöd...

I natt var det alldeles otroligt stjärnklart. Vintergatan framträdde tydligt som ett ljust dimstråk utan tydliga konturer tvärs över himlavalvet och fick plötsligt den engelska benämningen "The Milky Way" att bli så självklar att jag faktiskt log för mig själv där i mörkret.

Månen, någonstans mellan skärva och halva, tronade och lyste klar bland en icke greppbar mängd blänkande knappnålshuvuden.

Luften var knivskarp, kall och klar. Andedräkten stod som puffande slingor av ånga, av dimmoln, ut ur munnen. Jag anade att den följande gryningen skulle bli klar och vacker och bestämde mig för att ta med kameran på morgonrundan.

Det blev många fotografier vilka samtliga visar att hösten tvivelsutan famnat nejden fullt ut. Stora svepande drag av penslar doppade i guld, rött, ockragult och sepiabrunt.

När jag och hundarna gav oss iväg hade solen ej ännu klättrat över den småländska granskogshorisonten. Men lagom tills dess att vi nådde Norragärdet, där märrarna går på ett sista bete innan de får komma hem till Ängen, hade solen kämpat sig upp och kastade ett starkt, nästan magiskt ljus över ängarna och fick långa skarpa mörka skuggor att stryka fram längs marken i det vitfrostade landskapet.

På håll fick jag syn på de båda stona som stod vid ”Grillkullen” och fångade upp solens första glödande strålar. Gräset, som ännu låg i skuggan, var mycket frostigt och frasade, bröts, under fötter, tassar och hovar.

Märrarna positionerade sig så att deras päls skickligt fångade och reflekterade den lågt stående solens efterlängtade strålar vilka fick deras päls att glöda och glänsa.

Trötta och dåsiga står de och låter sina stora vackra kroppas sakta värmas av morgonsolen efter en lång och kall natt. På ett fascinerande vis integrerades Tiona och Tionetta i den i höstfärger behagligt och smakfullt smyckade omgivningen.

Djur och natur i morgonskenets färgsprakande förening bjuder oss på en magnifik, nästan andäktigt vacker illustration?

Kanske kan en sådan illustration benämnas;

Märrar i höstglöd…