torsdag 10 februari 2011

Regler till för att brytas...


Jag har inte så många medtrafikanter på min färd mot en ensam lokalredaktion i Långtbortistan. Och de få jag har är nästan lika förvirrade som jag.

Vi två, alltså dagens enda trafikanter, var båda överens om den Stoppregel som rådde men hesiterade kring vilka omkörningsregler som gällde vår lilla väg genom skogen.

Eller var det egentligen så att vi båda tvekade, eller rent av var ovilliga, att ens passera den skrämmande stoppskylten vilken tydligt markerar gränsen mellan vår skogliga tysta trygga värld och den stora bullriga farliga världen...

Emellertid. Efter korta överläggningar, en gemensam telepatisk och varsin egen inre, fattade vi båda varsitt beslut.

Medtrafikanten stannade kvar medan jag, till slut, ändå passerade Stopp - fast jag egentligen ville slå följe med min fyrbente medtrafikant och stanna kvar i den skogliga tysta trygga världen.

För vad den där ilsket röda skylten framme vid stora häradsvägen egentligen säger är väl; Stopp! Stanna! Hit men inte längre!

Men, men, regler är ju till för att brytas...

onsdag 9 februari 2011

Samhörighet...

Jag tror att det här är en Entita. En Parus palustris.

Eller Kärrmes som den också heter. Ja, Kärrmes!!!

Det där nammet känner jag desssvärre en viss samhörighet med. Jag tillhör nämligen den där grupp människor som drivs av en harmonisyn. Som inte gillar konflikter. Lite lätt mesig alltså.

Och så bor jag i en liten by som heter Kärr. Alltså: En Kärrmes!

Den här lila vännen, vår Parus palustris, har också vad vi på landet brukar kalla föförstånd! Har vett att förse sig av livets goda. Finner man det inte på det ena stället så ger man sig iväg och prövar nästa. Vad gör man inte för lite gott käk?

Vad får vi då? En trind Kärrmes med gott föförstånd.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle känna samhörighet med en pytteliten fjäderboll!

Frågan är bara hur stora vingar jag skulle behöva för att kunna flyga...







Bye, bye Kärrmeslovers, hehe!

måndag 7 februari 2011

Vänskap...

Curry Cat och Lille Hans njuter i vintersolen liggandes i märrarnas hö ute i Lutan. De ä rätt gott a ha nån att luta sig mot och hålla i tassen ibland ändå...