Märrar i vårskir grönska...

Nytt fotoinlägg - på begäran...

Gamla Tiona, 20 år, Urmodern här på Gården och Tionetta, hennes förstfödda och nu 16 år, stegar omkring i den vårskirgröna Ängen...

Håll till godo!

Inte minst du som önskat, goa Gladmymlan...

Yours
Aunty M

Morrhårsföresedda vänner...

Flinade gott samtidigt som något varmt spratt liksom spratt till inombords.

Ikväll när jag kom hem och hade en egen lojal kärleksfull trofast väntande fanclub.

Kom hem ovanligt sent, kände mig ovanligt slut efter en ovanligt tuff, krävande och en helt-o-hållet-borta-från-gården vecka, o möttes av en ovanligt trevlig morrhårsförsedd välkomstkommitté.

Först ute vid maskinhallen mötte mig tre stallkatter, Den Gråa, som redan satt inne i maskinhallen, Lille Hans kom springandes mot mig, strök sig kärleksfult mot mina ben och sa:

- Välkommen hem Husmor, åååååhhhhh, va jag har längtat! Här är så ensamt hela dagarna utan dig.

Men han säger också något annat. På samma gång.

- Jag är skiiiiiiithungrig, jag vill ha buurrrrkmat eller nått annant smajsigt najsigt!

På dyngan satt Curry Cat, lite mer lågmäld än Lille Hans, men lika go i blicken. O antaligen lika sugen på det där najsiga...

I passagerarsätet på Husfars rosthögsvolvo, vars baklucka stod öppen full med rördelar och allsköns bröte, satt Katten Spöket och blinkade med stora ögon!

-Va, va gör du HÄR, frågade jag klentroget, varvid hon for bakåt över sätena och bröten, hoppade ner på golvet, fräste i tur o ordning åt Den Gråa och sen åt Lille Hans och sen var hon borta, försvunnen lika kvickt som en avlöning.

Pratade lite med Stallkatterna, plockade upp lite godsaker jag bringat med hem efter veckan, ett par skivor skinka, ostskivor och så ett smörpaket. Det dög!

Tog av mig sandalerna vilka nu suttit på i nästan femton timmar. Välsignat skönt var det. Krängde påmig den tunga ryggsäcken, greppade kassarna och började gå in.

Då kom nästa välkomstkommitté. Huskatterna. Dit hör ju Katten Spöket, vilket hon markerade med att sätta sig längst ut på Huskatternas territorium, det vill säga trädgårdsgången mot Inre Trädgården.

Coola satt de på trädgårdgången. Nils såg jag inte men annars var de där. Katten Findus, Cat Russell och Katten Spöket.

Unisont och nonchalant sa de:

- Tjena, tjena Husmor. Minns du oss? Men det gör du la knappt, du är ju allri hemma...

Men nu är jag det!

Hemma alltså. Tack o lov!!!

Men är så trött att jag måste sova.


Katten Findus har börjat ta allt större rundor för att utforska omgivningarna. Ibland på öppna marker, ibland i lite mer skyddade hörn av Moder Jord.




Runt femsnåret på morgonen.

Katterna hoppar upp och sätter sig högt upp för att fånga solens första smygande strålar. Låta pälsen ljumna av solen. Sluta ögonen ocoh vila. Njuta. Koppla av och ta ro efter nattliga äventyr, hemliga för alla andra utom de själva.

Som sig väl bör med nattliga äventyr...

Första liljekonvaljerna...

I söndags då jag gick omkring inne bland hönsen och styrde bland skrockehönerna där Amrockhönan AnaBela just börjat kläcka, fick jag besök. Då kom svärdotera Johanna in och strålade med hela ansiktet, bärandes en bukett liljekonvaljer!

- Jag hittade de här uppe på en vänneplan i skogen på andra sidan Staden. Ludwig skulle upp och inventera eftersom han ska upp dit med timmerbilen i veckan och medan han kollade på vändmöjligheterna för timmerbilen plockade jag årets första konvaljer, sa Johanna.

Jag blev förstås både rörd och glad. Praktisk som jag är tog jag en gammal konservburk i vilken stallkatternas mat har funnits, sköljde ur den och placerade buketten där i.

Johanna tittade klentroget på resultatet men sade inget. Gick snällt iväg och repade gräs åt hönsen då jag bad henne.

När jag ansåg mig vara klar med hönseriet tog jag kattmatsburken med blommorna och stegade iväg inåt huset. Råkade stöta ihop med Svåger runt lagårdshörnet, vi sa hej och så fortsatte jag inåt. Hörde över axeln hur han ropade i något raljerande ton.

- Snygg vas förresten...

Hm.

Nu har jag dock bytt och vördsamt planterat årets första liljekonvaljsbukett i en mer civilicerad vas.

Vackert, inte sant?

Waldemar Welsumer

Hello Welsumerlovers!

Waldemar Welsumer - de ä jag dä!

Mig har ni knappast träffat. Kanske att ni såg mig och mina fjäderfäfruar som kycklingar. Men sen dess tror jag banne mig inte ni sett oss. Det är bara den där store sprätten Pytte, eller den (p)ilske Åsbo-Nisse och så förstås den som Husmor kallar Stoltetuppen Douglas som ni får se.

Men - vi är ju fasen så många fler här i hönshuset! Så varför Husmor ska envisas att kräla omkring och bara plåta de där andra tuppaskrällena när det finns en sådan som jag här i gänget, ja det begriper jag inte.

Nåja, här är jag och min familj alltjämt!

Igår tillbringade vi ett par timmar bak lagårn ihop med Husmor.

Eller, rättare sagt, vi fjäderfän tillbrinagde tid bak lagårn medan Husmor rusade omkring mest överallt. Hon är ju så sällan hemmave numera så när hon väl är det så ska hon ta igen allt hon inte hinner annars och rusar omkring som en vettlös. Igår hade hon vårstädning i lagårn. Mockade ur alla våra hönsboxar och alla värpreden.

Bar sen fram ännu fler stora tunga blomkrukor, la i hö och ställde in de stora krukorna till oss för att vi ska värpa i.

Ja, inte jag förstås ty jag är ju en tupp så det åligger inte mig att göra det. Mitt jobb är att om morgonen gala och väcka damerna, sen peka med hela vingen, först på hönorna, sen blomkrukorna och sen bestämt säga;

- Varsågod och värp!

Det var för att hon höll på och mocka i alla boxar som vi fick komma ut i solen en stund. Annars är vi inte ute så ofta. Husmor säger att det är för att hon är så rädd om oss och rädd att räven ska ta oss. Vi är nämligen vääääldans lugna av oss, står i princip kvar på samma plats som hon ställer ut oss på. En ska inte stirra upp sig onödan. Det gör Husmor så det räcker och blir över.

Nä, vi står kvar här i gräset, lapar i oss lite sol, tittar på de gamla märrarna, släpper en kletklick här och var, sluter ögonen och bara njuter.

Det ska va gött o leva, annars kan det kvitta!






Bye, bye Welsumerlovers!

Yours Waldemar - with wifes...

Konkurrens & ambivalens

När man äntligen fått det dyra fröet i backen råder konkurrens och ambivalens mellan att fästa i jordmån eller plockas av tranor...

Fast hålet på kontot är lika stort hur som...