Någon till Husmor närstående hade den goda viljan och insikten att förära henne ett par nya storstövlar i julgåva. Denne någon hade noterat, eller hört talas om, hennes minst sagt märliga, närmast rituella, handlingar och manér som omger hennes stövelanvändande.
Sagda husmor är nog närmast att betrakta som en stövelförbrukare och stövelkonsument av stora mått. Ett par stövlar om året räcker icke för vederbörandes förbrukning. Endast vår herre vet, varför han nu skulle engagera sig i en storvuxen hönekärrings gamla stövlar, hur hon bär sig åt för att slita ut så många stövlar, men på något vis lyckas hon med det.
Hur som haver, ett par nya stövlar låg och flinade mot henne i en kartong vars tomtebeprydda omslagspapper just hade slitits väck av ivriga valkiga nävar. Glädjen var stor och flinet stod från örsnibb till örsnibb.
Men ack, nu har de nya stövlarna orsakat visst bryderi beträffande användningen av hennes numera ansenliga stövelförråd.
Under hela hösten har hon alternerat mellan tre olika par. Två par halvhöga stövlar vilka båda par har en söndrig stövel. Det ena paret, det med en liten ros på, har en söndrig vänsterstövel och paret stövlar utan ros har en söndrig högerstövel.
Det har gjort att Husmor på första rundan nyttjar ena paret används vars läckande och därmed blöta stövel sedan ställes upp på vedpannan för att torka till dess att nästa användningstillfälle infinner sig. Under tiden används då det andra paret med den andra söndriga stöveln vars blöta stövel sedan också ställs på tilltorkning på pannan.
Ibland, om det var mycket blött ute, slog Husmor på stort och tog på sig de båda hela stövlarna, således en vänsterstövel med ros och en högerstövel utan ros.
Eftersom hon är smålänning och därtill fostrad i andan att man icke skola förhäva sig, används därför också ibland de båda söndriga stövlarna samtidigt. Detta sker med fördel under icke alltför blöta dagar och vid dessa tillfällen måste dessuom en större aktsamhet vidtagas vid all vattenhantering i lagårn och trädgårdsarbete.
Sedan snödjupet blivit av sådan omfattning att de halvhöga stövlarna inte räcker till, vare sig de är hela, söndriga, med eller utan ros, så har Husmor slagit knut på sig själv och hämtat fram ett par riktigt rejäla storstövlar!
Dessa storstövlar hamnade på Husmors gård vid ett allmänt evenemang våren 1994. Det var sannolikt någon hästkörare från Hallandskanten som kvarglömde dessa storstövlar ute i lagårns selkammare.
De, storstövlarna alltså, har nu stått och mognat en sisådär sexton år och sagda hästkörargubbe från Halland lär näppeligen komma sättandes till den lilla småländska småbrukargården för att göra anspråk på sina kvarglömda storstövlar.
Dessa storstövlar har visat sig fungera bra så till vida att de ju i alla fall äro hela. Dessvärre är de av en rejält tilltagen storlek vilket gjort att Husmor har dubbla raggsockor i desamma för att de inte ska ramla av eller helt enkelt fastna så att den stackars raggsockbeklädda foten åker upp ur snödjupet utan stövel därför att den, likt Ronja Rövardotters fotbeklädnad, fastnat i snön och hos de småländska vättarna orsakat frågeställningen;
Vafför, vafför gör ho på dette viset???Husmor har alltså under hösten och vintern alternerat mellan den halländska hästagubbens väl tilltagna storstövlar, ett par söndriga halvhöga stövlar med en ros på och ett par söndriga halvhöga stövlar utan ros.
Genom årets generösa julgåva ruckas nu hennes komplicerade stövelanvändning. Rådvill står hon nu i pannrummet och river sig i huvudet medan hon förvirrat betraktar alla sina stövlar.
Idag tog hon dock ett djupt andetag, greppade andaktsfullt sina splitter nya stövlar i skaften, stoppade fötterna däri och konstaterade förtjust att de var i helt rätt storlek vilket därvidlag betyder att endast ett par raggsockar behövs.
Med stor vördnad gick Husmor jungfruturen i sina nya stövlar.
Med en famn hö under ena armen och en hink med pellets i den andra traskade hon iväg på morgonens utfodringsrunda till de i kölden och snön så utsatta rådjuren.
Viltstigen, som bara delas av tassar, klövar och Husmors plattfötter, är så smal att där inte ens går att mötas. Så frodig Husmor måste, för att inte hjälplöst trampa bredvid och otymplig fastna i snödjupet jämte stigen, balansera efter bästa förmåga. Den ena foten måste därför sättas exakt rakt framför den andra på klassisk mannekängmanér.
Som vore Husmor en väl påbyltad modell i Michelins eget modehus.
Visande senaste modet av storstövlar på Catwalken...
(Nåja, om inte Catwalk så i alla fall Viltstig)
