lördag 2 april 2016

Det frestar på...

Det frestar på för en Lanttant att vara i civilisationen. 

Jag startade ju min resa på en tågperrong dränkt i vårsol men med kyliga vindar. Ambitionen inför själva resan till målet var solklar. Jag skulle börja skriva stolpar till vårtalet jag har lovat att hålla i min hembygd.

Nu blev det just nu inte alls något med det utan resan kom att bestå av pratglada människor som nog ansåg att även jag såg ut som just en sådan eftersom resenärerna intill mig, fast de byttes ut under resans gång, hela tiden tog kontakt och berättade generöst om och ur sina liv.

När jag sedan anlände till Staden i vilken den av mig sedan många år efterlängtade skrivarkursen ska hållas så hade jag full fokusering på att ta mig ut från Centralen, identifiera mig och sedan börja gå åt det håll där mitt hotell låg. (Jag valde det hotell som låg allra närmast kurshållningen då jag är en synnerligen förvirrad tant när jag befinner mig bland hus, gator, torg och människor istället för trädstammar, bäckar och mossbelupna stengärdsgårdar.

Okej, tog mig fram till mitt boende, fick kodkort mm och tog mig upp till den våning där mitt rum sades vara beläget, tänkte i hissen lite på skoj att ”jaha, då får jag väl som vanligt ett rum längst ned i lååååång korridor”.

Och si – visst var det så!!! Längst ned i en lååååång korridor låg ett litet rum. Hm, nu skulle jag bara ta mig in i nämnda rum. Försökte stoppa i kortet från olika håll men det fanns liksom ingen öppning. Försökte sedan hålla fram kortet framför en rund blänkande del under handtaget men inget hände. Skulle just vända mig och för att gå ned att fråga när jag i ögonvrån fick syn på en annan gäst, lååååångt upp i korridoren som gick in i sitt rum. Aha, där fick jag lösningen och genom att hålla fram kortet ovanför handtaget där en sensor fanns (faktiskt inte alls lätt att räkna ut får jag väl ändå säga till mitt försvar) kom jag så in i rummet.

Lade mest bara ifrån mig mina saker och gick sedan ut igen. Nu var fokus på att redan kvällen innan kursstart leta sig fram till platsen där kursen ska hållas. Jag frågar mannen i receptionen som lojalt visar på en karta hur jag ska gå och det sista han säger: Först vänster, sen höger och sen är du rätt på.
Tack, säger jag med ett litet nervöst leende och går ut genom dörren och på de sex metrarna hinner Först vänster, sen höger, bli till; Först höger, sen vänster vilket genererade en oerhört vimsig tant som gick och glodde överallt efter den gata jag blivit anvisad. Stannade inte mindre än tre olika människor som tappert svarade och visade hur jag skulle gå.

När jag äntligen kom fram till dörren hade jag dessvärre ådragit mig skavsår på båda fötterna! Fasen med!

Tittade på klockan och insåg att det var dags för ett telefonmöte och gick smått haltande hem till hotellet igen fast jag egentligen hade tänkt smita in på nån liten enklare krog för att kanske ta något att käka men vågade inte gå in på någon av de jag passerade.
Gick in i hotellet bistro, fann ett fönsterbord och den engelsktalande bistromannen slöt upp vid min sida med mustascher som skakade i takt med hans engelska och jag beställde en öl.

Nu satt jag trött vid ett fönsterbord med fötter som bultade i paritet med hjärta och nerver. Phu, det är jobbigt för en lanttant att vara i civilisationen, det frestar på. Hade mitt telefonmöte där vid bordet men jag var nog aningens tankspridd efter alla vedermödor.

På kockens, jo, ty han var även kocken, den mustaschprydde engelske mannen, tog jag en varm smörgås som inte gick av för hackor och plötsligt kommer han in till mig med en jättefin efterrätt och säger med ett brett leende: For you – on the house!

Jag blir smått generad men tackar snällt och frågar försiktigt hur det kom sig och fick det överraskande svaret att ”jag såg så trevlig ut – och vem vet, du kanske är en författare som är ute och ska skriva om oss, så jag vill förstås göra gott intryck”.

Jag satt med gapande mun, lyfte sen upp ena handen och tryckte upp hakan så munnen stängdes och sa, helt förbluffad: Ja, jag är faktiskt författare, varpå han slängde fram kardan och vi gjorde en jädra hård, men hjärtlig, high five där i restaurangen så att övriga gäster vände sig om och log och den lille glade kocken som flinande stod intill en sittande rund och färgglad och rodnande tant.

Nu var jag än mer nervös och på spänn, nu skulle jag inte bara låtsas vara civiliserad utan även prata svengelska och därtill äta, allt på samma gång. Svetten kröp fram i både panna och nacke och färgen steg i ansiktet, det kände jag.

Men inte kunde jag äta upp! Jag är ju ingen vän av sötsaker, kakor, tårtor, desserter eller något sånt, men det kunde ju inte den stackars kocken veta.

Beklagande försökte jag mig på att säga att jag är mätt vilket mest låter som att ”Jag är full”.  Jag tackar och bugar och bockar mig ut från restaurangen och har bara ett mål i huvudet nu, upp till mitt rum, till ensamhet och ro.

Börjar rafsa i väskan, först lugnt sedan allt mer desperat och snart stod sanningen klar för mig. INGET KORT TILL HOTELLRUMMET!

Fick generad, rödflammig, svettblank och nervös spatsera fram till hotellreceptionen och säga att jag förlorat mitt kort! Va? Redan samma kväll jag anlände! Åh, vad dum jag kände mig. Han tittar lite under lugg på mig men gör snällt ett nytt kort. Jag backar, nu med farligt hög puls, mot hissen och säger GOD NATT! 

Öh, han tittar på sin klocka och säger: Men kära nån, du kan ju inte säga gonatt nu, klockan är ju bara halvåtta.

Var det möjligt??? För mig kändes det som midnatt och jag gick uttröttade ned till mitt rum lååååångt ned i korridoren, lyckades, fast först efter vissa vedermödor, öppna min dörr bara för att mötas av hotellkortet som låg så fint här på bordet och log gäckande mot mig…

Jag klädde mödosamt av mig, borstade tanden och kröp i säng.

Det frestar på för en Lanttant att vara i civilisationen…

Nu ska jag gå iväg till skrivarkursen – om jag inte går vilse…
Puss & Kram,

0Mickan

Början på ett äventyr

En dam sitter snett framför mig och tänker nog inte på att hon syns från min vinkel. Hon petar onödigt ihärdigt i sin högra näsborre, får napp och smular, bearbetar, det i näsborren funna materialet mellan tummen och pekfingret. Jag försöker hålla igen mina klökningar och uppkastningar.
Jag är på väg till en stad i södra Sverige. På ett äventyr jag aldrig tidigare varit ute på. Jag ska tillbringa min helg på en skrivarkurs. Det har jag önskat länge, länge men först när jag faktiskt VANN halva deltagaravgiften för nån månad sedan så blev det liksom verklighet att tant M ska deltaga i en skrivarkurs.
Snett emot mig har jag två killar som sitter mitt emot varandra i enmanssäten och ett litet bord emellan. En av killarna har sin laptop på bordet, den andra har sin i knäet. Båda har snören upp i öronen från sina datorer och är förlorade från denna värld.
När vi stannade i Alvesta tänkte jag, medan det var lugnt i korridoren, i all hast försöka fly till toa för att lätta på blåsan. Hm, det var givetvis upptaget då säkert många vimsiga människor i paritet med mig själv försöker utnyttja tågets låga fart och stillastående.
Hur som helst, jag väntade stoiskt. Ut från toa klev en ganska ung kille i mörkblå sweatshirt och jeans och såg, i mina ögon, lite smått generad ut. Tro fasen det!!!! För FY FARAO va äckligt det var inne på toa. Han hade ju inte ens lyckats spola ordentligt efter att ha gjort en rejäl tvåa.
Jag klöktes kraftigt redan i dörren och fick omedelbart backa ut igen under det att jag tog upp min sjal framför munnen och näsan och andades doften av gott sköljmedel och ”hemma” för att inte kräkas rakt ut.
Nåväl. De där intimiteterna får anstå, jag kan väl inte ha så rasande lång tid kvar på tåget, nja, dryga timmen eller lite till om jag ska vara ärlig.
Damen framför har upphört sin skattkammarjakt och håller nu i en skalad mandarin i sin hand, märkt av ålder, handen alltså, inte mandarinen, som hon sakta delar upp i klyftor, mandarinen alltså, inte handen, vilka hon njutningsfullt stoppar i sin mun.
Till sällskap har hon en synnerligen snygg, ung, blond, ball kvinna. Jag får, i min generösa fantasivärld, för mig att relationen handlar om något i typ med mentor / adept och blir lite avis. Jag skulle också så gärna vilja ha en mentor men får istället bara massa frågor om att JAG ska bli deras mentor… Hm….
Oj. Nu har damen snett framför, hon som jagade skatter strax nedanför ögonen, stoppat sitt ena ben i ett rött plastband och så drar hon benet upp och ned, upp mot sitt bröst. Uppenbarligen en form av träning. Hon tittar på klockan mellan varven och beslöt sig just nu för att det fick räcka för högerbenet och börjar nu likaledes med vänsterbenet.
Hennes unga moderna modemedvetna blonderade välsminkade sällskap ska just gå på toa, hon möter min blick när hon reser sig och jag sitter ju just bakom henne så det blir ofrånkomligt att våra blickar möts.
Jag säger: Öh, det är inte jättefräscht på toa om jag säger så…
Hon spärrar upp ögonen, blinkar till med sina förstärkta fransar och säger med en tillbakahållning rysning:
Tack, jag går till nästa vagn.
Vid det här laget har jag fått höra större delen av livets skeenden hos en sedan 11 månader pensionerad Uppsalakvinna på sin väg till sex veckors vistelse i Berlin, spridda verk ur en kronobergsk beteendevetares hårda verkstad samt en resenärs vedermödor över att resa bort från lägenheten i Alvesta där krukväxterna kräver sin skötsel.
Resor är märkliga. Gåtfulla.
Jag skulle bara skriva lite stolpar till det vårtal jag ska hålla i år. Igen.
Men… Nä….
Inga stolpar.
Bara livets realiteter.
Som händer här och nu.
Och mannen snett emot mig med laptopen på bordet plockar just upp mer rödvin ur sin påse och fyller på i sitt glas och ur en blå mindre påse fyller han sin näve med salta jordnötter.
Sånt är livet.
Och resandet…

fredag 1 april 2016

Jag bjuder DIG på exklusiv tjuvtitt!

Kära fina rara Följare!

Nu blir ni de absolut första som får se det riktiga bokomslaget till min kommande bok.

Några har fått se en arbetsvariant men ingen har ännu fått se den riktiga fram och baksidan på min åttonde bok Mickans BakGlädje!!!

Men NI får det nu!!!


Vad tror ni?

Blir detta en värdig uppföljare till Mickan MatGlädje?

Puss o Kram och ha en ljuvlig vårhelg alla!!!!

Er Mickan


söndag 27 mars 2016

Bevingat besök



Vi har för första gången (åtminstone som vi har sett den, eller "vasnat" den, som man säger på Nävelsjöitiska) fått besök av en Turkduva Streptopelia decaocto. 

Visst är den fin!






Puss o Kram
Eder Lanttant Mickan