fredag 25 juni 2010

Missommar...


I år kan äntligen den här helgen benämnas i sin rätta form. Allstå missommar. Alltför många år är verkligheten snarare mer i form av särskrivning; (I) miss sommar...

Jag vill önska er alla, mina kära läsare, en underbar midsommarhelg i hägnet av människor, djur, miljöer och kuriosa som ni tycker riktigt mycket om.

Själv inledde jag dagen med att i gryningen pussa på nykläckta midsommarkycklingar av rasen Skånsk Blommehöna. Samt en halvtimmes naturbad i min lyckopöl! Höet är torrt o fint o ligger färdigsträngat på åkrarna. Vill det sig väl kommer det in idag. Folk på intågande o vi blir tolv runt bordet med sill o nubbe. Kan livet bli bättre???

Glada tillrop och färgstarka midsommarhälsningar till Er alla från mig o annat löst folk o fä här på gården...

Yours Aunty M

onsdag 23 juni 2010

Landsbygdstrafik...

När vet man att man verkligen bor på landet? Det är förstås allt det där med att man bor mitt i klorofyllet, hör göken göka och ser grodorna göra detsamma. Känner frän gödseldoft och hör höfläktarnas dån. När man har bristfällig mobil- och internettäckning och åtskilliga timmar av strömlöshet. När man räknar ned dagarna tills dess att bokbussen ska komma och när en främmande förbipasserande bil blir samtalsämnet för en kvart. Ja, då bor man nog på landet.

Men kanske vet man det riktigt riktigt när man, som jag, åker till redaktionen i arla morgonstund och väljer den sydvästra vägen ut ur socknen och får stanna en stund för mötande trafik.


Och kanske vet man det riktigt riktigt när man, som jag, kommer hem från redaktionen om aftonen och väljer den nordvästra vägen in i socknen och får stanna en stund för mer långsamgående trafik.



Ack, hur stort och underbart äro icke detta liv på landet? Jag fullkomligt ÄLSKAR det!

söndag 20 juni 2010

Nidbild...


När var liten och åkte till skolan om morgnarna kunde vi barn i skolbussen ibland fnissa åt en syn. Det var en tant som bodde på en liten gård längs vägen som fick oss att skratta.

Inte sällan kunde hon skådas liggandes på knä i vägkanten eller på en liten lycka strax intill vägen. Bredvid sig hade hon en plastpåse och mina vaga minnen säger mig att det var Konsums logo på påsen.

Tanten var ganska gammal (vilket man förvisso tyckte om alla som fyllt typ tjugofem) och bar alltid en luggsliten gammal kofta som var alldeles för stor. Hennes ärende var att med grova och arbetsbemärkta nävar repa gräs som hon sedan stoppade i sin påse. När påsen var full gick hon hem till sina höns och sin tupp, för vilken jag för övrigt var skiträdd, och gav dem grönt friskt gräs. Sannolikt både för att spara foder och för att göra gulan än gulare.

Nu är det istället jag som uppfyller den där nidbilden. Nu är det jag som går ute på ängen och repar gräs till hönsen. Tack o lov går inte skolbussen här förbi.

Konsumpåsen har dock ersatts av en trådhink.

O koftan är näppeligen för stor - snarare för liten...