fredag 26 mars 2010

Sista dansen var sista chansen...

Nä, nu är det minsann slut på det roliga! Fast särskilt roligt var det förresten aldrig. Men nu är det absolut inte roligt! Nu är det baske mig slut. Finito. End.

Låt mig berätta.

Efter att ha grunnat vid lite, gjorde jag ännu ett nytt försök att bringa lite kuckel i hönsgårn. Jag vill ju ha befruktade ägg att lägga i kläckningsmaskinen.

Jag har gjort massor för att få det livat i holken! Först tog jag ut och vallade tuppen i vårsolen - utan framgång. Steg två var att valla även hönsskocken i solens glans för att de skulle bli våryra och, ja, vad säger man, glada, att de med bestämdhet talade om för tuppen vad som gällde. Men inte heller det lyckades. Det enda som bestegs var en snöboll…

Sen tänkte jag ut ännu en plan. Tänkte att det hela hänger nog på att ha ROLIGT. Ur glädjen föds sedan lusten att, ja, reproducera liksom. Höns. Ägg.

Jag busvisslade på hundar och hästar. Tillsammans med hönsen samlades vi bak lagårn. Hade rådslag. Försiktigt väckte jag tanken om att leka lite. Kanske dansa ringdans? Blenda och Åzzy hörsammade glatt detta varpå de tog med tuppen ut i en vådlig ringdans.

Sen kom husfar. Stirrade klentroget på scenen som utspelade sig framför honom. Blinkade och tittade igen. Skakade på huvudet. Jag harklade mig och förklarade;

- Ja, men jag ser ju aldrig någon förlustelse i hönsgården. Tuppen gör inte vad han ska! Han steppar inte i sidled, plockar inga fjädrar och befruktar inga ägg, ja, eller höns, rättare sagt.

Vidare förklarade jag att denne tupps kärleksinaktivitet bekymrar mig och att jag därför, på lite olika sätt, försöker skapa lite kärlekskuckel i hönsgårn. Få begäret att stiga och blodet sjuda, hett och lidelsefullt.

Husfar griper med tummen och pekfingret om kepsen, lyfter på den och kliar sig på huvudet med resten handens fingrar. Tittar på djuren, på mig och på djuren igen.

- Visserligen kan du få blodet att sjuda, men dä ä ju för att en blir så förgrymmat ilsk när en sir alla dumheter du håller på mä.
- Men te att få i sta nöet vidare kuckel å lidelsefullt begär – te dä ä la knappast du den rätta…









torsdag 25 mars 2010

Kollektiv (misslyckad) våryra!

Idag har jag faktiskt gått på lite barmark här på gården! Fantastisk känsla! Jag kunde också pulsa en bit uppåt skogsstigen. Men inte hela rundan, därtill var snön för djup. Nåja, det var, hur som helst, en underbar känsla att kunna beträda marker som bara ögat har skådat, ja ibland bara anat, under flera månader. Detta ger förhoppningar.

Förhoppningar har jag också på stackars Gockel och hans lystnad. Hans begärelse till sin hönsflock. Men, som jag skrev igår, jag är starkt misstänksam huruvida det existerar någon åtrå i hönshuset.

Så jag gör vad jag kan för att detta skall uppstå.

Igår vallade jag Gockel i vårsolens glans för att solens strålar skulle få hans blod att svalla. Det gjorde det nu inte… Det snarare frös.

I morse tillämpade jag en ny plan. Den planen innebar att också schasa ut hönsen. Så att de skulle påverkas av vårsolen. Så pass att de, på kommandorors vis, helt enkelt befaller stackars Gockel att befrukta äggen. Eller hönsen…

Men, inte heller detta lyckades… Hönsen blev bara rädda. Förvirrade. Frusna. En frodig madam hittade en stackars snöboll som hon krampaktigt klamrade sig fast vid med spretande klor.

Äsch, efter en stund fick jag ge upp och besviket schasa in dem igen. Eller rättare sagt, befalla dem att gå in igen.

På kommandorors vis…







onsdag 24 mars 2010

Fixa kuckel i hönsgårn...

Häromdagen sparkade vi igång äggkläckningsmaskinen för första gången i år. Jippi! Igår la jag några ankägg, de ska ju ligga längre än hönsäggen så de får lite försprång innan jag lägger i hönsägg.

Men jag är bekymrad. Över hönsäggen. Dess fertilitet. Ja, kanske inte äggens utan tupparnas. Jag tror det är för lite vårkänslor i hönsgården! Jag ser aldrig att det sker någon förlustelse...

Tänker speciellt på brahmatuppen Gockel. En vacker herre som jag köpte förra året för att han skulle vara närgången med Sir Lancelots bevingade döttrar. Men, som sagt, jag ser inte att någon kärlek spirar. Ser inga fjädrar plockas och ingen steppdans ske.

Här tarvas åtgärder!

Jag har bestämt att försöka få Gockel att känna av att våren är här! Få blodet att sjuda i ådrorna och testosteronet att flöda. Få honom alldeles yr av vårkänslor och helt lyrisk över sin flock knubbiga madammer. Med eller utan fjädrar...

Sagt och gjort. Jag tog med Gockel ut bak lagårn för att möta vårsolen!

Fast - motvilligt måste jag nog erkänna att jag undrar om det egentligen var så lyckosamt. Han fann onekligen snön både otäck, kall och hal. Verkade inte ens märka solen. Ville mest bara in igen.

Så jag tror knappast att blodet började sjuda.
Snarare frysa…

Men skam den som ger sig - jag har redan nya planer!

Fortsättning följer…















- Ä han inte riktigt klok, den där fjantiga fjäderhögen, va steppar han omkring efter? Ja, mycke ska man få se innan vinterpälsen ramlar av...
- En sak är då säker, den där fjompen skulle definitivt inte palla att fixa några snöstigar åt husmor...

tisdag 23 mars 2010

Suckarnas morgon





Suckar redan inledningsvis. Hade en svår morgon. Efter än ännu svårare natt.

Jag har en lånehund i huset. Och en av mina egna hundar är i sin tur lånehund i ett annat hus. Fast inte i samma hus från vilken min lånehund är kommen. Det är komplicerat. Har med erotik att göra. Ja, hundarnas. Det ska måhända bli valpar. Både här och där. Men det är en annan historia som jag förhoppningsvis får anledning att återkomma till så småningom.

Nu till den svåra natten vilken innebar att den sagda lånehunden levde rövare från kväll till gryning. Vederbörande är nämligen van att ligga i sängen, under täcket tillsammans med sin matte och husse. Då hälsoskäl gör att det inte fungerar i detta hus blev således lånehunden svårt upprörd vilket den lät oss förstå med all (o)önskvärd tydlighet. Och ljudlighet. Suck!

Med humöret på en mycket måttlig nivå stapplade jag till fähuset i ottan. Efter sedvanliga djuromsorger tog jag tjuren vid hornen, ja inte bokstavligt förstås, och mockade rent inne hos blommehönsen och hos ”di mönne”.

Ni som läst min spalt ”LYCKA - MED MINA MÅTT MÄTT…” vet att jag har en devis som säger: ”Lycka är – att, när man mockar hos hönsen, lyckas parera så skickligt att man inte får en enda hönesket i nacken… ”

Jag hade inte den lyckan idag. I say no more…

Det fick INTE mitt humör att klättra några pinnhål uppåt precis. Jag suckade. Men vad göra??? Jo, antingen fortsätta dagen på lågvarv eller försöka vända. Så jag unnade mig något riktigt välgörande och uppiggande. Jag tillägnade mig en härlig, ja nästan, helig stund. Vårens allra första planteringsstund!

Och visst lyckades det – efter en stunds pyssel med krukor, jord, lökar och rötter var snart sinnet milt, tanken mjuk och humöret bättre. Suckade lättad. Mina fyrfota, och enda, arbetskamrater var som vanligt med, verkade uppskatta att trädgårdsbestyren åter tagit form på gården. De nosade, lekte, rusade, luktade. Gav små välmående suckar.

Men hönsen göre sig icke besvär! De får hålla sig borta från planteringsbordet.Jag har ännu inte förlåtit dem utan muttrar och morrar när de närmar sig. Det märker de, tvärvänder och rusar iväg bort över lagårdsgatan. Verkar vilja visa mig respekt. Pyttsan!

Respekt – det var något som de visst helt glömde visa mig i morse…

Suck!

måndag 22 mars 2010

VÅRDAGSJÄMNING






I lördags klockan 18.32 inträffade vårdagsjämningen. Den brytpunkt då mörkret får ge vika för ljuset, kylan för värmen och snötäcket för solens strålar.

Känslan av vår infann sig verkligen! En känsla som famnade mig. Lyckliggjorde mig. Och gör det ännu!

Känslor som ger näring och balsam till ett längtande hjärta. Smeker hungriga sinnen och injicerar energi i urlakade ådror. Skänker färg åt de blekta kreativa rummen och ger liv åt en extraherad visualiseringsförmåga.

Mina ögon, vana vid snövitt och gråskala, spärras upp av den färgprakt som avslöjas närmast stenarna där snötäcket dras av allra först. Av alunrotens förbluffande bibehållna färger i både den blodröda och den limefärgade. Men mest färg äger ändå våtarven, slående grön och frodig där den listigt trasslar bland penningbladen.

Mina öron smeks av den i fredags till gården anländande starens virtuosa sångpiruetter och av talgoxens mer enformiga, men ihärdiga, lockrop. Förförs av skränandet från flyttstreckens gäss och ljudet av bäckens porlande vatten.

Min längtan är äntligen över! Efter nio månaders väntan, en hel graviditet, flödar vattnet generöst och alla dammar är äntligen fyllda. Även om nattens kyla kopplar sitt grepp och tillfryser allt, rinner åter vattnet strömt och girigt fram över isen några timmar in i dagen.

Mina fötter nästan stannar av pur förvåning då de känner barmark men får likväl i gryningen försiktigt tassa över svallisen som nattens kyla skapat där vattnet nyss rann.

Mitt hjärta fylls av ömhet när jag får syn på den tokiga blåmesen, gårdens egen voyeur, som valde just vårdagsjämningen för att åter börja med sin märkliga uppvaktning utanför mitt fönster. Det är tredje våren vi delar, blåmesen och jag. Han (för det vill jag tro att det är i och med att han uppvaktar mig) knackar med näbben på rutan, snurrar och gör kullerbyttor och gör sig allmänt märkvärdig.

Mitt inre blir varmt och glatt av koltrastarnas alldeles magnifika underbara ljuvliga sång som jag tror har lockat hit varenda trast i hela socknen.

Min mun blir bred och ögonen tårfyllda då Husfar kommer hem, ropar ut mig på farstun, räcker över ett par kartonger fyllda av små ljuvliga azurblå penséer och solgula knoppiga minipåskliljor, och säger:

- Tänkte du kanske ville ha lite nytt nu till vårdagsjämningen.

Tänk vad vårdagsjämningen kan göra. Te-å-mä med självaste Husfar…