fredag 31 december 2010

Rimfrostland





Årets sista dag!

Och vilken vacker sådan! Nejden har, dagen till ära, klätt sig i gnistrande vackra rimfrostkläder.

Vintersolen i skön förening med kyla och snö skänker undersköna och utsökt konstnärliga storverk.

Utan strängar av vare sig vemod eller vankelmod möter jag årets sista skymning. Med kameran i handen går jag ut i ett snöfamnat Småland och tar ett värdigt farväl av århundradets första decennium.

Följer årets allra sista solnedgång bak snöklädd landsbygdshorisont.

Låter tanken löpa iväg. Till dagar och månader som komma skall. Vill så gärna, så gärna, så innerligt gärna, tro och hoppas att dessa kommande stunder, dagar, månader och år i århundratets andra decennium ska innehålla goda, milda och rättvisa möjligheter och förutsättningar...

Vill avluta 2010 med att bjuda på några glimtar från Vår Vackra Vita Vinter Värld och vill samtidigt tillönska Dig ett harmoniskt, innehållsrikt, vackert och gott nytt år!













torsdag 30 december 2010

Sidensvansar på Julkalas




Några dagar före jul förärades gården av ett celebert besök!

Ett gäng vackra sidensvansar kom och kalasade på Husmors "Johanäpplen". Döpta efter den unge man som en gång gav Husmor trädet i födelsedagspresent för något decennium sedan.

Eller oj då, snart två decennier sedan, vid närmare eftertanke...

Som sig bör på ett rejält småländskt kalas åts det rejält medan det tisslades och tasslades, skränades och flaxades.

Någon livsfilosofisk tanke hann också smyga sin in vid Husfolkets betraktande av Sidensvansarnas Julkalas.

- Tänk vad tiden går, sa Husmor.

- Mmmm, sa Husfar.

- När jag fick trädet var det litet, sprött och stod i knoppen av sin blomning, sa Husmor.

- Mmmm, sa Husfar.

- Nu är det stort, grovt o täckt av mossa o fallfrukt.

- Mmmm, det verkar rysligt bekant, sa Husfar.

Och vad Husmor då sade passar sig inte att nedteckna i detta celebra sällskap...













onsdag 29 december 2010

Med storstövlar på Catwalken…


Någon till Husmor närstående hade den goda viljan och insikten att förära henne ett par nya storstövlar i julgåva. Denne någon hade noterat, eller hört talas om, hennes minst sagt märliga, närmast rituella, handlingar och manér som omger hennes stövelanvändande.

Sagda husmor är nog närmast att betrakta som en stövelförbrukare och stövelkonsument av stora mått. Ett par stövlar om året räcker icke för vederbörandes förbrukning. Endast vår herre vet, varför han nu skulle engagera sig i en storvuxen hönekärrings gamla stövlar, hur hon bär sig åt för att slita ut så många stövlar, men på något vis lyckas hon med det.

Hur som haver, ett par nya stövlar låg och flinade mot henne i en kartong vars tomtebeprydda omslagspapper just hade slitits väck av ivriga valkiga nävar. Glädjen var stor och flinet stod från örsnibb till örsnibb.

Men ack, nu har de nya stövlarna orsakat visst bryderi beträffande användningen av hennes numera ansenliga stövelförråd.

Under hela hösten har hon alternerat mellan tre olika par. Två par halvhöga stövlar vilka båda par har en söndrig stövel. Det ena paret, det med en liten ros på, har en söndrig vänsterstövel och paret stövlar utan ros har en söndrig högerstövel.

Det har gjort att Husmor på första rundan nyttjar ena paret används vars läckande och därmed blöta stövel sedan ställes upp på vedpannan för att torka till dess att nästa användningstillfälle infinner sig. Under tiden används då det andra paret med den andra söndriga stöveln vars blöta stövel sedan också ställs på tilltorkning på pannan.

Ibland, om det var mycket blött ute, slog Husmor på stort och tog på sig de båda hela stövlarna, således en vänsterstövel med ros och en högerstövel utan ros.

Eftersom hon är smålänning och därtill fostrad i andan att man icke skola förhäva sig, används därför också ibland de båda söndriga stövlarna samtidigt. Detta sker med fördel under icke alltför blöta dagar och vid dessa tillfällen måste dessuom en större aktsamhet vidtagas vid all vattenhantering i lagårn och trädgårdsarbete.

Sedan snödjupet blivit av sådan omfattning att de halvhöga stövlarna inte räcker till, vare sig de är hela, söndriga, med eller utan ros, så har Husmor slagit knut på sig själv och hämtat fram ett par riktigt rejäla storstövlar!

Dessa storstövlar hamnade på Husmors gård vid ett allmänt evenemang våren 1994. Det var sannolikt någon hästkörare från Hallandskanten som kvarglömde dessa storstövlar ute i lagårns selkammare.

De, storstövlarna alltså, har nu stått och mognat en sisådär sexton år och sagda hästkörargubbe från Halland lär näppeligen komma sättandes till den lilla småländska småbrukargården för att göra anspråk på sina kvarglömda storstövlar.

Dessa storstövlar har visat sig fungera bra så till vida att de ju i alla fall äro hela. Dessvärre är de av en rejält tilltagen storlek vilket gjort att Husmor har dubbla raggsockor i desamma för att de inte ska ramla av eller helt enkelt fastna så att den stackars raggsockbeklädda foten åker upp ur snödjupet utan stövel därför att den, likt Ronja Rövardotters fotbeklädnad, fastnat i snön och hos de småländska vättarna orsakat frågeställningen; Vafför, vafför gör ho på dette viset???

Husmor har alltså under hösten och vintern alternerat mellan den halländska hästagubbens väl tilltagna storstövlar, ett par söndriga halvhöga stövlar med en ros på och ett par söndriga halvhöga stövlar utan ros.

Genom årets generösa julgåva ruckas nu hennes komplicerade stövelanvändning. Rådvill står hon nu i pannrummet och river sig i huvudet medan hon förvirrat betraktar alla sina stövlar.

Idag tog hon dock ett djupt andetag, greppade andaktsfullt sina splitter nya stövlar i skaften, stoppade fötterna däri och konstaterade förtjust att de var i helt rätt storlek vilket därvidlag betyder att endast ett par raggsockar behövs.

Med stor vördnad gick Husmor jungfruturen i sina nya stövlar.

Med en famn hö under ena armen och en hink med pellets i den andra traskade hon iväg på morgonens utfodringsrunda till de i kölden och snön så utsatta rådjuren.


Viltstigen, som bara delas av tassar, klövar och Husmors plattfötter, är så smal att där inte ens går att mötas. Så frodig Husmor måste, för att inte hjälplöst trampa bredvid och otymplig fastna i snödjupet jämte stigen, balansera efter bästa förmåga. Den ena foten måste därför sättas exakt rakt framför den andra på klassisk mannekängmanér.

Som vore Husmor en väl påbyltad modell i Michelins eget modehus.

Visande senaste modet av storstövlar på Catwalken...

(Nåja, om inte Catwalk så i alla fall Viltstig)

måndag 27 december 2010

Nu är det jul igen...


Jodå, visst blev det jul även här på gårn!

Och - för dig som undrat – skinkan fick plats i grytan!

Husmor letade fram sina julskivor och till toner av bra, och ibland mindre bra, julmusik kokades allsköns julmat och julbordet rustades medan en och annan slog in sina sista julklappar...



Granen, som ju bärgades under mången svordomsramsa och ansenliga åthävor, kom, efter att ha tinats i pannrummet, så småningom på plats och med lite allehanda tingeltangel och pynt så dög den gott som husfolkets Julträd.


Därefter plockades, i enighet med Familjens sedvänjor, den gamla julbocken fram och ställdes åter på sin plats intill granen. Men...



...denne fick redan på juldagen skyndsamt återbördas till sin ensliga, men skyddade, plats i garderoben eftersom både barn och kattunge fattade stort tycke för Julbocken och hann plocka av den åtskilliga lager halm.



Folk anlände vid olika tidpunkter, ibland var vi fler, ibland färre. Ljusen flammade och spisen sprakade. Kyla och mörker rådde utomhus medan värme och ljus regerade inomhus.

Högt och glatt, om än inte helt tonrent, rullade "Nu är det jul igen" genom rummen och fick katter och hundar att fälla ihop öronen...


Trots att timmen blev sen vidhölls traditionen att runda av julafton med risgrynsgröt, varav en del förstås också ställdes ut till Gårdstomten.

När juldagsmorgonen glimmade kunde jag dock konstatera att den stod orörd, stelfrusen och rimfrostsmyckad. Denna vargavinter får uppenbarligen alla möjliga konsekvenser…


På Annandagens morgon följde gårdens minste gosse med Husmor ut till stallet och sedan solen letat sig upp en bit på den vinterblå himmelen och höjt temperaturen någon grad blev det en stunds pulkaåkning i backen.

- Fortare morfar, fortare!!!!!!



Men idag är det vardag igen, nåja, någon slags mellandagsvardag i alla fall.

Det innebär att jag i morse, efter sedvanliga djur- gårds och eldningssysslor, kokade ägg till bara mig själv, bryggde endast en kopp kaffe och kokade en portion gröt med en rejäl klick av farmors lingon på. (Fast just den här gröten, med allsköns frön och gryn, lagar jag ändå bara då jag ensam hemma eftersom Familjen får ett minst sagt ohöljt sken av skepticism i blicken då de betraktar min gröt).


Efter konsumtion av ovan nämnda födoämnen suckade jag av välbehag, konstaterade förnöjsamt att årets julfirande varit angenämt. Fastställer också att det finns strängar inom mig som samtidigt tycker att det är lite skönt att det är över.

Ja, så sant som det är sagt; Var sak har sin tid…

Det är då för väl att det inte stämmer så som sägs i visan ”Nu är det jul igen”.

Jag menar förstås den där om att Julen varar än till Påska...