Husfar kom lankandes in i köket, hasade fötterna efter sig
vilket är ett normaltillstånd här i huset för tillfället, med små valpar
rännandes runt benen.
När gubben dök upp såg jag min chans! Jag haffade den intet ont anade karln i armen, pekade med hela handen mot stolen och bad honom sätta sig.
Så viftade jag glatt med en färgglad knästrumpa framför honom.
- Va ä dä nu, sa han trött.
- Jag ska träna stödstrumpepåtagning på dej, sa jag triumferande.
- Vi ha la inga stödstrumpor här i stuva, sa han klentroget.
- Nä men en knästrumpa räcker för att jag ska kunna träna själva handhavandet svarade jag klämkäckt.
Tillade sedan, förbindligt och huvudet på sned.
- Det är ju för att jag ska kunna göra mitt jobb i hemtjänsten.
Då grymtade han lite misslynt men sedan, förvisso
motsträvigt och under stora protester, agerade han provdocka åt mig så jag fick
träna stödstrumpepåsättning några gånger.
I äktenskapet ska man ju dela både litet och smått, eller hur? Det är i alla fall Husfar väldigt medveten om - om än inte nödvändigtvis så väldans glad över det...
Puss & Kram,
Mickan & Co