fredag 22 oktober 2010

O visst kom snön...


Ja visst kom snön! Och det med besked.

Det började i kvällningen och Den Sena Kvällskissningen företogs i nästan en decimeter snö! Under natten fortsatte snöandet. Vassa obarmhärtiga vindar ven och tjöt mellan husen här på gården.

Jag steg upp mycket tidigt och långt innan det hade dagats pulsade jag ut i snön för att hämta hem märrarna som nånstans stod och blängde och tänkte sura dissande tankar om mig.

Precis uppe vid hästarnas hage fick jag syn på ett stort högbent djur som stod mitt på vägen. En älgtjur! Han glodde på mig, och jag glodde tillbaka. Så stod vi ett tiotal, eller kanske tjugo, sekunder. Han stod helt stilla. Jag med.

Ett par gånger spelade han med det ena av sina stora öron. Jag avstod från att göra detsamma. Men så bestämde han sig för att den däringa trinda fågelskrämman såg påtagligt läskig ut, rent av farlig. Han vände tvärt och gav sig iväg uppåt Svenstorp i graciös och pampig trav.

Men bara några meter upp så ändrade han riktning, hoppade över stängslet (vilket i och för sig inte är någon större prestation för en älg eftersom stängslet bara består av en endaste, och dessutom låg, slät eltråd) och så genade han rätt igenom hästarnas hage.

Kors i jisse namn! Det var en syn att se. Kunde nästan kvalat in Mitt i Naturens tittarfilmer. Om man hade filmat vill säga…

Den ståtliga älgen med sin lika ståtliga krona sprang med höga kliv i rak riktning tvärs genom hagen. Märrarna rusade förskräckta runt i vida cirklar med höjda huvuden, svansarna ståendes rätt ut under det att de utstötte ljudliga frustningar i förnärmelse och chock över det stora skrämmande djuret som rusade rätt genom hagen.

Ja, jag vet faktiskt inte vem som var räddast!? Älgtjuren, märrarna eller jag!

Längst bort i västra hörnet mot Vrå hoppade älgen elegant över eltråden och försvann in i Hagelsåsa hage.

Men tro inte att jag fick med mig några hästar hem till gården. Icke! De rejäla märrarna var alltför uppspelta, uppskrämda och altererade av den stora älgtjurens fräcka och raska framfart rätt igenom deras hage! Efter att ha fjäskat, lockat och pockat länge med dem fick jag till slut ge upp.

Istället pulsade jag hem igen och greppade kameran - det hade ju börjat dagas! Och medan jag fotograferade blev det allt ljusare.

Så här såg gården ut då den vaknade i sin allra första vintermorgon för säsongen.












torsdag 21 oktober 2010

Frostnupet...




En tidig morgon i helgen då det var kallt, klart och helt enkelt magnifikt vackert ute, tog jag kameran med mig ut i hösten. Morgonsolen steg ivrigt lysande upp ovan grantopparna och kastade ett bländande, nästan bedövande, orangeblandat sken över allt den lyckades nå med sina ännu låga strålar.

Löven frasade ljudligt omkring mig och några kapitulerade för brisen och släppte sin gren. Som vore det en generös gest från höstlövet så vände och vred det sig under sitt singlande fall tills dess att det lyckades fånga sitt livs allra sista solstrålar. Skänkte mig ett litet litet ögonblick av glittrande guldglans, en hänförande estetisk fägring, som en sista ödmjuk gåva innan det obevekliga förfallet.

Allt har sin tjusning. Hösten och den första frosten intet undantaget. Bjuder här en liten, liten del av naturens frostfamnade fägring en tidig söndagsmorgon i Småland i mitten av oktober...


















Kylan och den antågande vintern gör att flyttstrecken livligt trafikerar himmelens generösa flerfilade gator. Deras närmast gåtfulla V-formationer accentuerar vackert mot en klarblå och molnfri oktoberhimmel.

Snön är på väg!!!

tisdag 19 oktober 2010

Spökligt värre...

Vi som bor långt ut på landet är vana att leva i mörker och ta sig fram utomhus i beckskummet. Både öron och ögon är ganska skärpta efter att i åratal ha varit de enda existerande framkomlighetssensorerna i brist på gatljus, neonskyltar och annat blinketyg.

Visst har det ibland varit småläskigt att traska i mörkret, åtminstone då man hör något som man inte genast kan identifiera och förklara med exempelvis en friarkatt, grannes ungdjur eller möjligen, vad värre är, en förvirrad stadsbo som kommit på villovägar i landsbygdsmörkret.

Men för det mesta känns ändå mörkret snällt och tryggt. Som en slags mjuk filt vilken famnar gården och inunder den kan man tryggt röra sig mellan hus och bodar. Däremot får jag lov att tillstå att jag inte gärna företar mig några längre utsvävningar och långvandringar ute i skogen i de mörka höstkvällarna. Men svartmörkret kring gården och närområdet skrämmer mig föga.

Nu är dock läget förändrat. Här har skett stor utveckling! Nära nog Evolution. Sedan i somras har delar av trädgården plötsligt utrustats med elektrifierad belysning. Det gör att man nästan SER framför sig och SER var man ska trampa! Även i det svartaste svartmörker.

Men - man ser nästan lite för mycket... Titta här får ni se! (du vet väl att du kan klicka på fotot för att göra det större - kanske måste du det för att se dessa otäcka och nästan genomskinliga spökvarelser)

Igår skulle jag försöka mig på att föreviga de nya lyktorna vilka lyser upp trädgårdsgången. Jag ville föreviga detta för att visa att elektriciteten verkligen har kommit till Gården. Men när jag sedan tittade på bilderna blev jag förskräckt! Jag blev plötsligt varse något otäckt!

Nu när trädgården inte längre ligger i svartmörkret avslöjas att här finns ruskiga spökliga varelser! Som andar syns de flyga fram över gången. Liksom suggestiva gastar galopperar de fram. Syns sväva strax ovan marken såsom transparanta gengångare. Och de är ju på väg just mot mig där jag sitter på trädgårdsgången!!!

Håret reser sig i nacken då jag tittar på bilderna. VAD hade jag egentligen mött där ute i natt då jag fotade??? Nä, fy vad otäckt. Livet på gården var nog bättre i svartmörkret trots allt!

Jag försöker erinra mig skeendet då jag satt där på huk och fotograferade. Och då minns jag plötsligt den blöta puss jag fick någon sekund efter att jag tryckt på kamerans avtryckarknapp. O det var inte Husfars kalla skatmisshandlade näsa jag kände mot min…

Det var ju en hundnos! Lättad inser jag att de vita otäcka suggestiva vålnaderna inte är något annat än mina rara blötpussande hundar. Thank God!

Hm, jag ska kanske inte kämpa för att Gården ska avelektrifieras. Trots allt…

Här har jag lyckats hasa ner mig på huk för att fotografera Den Stora Utvecklingen på gården, nämligen elektrifierad belysning UTOMHUS! Ser ju helt okej ut - eller hur?

Men plötligt syns en vålnad, ett fyrbent och svansförsett suggestivt spöke, rusa rakt mot mig!

Lika plötligt uppenbarar sig två ytterligare transparanta gengångare som vore de andar från en annan dimension.

Ja, det är fastligt vad mycket man ser och upptäcker med elektrifierad belysning utomhus. Kanske är det bättre med svartmörkret. När allt kommer omkring...

måndag 18 oktober 2010

Mickans Tänkvärdheter...