Djuren tröstar...

Kärleken är ordlös. Trösten likaså. Det känns ändå, når fram, i sin enkla tystnad... '

Ibland när sorgen blir för svår och gråten inte hör upp kan jag gå och lägga mig en stund. Lägger mig på sidan och liksom kurar ihop mig. Genast får jag sällskap. Djuren förstår. Tror jag.

För de kommer upp till mig i sängen. I vinkeln bakom de böjda knäna lägger sig Alfons. I vinkeln ovanför låren lägger sig Blenda. I vinkeln uppe vid armbågarna lägger sig Mini. Katten Spöket lägger sig ovanpå höften och på kudden intill mig lägger sig lille Grålle i den fördjupning som ännu finns kvar i kudden efter Görans nattvila.

De säger inget. Spinner inte ens utan bara finns där. Nära. Tysta. Varma. Lilla Mini ligger alldeles intill mig, med ryggen mot mage och bröst, precis som man gör när man ligger i sked med sin käraste. Först smeker jag Minis mjuka öronsnibb mellan tummen och pekfingret. Åh, de är alldeles sammetslena. Och varma.

Sen lägger jag armen om henne och tar hennes tass i min hand och sluter varsamt handen om tassen. Den passar så fint där i min hand. Hon gör ingenting, ligger bara stilla och låter mig hålla om henne. 
Så ligger vi där tillsammans. I tystnad.

Och utan att alls tänka på det, utan någon medveten styrning av mina tankar märker jag efter en stund hur lugn jag är. Gråten har stillnat. Kinderna torkat. Djuren är tysta. Stilla. Men finns där.

Och plötsligt inser jag att jag är varm. Inuti. Varm, ända in i hjärtat. För första gången sedan Nettan dog fryser jag inte längre och ett försiktigt bolster av lugn har smugit sin in, brett ut sig, lagt sig som ett flor som verkar dämpa de svåra känslorna av sorg och saknad.

Djur tar och djur ger.

Kärleken är ordlös. Trösten likaså. Det känns ändå, når fram, i sin enkla tystnad…