torsdag 21 januari 2021

Att se det stora i det lilla...

 


Det är rena isgatan ute. Blankis. Jag vågar inte ens gå ut på farstutrapporna, än mindre gå nedför trapporna. Så jag håller mig i min isolerade tillvaro här inomhus som jag gjort nu i två månader. Eldar i min spis. Idag är jag så frusen. Fast här är varmt i köket och jag har både storväst och raggsockor, så fryser jag.

Ett stilla vinterregn gör fönstren alldeles strimmiga när tunga droppar söker sig nedåt och lämnar blöta ränder efter sin färd som obevekligt går nedåt, ned mot den isiga marken. Men det är inte mer än att man kan se ut och jag kan följa fågellivet vilket jag finner stort nöje i. Man iakttar mycket när man sitter still inomhus med sin krage och intet annat gör än tittar ut på gården.

Ser småfåglarna, skatorna, kråkorna, korparna, katterna. Ser också trafiken som visserligen är ringa. Nyss åkte Hemtjänsten förbi på sin lunchleveranslåda, ja inte till mig utan till andra som bor häromkring och som säkert sitter hungriga och väntar på sin lunch. Och säkert på att få ett ”hej” och kanske ett litet leende från den som levererar maten. Jag minns med värme hur jag fick le och glatt tjoa ”Här kommer maten” när jag var i Hemtjänsten. Man fick nästan alltid se lite glitter i ögonen och ett gott leende i retur av de gamla och sjuka man kom till.

Nu letar jag mest efter lite glitter i mina egna ögon när jag någongång, och högst motvilligt, möter min spegelbild. Finner inte glittret. Inga leenden heller. Mest grimaser av smärta och obehag av kragen. Det känns som jag åldrats flera år på de här månaderna. Men jag måste se tiden an! Inte titta för långt fram. Försöka ta en dag i taget. Någon gång måste det tändas nya gnistor inom mig och någon gång måste väl det komma tillbaka lite glitter även i mina ögon.

Sen är jag ju priviligierad som har förmånen att se glitter och blänk på såväl hundar som katter och en och annan skata, och då menar jag de som flyger i trädgården… Jag får ge och jag får tillbaka kel och kärlek. Nja, kanske inte av skatorna, men av hundar och katter. Det är inte alla förunnat och få klappa en spinnande katt eller rufsa lite i ett gulligt JackRussellhuvud och få en tacksam slick på handen som tack.  

Sedan tar jag mig tid att verkligen se saker. Titta noga. Som på orkidéns blommor exempelvis. Att titta på dess färger och former. Hur konstfärdigt de är sammansatta och tar sig ut. Rena konstverken. Titta bara dess könspelare där pollinierna sitter, geléartade pollensamlingar som mest finns hos orkidéer eftersom de saknar blomvärldens traditionella ståndare och pistiller. Jag betraktar det livfulla ljus- och skuggspelet på de vita blombladen. Hur mjukt det böljar. Men ändå med skarpa konturer. Fascinerande.

Det är som jag brukar inleda mina föreläsningar med på den tiden jag var ute och gjorde det. ”Jag försöker leva efter mottot att alltid försöka se det stora i det lilla – och se det lilla i det stora… ”

Som ett litet ögonglitter kanske?

Ljusringarna får vara kvar

 


Nu har vi tagit bort det mest juliga samt arrangerat om och plockat bort julgrupperna. Klippte av stammarna på amaryllisarna och satt i en vas i sällskap med några videkissar. Ur den jättestora julgruppen plockade vi upp den vita orkidén, sköljde bort jorden runt fötterna och satte den sedan i vatten i den stora Ernstkrukan i glas.

Men ljusringarna kunde jag inte göra mig av med ännu så de får allt hänga till dagsljuset börjar tidigare om mornarna och stannar längre och längre om kvällen. Fortsatt Trevlig Thorsdag önskar vi!

Mickan & Co

onsdag 20 januari 2021

Jag är som katten...

 


Tänker att jag är som katten. Som en skadad katt. Ligger ihopkrupen. Ligger still. Väntar ut tiden. Slickar mina själsliga sår. Förnimmer ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft. Ingen vilja inom mig. Ingen livsenergi. Inte ens livslust. Tokigt men sant.

Ibland sträcker jag på mig under täcket men drar sedan genast upp benen igen och lägger mig åter i fosterställning. Kryper ihop. Ligger alltid på min högra sida. Hittar en skön ställning att fortsätta vila på. Blundar. Vill bara sova vidare.

Vill inte stiga upp. Inte möta dagen. Vill helst inte röra mig alls. Ligger alldeles still under mitt tungtäcke. På Husfars sida av sängen ligger Mini, Dagny, Katten Spöket och Randis. Det känns lugnande med de sovande djuren intill. Inger en slags trygghet. Gemenskap. Visar att jag inte är ensam. Även om jag känner mig ganska ensam.

Ibland öppnar jag ögonen och kisar försiktigt ut genom fönstret. Ser snön falla lite på diagonalen norrifrån. Den har pudrat cypressen alldeles vit på den sida som vetter mot norr. Kragen skaver och knarrar. Nacken värker. Själen blöder. Jag kniper genast ihop ögonen igen, kryper om möjligt ihop än mer. Känner ett par tårar tränga ut ur ögonvrån. Låter dem rinna. Ligger alldeles stilla.  

Tänker att jag är som katten. Som en skadad katt. Ligger ihopkrupen. Ligger still. Väntar ut tiden. Slickar mina själsliga sår. Förnimmer ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft. Ingen vilja inom mig. 

Men jag VET att någonstans finns detta inom mig. Måste bara frammana, identifiera och sedan klamra mig fast vid det. Vid de positiva känslorna. Orken. Lusten. Kraften. Viljan. Livsenergin.

Jag måste ju gå ner o tända i spisen. Ge djuren mat. Tända alla stearinljusen. Göra mina sjukgymnastiksövningar. Sätta mig på pallen framför vedspisens öppna bakugnslucka. Ta upp något ur frysarna och kanske börja på ett långkok. Kanske skriva några rader. Titta på foton. Lyssna på veckans nya Spotify-lista medan jag dammsuger köket som jag får göra om snart igen när Husfar kommit in med ny spisaved.

Det ska nog bli dag av denna dagen också. Jag får nog lämna tillvaron som skadad katt och återinträda i rollen som en lanttant med bruten nacke – och ganska brutet självförtroende likaså….

Fin onsdag!

 

tisdag 19 januari 2021

De sista ljuva åren...

 


Blev så himla rörd att jag brast i gråt när jag tryckte på ”öppna-knappen” på farmors gamla radio/cd spelare som hon i år ut och år in haft på bänken i köket där på Österplan 11 i Landsbro där hon bodde de senaste tre decennierna av sig liv.

De tre sista åren sedan farfar dog 2017 levde hon ensam med sin katt Sudden, sina växter, sitt bakande, matlagning, stickande, pyntande och pysslande i sitt ombonade lilla hus och hem.

När farfar gått bort gick hon en litet tung och sorgesam tid tillmötes men så småningom växte hon och faktiskt riktigt blommade ut. Utvecklades, tog sig för saker. Skaffade egna vänner. En dag sa hon till Göran, sin yngste son, tillika min man och mina barns far.

- Vet du Göran, det här är första gången i mitt liv, 76 år gammal, som jag bor själv! Ensam. Det har jag ju aldrig gjort! Och vet du, det känns riktigt bra!

Jag jobbade vid den tiden som skrivkursledare och skrivinspiratör vid Ädelfors Folkhögskola i Holsbybrunn. Då drev mycket omtyckta kurser under begreppet ”Seniorakademin” där deltagarna var pensionärer och fick lära sig datorn från grunden, och dessutom en hel del hälsobefrämjande aktiviteter och övningar, även social och kulturell aktivering.

Farmor stortrivdes, det var som att hon nära nog fasade för de långa sommarloven och vintrarnas uppehåll kring jul och nyår. För hon sökte tillbaka och började varje termin en ny kurs som fanns på skolan. Hon njöt av sällskapet, av vännerna, av de nya kunskaperna och hon njöt av att äta skolans goda lunch med sina kurskamrater och nyfunna vänner.  

Men till slut blev det blev för jobbigt med cancersjukdomen som så smått åt upp henne inifrån även om det måste sägas att farmor var OERHÖRT tapper. Så tuff. Så generös. Så fin. Så snygg. Lowisa och Farmor åkte till Staden med jämna mellanrum och handlade såväl snygga kläder som peruker till Farmor. Hon var noga med hur hon tog sig ut! Jag gav henne en ny necessär och en sminkväska (med innehåll) och den var med på avdelningen Oasen de sista veckorna i livet.

Hon såg på allting med en positiv anda. När hon varit på cellgiftsbehandling på KvinnoKliniken i Eksjö och då vi frågade hur hon mådde svarade hon, närmast lyriskt:

- Det var så bra, så bra. De är alla såååå snälla och tar så väl hand om mig. Vi patienter ligger där på salen och pratar lite med varanda och har så mysigt i rummet. Ibland kommer de med lite kaffe och smörgås eller lite lunch. Det gick så bra, så bra.

Hur som helst, nu när jag öppnade hennes cd-spelare och såg vilken skiva som hon spelat sina sista stunder i sitt hem, blev jag så rörd.

Skivan som låg i spelaren var. ”De sista ljuva åren”…

Jag vill så gärna tro att farmor faktiskt hade några sista ljuva år…