fredag 20 maj 2011

Stövlar som skyddar...



Klanen var åter samlad.

Våren, solen och kanske Husmors nuförtiden sällsynta närvaro, lockar dem hem till fädernegården likt laxens målmedvetna vandring till hemvattnet.

Husmor hölls, som bekant, till bak lagårn och vinglade omkring bland de numera omtalade mask- och ollonborrlarvsfyllda dynghögarna.

Och förstås, storstövlarna var på!

Vid ett gemensamt rasttillfälle då de olika klanmedlemmarna lade ned det de hade för händer, stängde av gräsklippare och Grävare, rätade på ryggen och kastade handkultivatorn åt sidan, torkade snor från liten näsa eller borstade bort dynga från nävarna (efter att ha krävt ned ännu en glosögd ollonborrelarv) samlades alla i en enda lång rad på dyngemuren.

Nu satt klanen sedvanligt uppradad längs dyngemuren. (vad ska man med trädgårdsmöbler till när man har en dyngemur?)

Allsköns dryckjom av starkare och svagare karaktärer fördelades bland klanmedlemmarna. Suckar och pustar blandades med klirr och glupska klunkar följt av en och annan rap.

Märrarna stod dåsigt och slog med sina svansar mot närgångna småkryp. Höns och tuppar flaxade omkring och åt demsamma. Småkrypen alltså.

Hundarna låg flämtande och stirrade med runda ögon på Husmor. Klentrogna. Husmor var hemma och Husmor satt stilla!!! Något alldeles underligt har inträffat.

Men en vätskepaus på dyngemuren är för Husmor närmast oemotståndligt, höjdpunkten av social samvaro. Eller rent av, den ENDA sociala samvaro hon ägnar sig åt. Husmor alltså.

Så hon slog på stort och kavlade av sig storstövlarna och vädrade de stackars fötterna en stund. Solen sken. Så pass att även raggsockarna åkte av en sväng.

En klanmedlem i rakt nedstigande led frågade:

- Mor, varför har du så tunga stövlar med stålhätta?

- Du är ju knappast bland hundra mjölkkor och traskar omkring och måste akta så du inte blir trampad på fötterna?


Det hade hon inte grunnat på. Husmor alltså. De hör liksom till. Storstövlar växte man upp i och storstövlar har det fortledes varit.

En klassisk ölåsamkad rap hördes några mannar bort i raden på sagda dyngemur. Ljudet var synnerligen välbekant.

Jodå, det var förstås Husfar.

Men, den där maltdrycken verkade göra gubben kaxig för plötsligt får han luft i strupen och säger;

- De begriper i la vafför ho har stålhätta i stövla?

- Dä ä ju ifall ho sulle trampa si själv på föttera!

torsdag 19 maj 2011

Idag vill jag...

Idag vill jag skänka Dig en blomma...





Och säga f´låt.

F´låt till läsare som inte fått sina kommentarer publicerade. Jag har INTE sållat bort några inlägg från Er, det skulle jag för bövelen ALLRI våga, harreminje! Nä, det har helt enkelt varit något tekniskt fel ett tag...

Men nu verkar allt fungera igen! Så låt dig inspireras av dessa blommande skönheter och kreera nya ord, formuleringar och rader.

Så gör du en frodig hönsfarmare glad!

tisdag 17 maj 2011

Ollonborrar o Drottningen af Dyngan


När Husmor hålls med att köra ut gödsel från dyngan ut på landen måste stor uppmärksamhet och försiktighet vidtagas.

Dyngan, ni vet det där territoriet bak lagårn där Husmor påstår sig vara Drottningen af Dyngan, har ett mycket komplicerat system med olika högar för olika åldrar och därmed brändhet. Den absolut högsta högen, som en sockertopp, även om Husmor med största sannolikhet är den enda i världen som skulle komma på att använda just "sockertopp" som metafor för en stor rejäler skethög, är den mest brända.

Det är således från den högsta högen som sketen till landen tas ifrån.

Husmor, och landen, är inte de enda som gillar att hållas där bak i den välbrunna dyngan. Det gör trehundrasjuttiosex miljarder maskar och ett stort antal ollonborrar. Ja, larver från densamme alltså.

Dessa larver trivs i välbrunnen dynga och följdaktligen har Smålands alla ollonborrmammor flugit till Husmors dynga och nedlagt ett stort antal ättlingar. För var finns väl välbrunnen dynga idag? På gårdarna står det mest en jättelik rund sketbrunn bak lagårn vars innehåll mer liknar en rinnande ävja än vanlig gödsel. Inga ollonborrmammor vill doppa ned gumpen i den ävjan utan drar raskt in rumpan, fäller ut vingarna och sätter både GPS och tentakler rakt mot Husmors dynghög.

Det är samma sak år efter år. Och Husmor får således samma bryderier och vedermödor varje år.

Varför, undrar du?

Jo, hon är förstås rysligt rädd om sina ollonborrlarver!!!

Långt ned i dyngan lever de och när Husmor kommer grävandes välts dessa stackars värnlösa varelser upp i dagen, blinkar glosögt och klentroget mot ljuet och den stora uppenbarelsen som de i sina puppstadie har hört berättas om, Drottningen av Dyngan.

- Åh neeeeej!

- Åh, förlååååååt!

Hursmors förfärade ångestfyllda skri ekar med jämna mellanrum mellan maskinhall och lagård medan hon hålls med dynggrepen och rotar ikring där i dyngan.

Så slänger Husmor vad hon har för händer, sjasar bryskt iväg alla höns och tuppar. Förmanar strängt och pekar ihärdigt med ett viftande finger mot de förbryllande hönsen:

- Om ni ens bara tänker tanken att sätta näbben i en enda sån här stackars ollonborrelarv så rycker jag väck alla fjädrarna i gumpen och blottlägger ändalykten på er så att alla och envar kan se er knottriga och föga intagande rumpa!

De förnärmade hönsen kniper ihop både gump och näbb och vaggar kränkta och skymfade iväg från den ilska tanten som står o vinglar och gapar längst upp på dyngan. Muttrar tyst till varann.

- O hon ska snacka om föga intagande bakdel, hmpf....

Så faller vår Husmor ned på knä, i kupad hand tar Husmor vördsamt ollonborren, pratar litet med den och säger ånyo förlåt att hon väckt den ur sin skönhetssömn. Säger lugnande;

- Såja, såja, allt ska bli bra igen.

Så stegar hon bort någon meter och gräver ett nytt djupt hål och ilägger sedan försiktigt den väna vackra lilla varelsen ned tillbaka i ett nytt varmt daggmaskomgivet litet bo. Eller lilla och lilla förresten, de är ju faktiskt en sju åtta centimeter stora!!!

Ett bo långt ned i den välbrunna dynghögen på en dyngstack med ett komplicerat dynghögssystem där en förvirrad storvuxen tant klampar omkring med raggsocksbeklädda fötter i storstövlar.

En tant som då och då klättrar upp på den högsta skethögen, en skethög som hon, och endast hon, tillskriver epitetet Sockertopp, där stannar hon upp ibland, ser sig vällustigt omkring.

Ser och intar. Skogen, Ängen, märrar, höns, hundar, katter, getter, anka, gås, Grålle och Grävare, rosthögsvolvo o snällskoda, ett par bortsläntrande rådjur, stararna som sitter på telefonledningen, tranorna på den nysådda åkern, himmel o granskogshorisont.

Så suckar hon liderligt och lystet, drar efter andan och utropar:

- Jag är Drottningen af Dyngan!


Tuppen (p)ilske ÅsboNisse står högst upp på en annan dynghög på Husmors dynga. Han ruskar klentroget på huvudet så att kam och fjädrar flaxar. Han vill knappt tro på det han ser och hör hända där bak på dyngan.

Galer trött;

- Sicket jäkla dårhus här är!!!


Ollonborre (Melolontha melolontha) är en art i skalbaggsfamiljen bladhorningar.

En ollonborre (södra Sverige) lever i cirka fyra år, under större delen av sitt liv som larv under jorden. Larven kallas "fettpölsa" och var förr en svår skadegörare eftersom den lever på rötter. Som skalbagge lever den endast efter förpuppningen i cirka tre till fem veckor.


Ollonborrens färger varierar från vitt till brungult med ett brunt huvud. Hanen har stora bladformade antenner. Dess surrande kan bäst beskrivas som en helikopters på stort avstånd. Längd 20-30 mm.

Ollonborrarna svärmar på våren i skymningen. De kan ofta ses när de söker sig till ljus. Honan lägger sedan mellan 80 och 100 ägg som hon begraver 10-20 cm ner i jorden. Äggen kläcks efter 4-6 veckor och larvutvecklingen tar 3-5 år, kortare tid i varmt klimat och längre i kallt. De förpuppas tidigt på hösten och den vuxna skalbaggen kläcks sedan efter 6 veckor. Den förblir på frostfritt djup tills på våren då de kryper upp. Populationen av svärmande ollonborrar varierar cykliskt med cirka 4 år på grund av den långa larvutvecklingen.

söndag 15 maj 2011

Vårbad med komplikationer...


Anki Anka: - Du Lotta, kan inte du hålla ställningarna mot dogsen lite, jag skulle behöva ta och vaska av mig den värsta hönesketen o du vet ju hur triggade de där gamla tikarna blir när man plaskar i vattnet.

Lotta Gås: - Måste du plaska så förbenat då? Du vet ju hur triggade de där gamla tikarna blir när du plaskar i vattnet.

Anki Anka: - De va ju just dä jag sa.

Lotta Gås: - Ähum, ja de va de kanske.

Anki Anka: - Så hur blir de?

Lotta Gås: - Harkel

Lotta Gås: - Harkel igen. Nåja, bada då så håller jag ställningarna.

Lotta Gås: - För du vet ju hur triggade de där gamla tikarna blir när du plaskar i vattnet.

Anki Anka: (Tyst mumlande) - Du gör då skäl för namnet...










Sädesärlan Orvar: - De måtte va en jäkla massa hönesket hon har i pälsen, den där ankan, de va häcklefjäll va hon plaskar ikring!


Alice och Blenda går varv på varv runt dammen. Bevakar den plaskande Anki Anka men ger sig inte ned i vattnet.

Väntar ut Anki. Att hon ska vilja komma upp på land och soltorka lite. Då ska de minsann ta närkontakt!


Anki Anka: - Du Gåsen, nu går jag upp o torkar mig lite.


Lotta Gås: Neeeeej! För bövelen! Gör inte det!!! Du vet ju hur triggade de gamla tikarna är nu när du har badat!!!

Anki Anka: - Äh, de ä lugnt Gåsen! Softa ner dej lite nu va!

Anfall Alice!!! Jag tar härifrån så tar du andra hållet!!!

Okej, jag kör härifrån. Framåt Anka!!!


Lotta Gås: - Aaaaaaaankiiiiiiiii - AAAAAAKTAAAAAAAAAAAAA! De anfaller!!!!!


Anki Anka: Gulp!!! Jisses! Nu ryker väl fjädrarna bak i gumpen! Svälj!


Plums!!!


Nä nu jädrars! Era förbenade kloakråttor, jag är så trött på ert springande. Schas iväg era jädrans byrackor!


Iväg härifrån säger jag!


Jag skall giva dig på moppo, din gamla Blenda-Pirat. Göra dig enögd på redit!!! Grrrr!!!


RÖR INTE MIN KOMPIS!!!



Nöjd med att ha satt hundarna på plats tar Lotta Gås med sig Anki Anka och simmar ut igen. Säger surt:

Lotta Gås: - Håll dig till mig nu, jädra ankskrälle. O plaska INTE!!!!

- Du ser ju hur triggade hundarna blir när du plaskar.

Anki Anka: Morr. Mummel. Morr. Surt mummel.


Snopna hundar: - De va värst va hon blev sur, gåsaknäkeln!



Lotta Gås: - Jaha, så var det färdigt igen.

Suck.

- Hon vet ju hur triggade tikarna blir när hon plaskar i vattnet...