fredag 8 januari 2016

Om djup, yta och sociala forum...


 Så många vi är. Så olika vi är. Och så varierande vi har det i våra liv.

Men en sak delar vi. Säkert många saker egentligen, men en sak vet jag säkert att vi delar. Du och jag. Vi delar det här forumet.

Här möts vi. Blöts vi. Nöts vi.

Några är mer aktiva än andra. Det är själklart det roligaste. När det är lite mer aktivt. När det handlar om att ge och ta. Att ge och få. När man får reaktioner och reflektioner på sina inlägg. När man får ge reflektioner och reaktioner på andras inlägg.

Men så funkar det inte alltid och ibland får man bara förlita sig på att de som valt att titta in, gör det för att man tycker om och uppskattar det faktum att man på så vis får ta del av stort och litet i någon annan som delar med sig av sitt liv och leverne, av tankar, ord, händelser, känslor och funderingar i ord och bild.

Om det inte förhåller sig så, alltså när man egentligen inte uppskattar det hela utan besöken sker på andra bevekelsegrunder, ja då kan man ju bara hoppas att man slutar segla in och inte besöker vänner/bloggar/konton som man ju ändå inte riktigt uppskattar så att man slipper se, irriteras och frustreras.

Sociala mötesforum är viktigare för andra och väsenligt mycket mer oviktigt för andra. Jag råkar tillhöra den första gruppen. Jag tror att det har en tendens att bli viktigt för människor som lever litet mer ensamt. Som kanske lever helt ensamt. Då blir det ett viktigt, trevligt, mysigt och uppiggande sällskap. Så är det för mig.


Ibland varken ser eller pratar jag med en enda människa om dagarna, det är inget jag beklagar mig över, men det är kanske en förklaring till att jag värdesätter det sällskap och den gemenskap som bjuds i sociala nätverk. Jag tycker om den okomplicerade gemenskapen som jag själv kan hålla på den nivå och intensitet som passar mig, min agenda och min tid.

Och jag tror jag vågar påstå att gemenskapen här blir extra betydelsefull när man inte riktigt har hälsan. När man är sjuk och orkeslös och inte orkar med så mycket av de dagliga bestyren och sysslorna, då kan man finna en fin stund av gemenskap och sällskap i mobilen eller datorn när andan och orken påbjuder.

Jag finner stort nöje i det enkla utbytet av små ord och glada tillrop. Ett hjärta här och ett gillande där. Ett mess dit och ett sms hit. Ett mejl i inkorgen och ett vykort på posten. Underbart! Jag blir sååå himla glad då!!!

Och så hoppas jag förstås att även jag någon gång kan få bidra till att väcka en och annan tanke, slå an en sträng, få ögon att glittra och munnar att le.

Så nu, kära vänner, när en riktigt vintrig fredagsafton famnat oss, då vill jag passa på att skicka alla er en riktigt varm och innerlig hälsning.

Ja, jo, jag inser att den ser kall och frostbiten ut – men tro mig, jag lägger in massor av uppriktig värme i hälsningen också. Även om det inte syns.

Men hellre att värme och uppriktighet känns på djupet än syns på ytan…

Er Mickan


onsdag 6 januari 2016

Frost och Fägnad




Den tog längre tid på sig än vanligt för att orka masa sig över den köldfrusna ladugårdnocken. Solen alltså. Så kändes det i alla fall. Kanske för att både jag och djuren kände oss såväl frusna som lite översiggivna i den bisterkalla morgonen.

Nu har emellertid solen klättrat över nocken och mer därtill. Katterna och jag trängs i köksfönstret för att lapa i oss de första strålarna som lyser intensivt, nästan skär, genom luften och får allting att glimma och glittra. I luften blir varenda liten partikel till en fallande stjärna vilket gör hela omgivningen närmast magisk där jag fascinerad står omgiven av miljoner små glimrande stjärnfall som visar sitt bedårande men hemliga glimmer och glans för mig som vore jag i centrum av den mest utsökta av all utsökt estetik.

Solen har nu kastat sig långt upp, nåja, så långt som midvintersolen nu förmår att klättra, och lyser tappert och glödande upp över gärdena bak huset och träffat skogen upp mot Alekärret. Ett sken som får tallarnas nakna stammar att lysa i guld och orange bland dovt grönt grenverk som i sina mest sammansatta partier bär på spröda vita snötäcken.

De tuffaste av gårdens myskankorna lämnar solskenet och värmen på dyngan för att flyga upp till Lyckopölen. Där sitter de ute på isen och tittar lika förvirrat som längtande ned på isen eftersom de saknar sina simturer i vattnet som blivit så konstigt och inte alls medger något badande. Vattnet, som ganska nyss porlande vackert, det vet jag för Maken skickade en liten filmsnutt på det till mig då jag låg på sjukhuset för att glädja mig, i diket mellan dammarna ligger tillfruset, grått och isande kallt.

En tjock rökpelare står smått böljande upp ur grannens skorsten och vittnar om att man tänt i pannan för att hålla kölden borta från huset. Jag undrar lite om mitt eldande i vedspisen genererar någon rökpelare ovan mitt hus men tror knappt den kan förmärkas.

Skator sätter sig högt, högt upp i träden för att fånga solljuset med imponerande tjocka vita uppburrade bukar som så vackert kontrasterar mot skatornas svarta mattsvarta kringgärdande frackklädsel. När de flyger på sitt lite ryckiga och småklumpiga vis, skapas stora skuggor som far fram över marken, som vore de minst i storlek med en svan snarare än en liten skata.

Småfåglarna ges lite extra omsorger i kölden. Förutom randigt solrosfrö, hampafrö och nötter har vi smetat fett på grenarna och spikat upp några ostar runt den hamlade asken kring vilken fågelutfodringen har sitt fokus.

Jag fryser om fötterna och har i en stund ämnat hämta ett par raggsockor för att träda på mina kalla fossingar men än så länge har det inte blivit mer än en tanke. Att sitta på pallen framför den sprakande vedspisen är så skönt och behagfullt att det är svårt att lämna platsen, om än för bara någon minuts farande runt i huset på raggsocksjakt.

Mina blickar dras till köksbänken där underbara blomster står och ler mot mig. Så fantastiskt vackra. Jag blir alldeles varm och lycklig, både av det jag ser men kanske än mer av gesterna, tankarna, omsorgerna som ligger bakom blommorna, korten, orden och hälsningarna.

Älskade underbara medmänniskor som visar mig sådan omsorg, vänlighet och värme. Svalt vintervitt från Svenstorp, sprakande cerise ifrån Sjöängen, blandfärger från Lugnet, rosalila från Källeryd, orangegult från Hjerkanstorp, rosaröttt från Hestra, vitt och städsegrönt från broder, skönt lila från Eva, doftande vit hyacint från farmor.

Tänk sådan ynnest det är att få uppleva kärlek och omsorger från sina medmänniskor, jag är så djupt tacksam och ödmjukt medveten om att det inte är alla förunnat att få omslutas av kärlek och vänlighet. Men just nu får jag göra just det och jag vilar trygg i detta och låter mig sakta uppfyllas av värmen och gesterna som visas mig. Jag vill så gärna försöka återgälda något litet av allt detta ni visar mig och jag tror också att jag kommer få förmånen att också ge kärlek och värme tillbaka till er alla.

Men just nu vilar jag i ER kärlek och ERA omsorger – och det fyller mig med lycka! Och lyckokänslor är härligt bra för kroppen. I mitt fall så väcker lyckokänslorna min kärlek till bokstäverna, till orden, till meningarna och lusten att sätta ord på tankar och känslor. Jag vill inte stävja den lusten utan låter den istället få fritt utlopp här och nu (fast jag fryser om fötterna…)

För kommer lusten kommer nog snart också musten. Och orken. Jag lär behöva en hel del av såväl must och lust för i nästa vecka inleds vårens föreläsningsprogram och då behöver jag vara fit for fight.

Hm, jag tror jag börjar med att hämta ett par racksockor…

Kärlek och Tacksamhet till Er alla!

Puss o Kram 
Er Mickan



















måndag 4 januari 2016

Att njuta av låg fart...







 
Trivs stillsamt och i enkelhet ikväll här hemma i köket där jag eldar massa stearinljus och håller varm skön fyr i vedspisen. Njuter av flämtande ljusspel och spännande ljussken, av trivsamt vedspissprak och gott brasspritter.

En varm och avslappnad katt ligger på varje köksstol, Cat Russell, Katten Spöket, Randis och på den fjärde ligger både Rufsan o Grålle. Själv har jag backat upp ändalykten mot spisen o ler fånigt lyckligt rätt ut i köket, ler mot både katter o ljus. 

Idag har jag varit ute en liten stund i den kalla klara kylslagna luften och roades av min konstigt kemiska (medicinerna?) andedräkt som stod som bolmande rök ur munnen medan det knarrade underbart skönt under träskornas sulor vars friktion åstadkom ett bedårande gnissel i ett härligt möte mellan snö, kyla, gummi, tyngd och gnidningsmotstånd. 

Försöker se tiden an och att inte misströsta trots den smått frustrerande avsaknaden av kraft, ork, must o lust. Men - man får väl helt enkelt bida sin tid och visa såväl ömhet som respekt för sin ännu trötta och ofriska lekamen, som fortfarande vill vila och ta det lugnt och försiktigt. 

Jag gör så och försöker se det fina i det! Fördelarna och förmånerna att faktiskt KUNNA FÅ ta det lugnt. Att stillsamt och i enkelhet få trivas hemma i köket, elda massa stearinljus och hålla varm skön fyr i vedspisen. Njuta av flämtande ljusspel och spännande ljussken, av trivsamt vedspissprak och gott brasspritter. 

Njuta av katter som lojt ligger på köksstolarna i stugvärmen medan jag själv backat upp ändalykten mot spisen o ler fånigt lyckligt mot katter, stearinljus, tillvaron, livet och framtiden ... 

Puss & Kram, 
Eder Lanttant