fredag 7 februari 2014

Husfars oanade talanger...




Jag har ju gått och fyllt år i dagarna. Igen.

Om aftonen på nämnda bemärkelsedag stack Husfar så småningom fram ett paket. Ett mycket stiligt sådant. Guldglänsande papper och lika guldigt snöre med krussiduller och hela medivitten.

Ett paket som såg DYRT ut liksom...

Jag som, till mina barns oerhörda förtrytsamhet, oftast gissar rätt på innehållet bara genom att känna lite på paketet, började naturligtvis genast skaka, bita, sniffa, väga och - dra slutsatser.

Hm. Dyrt papper. Inte så tungt. Inget löst inuti. Men mer än en sak var i. En svag vag väldoft.

Jag gissade på ett färdigpackat kit av typ parfym och bodylotion från någon parfymaffär.

I Husfars anletsdrag såg jag omedelbart att jag gissat ganska nära. Men inte helt rätt visade det sig.

För visst var den från en parfymaffär men det var ett kit hudvård av ett dyrt och exklusivt märke.

- Åh tack, sa jag en smula konsternerad.

Jag började titta på vad det var i de små burkarna, men det stod så smått och med så obegripliga ord att jag inte kunde reda ut det.

Husfar såg spänt på mig.
Jag såg frågande på honom.

- Det är för ansiktet, du kommer se mycket yngre ut om du använder det där, sa han lugnt.

Jag tittade på honom. Funderade lite på hur det kan ha gått till när han inhandlade dessa medikamenter.... Hm...

Jag frågade lite försiktigt:

- Gick du in i affären och sa att du behövde ha nåt till din fru som ser gammal ut? 

- Nej då, avfärdade han.

- Så dum är jag väl inte. Då hade jag ju inte fått henne med mig liksom. 

- Det gäller ju att föra sig rätt när man är samman med så eleganta damer i en så elegant affär. 

Jag stirrade en aning misslynt på honom. Vadå "föra sig", hmpf! Å det ska komma från den...

- Jahaja. Å hur förde du dej då?

Husfar flinar så näshåren fladdrar, säger:

- Jag gick fram till henne, böjde mig rätt nära och sa med min mest förföriska röst: "Nu är det så att min lilla fru där hemma, hon börjar tycka att hon ser sleten ut. Har du nåt som kan göra att hon inte ser så gammal ut? 

Jag satt bara och gapade men han fortsatte oberörd.

- Då blev hon så mjuk och hon blinkade och sa; "Jag förstår precis vad du menar - jag vet faktiskt vem hon är..."  

onsdag 5 februari 2014

Redaktionsmöte...

Precis efter lunch höll vi ett redaktionsmöte här på hemmaredaktionen. 
Det gick inte åt så mycket kaffe - mest bara mjölk...
 


Vad vi kom fram till? 
Ni får vänta o se...

tisdag 4 februari 2014

Födelsedagsfirande...



Just i detta nu, exakt i denna stund fast för ett år sedan, firades jag för första - och sannolikt enda – gången min födelsedag tillsammans med ett stort gäng sköna kollegor, chefer, tårta, glasskål, tal, sång, hurrarop och hela middevitten.

Det var en stor upplevelse för en solitär som jag att få fägnas av ett sådant rikt firande i den kollektiva gemenskapens sfär på en arbetsplats. Jag minns att jag avslutade mitt tacktal med att utmana Jantelagens fula tryne genom att framföra en sång jag för ganska många år sedan skrev, men texten som handlar om kärleken till livet, jorden, landsbygden, naturen, djuren och om respekten för liv och död, håller än idag.

Dagens födelsedag firar jag, på förekommen anledning, min dag väsentligt mer stillsamt. Kollegorna har bytts ut mot ett gäng djur som värmer och glädjer, faktiskt har jag inte ens sett någon människa idag, har emellertid talat med en sådan i telefonen och jag har även sett en skolbuss och en personbil köra nere på Häradsvägen. Du milde, sådan intensitet på händelserna både räcker och blir över för mig i dessa feber-, och förkylningsdagar då socialt umgänge inte precis ligger överst på önskelistan.

Överst på födelsedagsbarnets önskelista ligger däremot en vilja att få uttrycka min tacksamhet och glädje över alla era fantastiska gratulationer, hälsningar, tillrop, brev, meddelanden, blommor, vykort, telefonsamtal, champagne, gravöl, virtuella och reella pussar och kramar, ryggdunkar, kärlek, omsorg, vemod, tårar, skratt och andra bevis och uttryck av äkta vänskap och känslor.

Och all den här nämnda myckenheten är förstås inte bara med anledning av en sketen födelsedag, som idag, utan har trillat in allt stilla med anledning av allt som hänt de senaste dagarna – vilket är lika mycket som det är omtumlande…


Men äsch hörni, när bara febern försvunnit gör jag som Thorsten Flinck sjunger, jag reser mig igen… 

måndag 3 februari 2014

Äntligen hemma i Djurens Värld

En av många fördelar med att återigen ha tagit hemmaredaktionen i bruk är att man sakta får tillbaka några av de forna relationer och bekantskaper som man tappade kontakten med i och med att man förirrade sig in i Människornas Värld under några år. År då man trodde att man nog kunde acklimatiseras och, framför allt, förstå den världen om man bara bet ihop och jobbade på.

När jag för bara ett par veckor sedan tvingades inse att jag trots, om jag får lov att säga det själv, ganska tappert kämpande, inte klarade att vistas och fungera i Människornas Värld så kapitulerade och retirerade jag tillbaka in i atmosfärer och miljöer jag kan och förstår mig på - det vill säga här hemma på gården. I Djurens Värld...

Men säg den ro som varar...

Nu har jag fullt upp att bygga upp alla relationer och förtroenden som jag mer eller mindre slarvat bort under tiden i Människornas Värld.

Fast redan nu, efter bara en vecka, har ett par av rådjuren tagit mig så pass till sig igen att de kommer ganska nära när jag utfodrar. Lite konstigt tittar de allt på den där varelsen som står där likt en michelingumma i snön, men det är ju inte att undra på. Det gjorde de i Människornas Värld också. Tittade konstigt på mig alltså...

Nu har vi en liten hederstund runt fyrasnåret på eftermiddagen, alltså rådjuren och jag, då de nästan punktligt, försiktigt och graciöst kommer trippandes från öst och väst och smått misstänksamma sakta sakta närmar sig mig och maten. En fin känsla!

Småfåglarna och jag har en god relation. Men det har vi haft hela tiden nästan, alltså trots att jag varit iväg. Hur det kommer sig? Jo, det har nog att göra med att vi alltid är så noga med att se till att de har gott om mat. Här på Gården går det åt nästan ett ton fågelmat per år!

Förresten, förra helgen räknade vi småfåglar i gammal god tradition för att rapportera in till SOF, Sveriges Ornitologiska Förening.

På frågan om vad vi hade för utfodringsautomat kryssade vi i fröautomater, eftersom vi har gigantiska sådana högt upp i träden vilka nås genom rep och talja.
Men vi kryssade även i rutan för "Annat". Där skrev vi: "Snacks-Bar"
Jag är inte hundra på att SOF fattar...




Korren och jag har också försökt återuppta vår relation. Men han är mer svårflörtad. Sitter och ser mest förorättad ut från sin gren ovan mig. Han ser ned på mig. Bokstavligt talat. Nåja. Han låter sig nog snart blidkas, nötterna jag ger honom äter han i alla fall med god aptit.



När det gäller skatorna är det liksom enklare. De har kanske inte saknat mig på samma vis.

Eller så tänker de krasst:

- En gammel skata hit eller dit är inte så noga...

Godkväll alla goa hälsar en skateglad tant!!!!