lördag 13 mars 2010

E redi skata...










I morse stannade vi upp en liten stund när vi hörde skatorna skräna ovanligt högt. De slogs som vanligt om överbliven mat efter katternas frukost på farstutrappen.

Här gör nämlingen alltid skatorna ”tabberas” på kattmaten sedan katterna plockat ut det godaste. Under fastligt skränande slåss de om maten, retas, tetas, skriker - och äter. Efter att farstubron blivit kliniskt ren från varenda liten smula återgår de till sina vårbestyr.

De hoppar och flyger runt för att leta pinnar. Med sin mattsvarta näbb kniper de hårt om de pinnar som bedöms vara till nytta. På sitt lite halvklumpiga sätt flyger de till något av gårdens många skatbon för att bygga, förstärka och förbättra inför kommande värp- ruv- och småbarnstider.

- Ja si skater, di gör inge annat än skränar, äter och bär omkring på pinnar, sa Husfar.

En kommentar som, för att vara från honom, måste sägas vara osedvanligt filosofisk och levnadsvis betingad.

Någon timme senare möttes Husfar och jag på stigen ut till lagårn. Han var på väg ut och jag på väg in. Jag hade just varit ute och hämtat lite småsprättved till vedspisen medan jag tog sista bettet i ett vinteräpple. Kände mig ganska väl till mods och gick och smågnolade lite.

Då sa Husfar;

- Ja, si skater, di gör inge annat än skränar, äter och bär omkring på pinnar…

torsdag 11 mars 2010

Full fart i hönsgårn...

- Va i bövelen ä dä för en konstig figur som lagt beslag på vårt värprede???
- Nä, dra på trissor, nu har katten börjat värpa!
- Ja, jag kläcktes inatt, va ä´ré mä dä då?
- Men va fasen, jag vill inte vara med på bild!
- Nä,nu blir jag riktigt sur!
-Nä, jag kläckte inte bara en kyckling inatt om du trodde de...
- Gääääääsp, jag trodde aldrig det var så tröttsamt att värpa...
- Hallå där, det finns kanske fler än du som är värpnödiga!

tisdag 9 mars 2010

Redig kvinna reder sig själv...





Vad gör man inte för att komma ut i skogen… För åh vad jag saknar skogen. Tillängligheten. Den lugna avkopplande känslan då man vandrar i avskildhet långt ut i smålandsskogen. Saknar känslan av välbehag då man stegar över enslig äng och lycka.
Känningen av blåst som hårdhänt möter kinden och får ögonen att tåras. Eller smekningen av den mer dova vinden, lindrad av skogens träd och grenverk. Långt från vägar och civilisation. Inga fordon, inget folk, ingen trafik.

Men jag kommer inte ut i skogen! Kommer inte bort från vägarna. Jag ser allt som lockar - men kommer inte dit. Hårda höga vallar kantar varje liten väg. Och jag, som inte ens med god vilja och stor fantasi kan liknas vid vare sig en lättflygande hjort eller ett graciöst rådjur (ja, jag vet att jag har liknats vid en älg men då har det varit dess omfångsrika legor i snön som avsetts) är föga framgångsrik i forcerandet av dessa vallar. Och skulle jag, mot förmodan, göra det, fastnar jag ändå ohjälpligt i det djupa snötäcket när jag ramlat ned på andra sidan vallen. Kan faktiskt inte låta bli att med självömkan muttra;

- Somliga kan gå på vatten, andra på skaren – jag kan ingetdera…

Jag har vädjat till Husfar att han på maskinell väg kan göra någon liten framkomlig runda. Men icke!

- Det kan jag väl inte göra, det begriper du väl?

Men redig kvinna reder sig själv! Jag har minsann kommit på ett sätt att komma bort från vägarna. Jag går ute i ängen. I ale-kärret. Där vandrar jag i upptrampade spår. I redan gjorda snöstigar. Pressade av rejälare varelser än jag, nämligen mina ardennermärrar. Väger väl knappt ett ton vardera. Hästarna alltså.

Så nu kliver jag omkring där nere i hästängen på stigar i fantasifulla kringelikrokar hit och dit. Jag måste visserligen hålla blicken nedåt och vara uppmärksam på var fötterna placeras. Stelfrusna spillningshögar utgör nämligen högrisksnubbelfaktorer där de ligger, imponerande i såväl storlek som förekomst.

Med jämna mellanrum återfinns fantastiska kli-stationer som hästarna skapat kring en trädstam, en stubbe eller en rotvälta. Där får svåråtkomliga magar, rumpor och ständigt kliande bakre hovskägg sig en och annan omgång. (Nej, jag blir INTE blir ståendes vid dessa för att klia vare sig skägg eller bakända…)

Men medan jag går och vinglar runt där i ale-kärret smyger det sig på igen. Självömkan. Varför? Jo, för när lilla tiken Alice var dräktig en vinter för några år sedan, då tog minsann Husfar traktorn och plogade upp en runda på ett gärde så att vi kunde gå där.

- Det är ju synd om lilla Alice, klart vi måste göra en väg så hon inte behöver gå i den djupa snön med sin stora mage, sa Husfar klibbsockersött.

Alla stora magar värderas tydligen inte lika högt…

söndag 7 mars 2010

Knappast VÅR i VÅR lagård...





I morse då jag travade ut till lagårn visade termometern modiga minus tjugo. Suck. Fann mitt stackars fähus helt famnat i köldens grepp. Alla hönsens vattenbingar var frusna. Uppgivna och med ettriga näbbar hackade de på isen och blängde med vindögd blick på det underliga vattnet som inte lät sig drickas.

Skeden, med vilken jag blandar katternas gröt bestående av torrfoder och halv burk kattmat, stod fastfrusen i sitt kärl. Under stora åthävor, ackompanjerat av osande svordomsramsor, lyckades jag slå loss den ur ismassan den så att hungriga katter kunde få sin frukost.

Äggen låg nära nog frusna i redena, men med tanke på den ringa äggförekomsten, är det kanske ett mindre problem. Vattnet i ledningarna var fruset, det blev många och långa sträckor med vattenbärande i hinkar för att djuren skulle få sitt. Märrarna fick stå kvar inne och sprida lite värme så kanske kan en eller annan ispropp tinar upp framåt dagen.

Jag borde nog själv fundera på att tina upp lite. Så nu ska jag titta på Vasaloppsstarten. Det är ett vårtecken som heter duga!

Nedfrusen lagård till trots…